Mayambela: ”Blev räddad av fotbollen”

Djurgårdens nyförvärv om tuffa uppväxten, broderns död och fylleanklagelserna

Fotbollen blev vägen ut för Mark Mayambela.

Genom den kom han bort från fattigdomen i slummen, hungern på kvällarna och gängkrigen som kostade hans bror livet.

Nu ska 26-åringen se till att Sverige får en bättre syn på Sydafrika – och att Djurgården når toppen av allsvenskan.

Det är vårvamt i luften när vi ses på Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs.

Mark Mayambela, som har en mössa neddragen över öronen, har längtat efter väderomslaget. Förutom vid träningar och matcher har han knappt gått utanför sin lägenhet på Gärdet under de två månaderna som han varit här.

– Jag fick en chock när jag kom hit. I Sydafrika är det sommar, men när jag landade på flygplatsen var det snö överallt. Men det var vackert också, och jag är tacksam att vara här.

Tacksamheten är något som sydafrikanen gärna pratar om.

För trots att han hunnit med åttio matcher i högstaligan så har fotbollskarriären inte alltid gått spikrakt. Den sista tiden i hemlandet vill han helst bara glömma – vi återkommer till det.

Idel lovord

Nu ligger allt fokus på Djurgården. Mark säger att han trivs med ledarna, lagkompisarna och alla runtomkring. Han pratar mest med Daniel Amartey, Yussif Chibsah, Amadou Jawo och Alexander Faltsetas än så länge, berättar han. Tränaren Pelle Olsson får också lovord, liksom lagets tekniska kvaliteter. Mark tror att Djurgården till och med kan vinna ligan, eller åtminstone nå en Europaplats.

Med andra ord: han ångrar inte att han skrev på för tre år med den svenska klubben.

– Verkligen inte. Jag är väldigt lycklig nu, säger han.

Hur firade du ditt kontrakt?

– Inget firande, men jag ringde alla i Sydafrika. Alla! Min agent, kompisar, gamla lagkamrater, mina föräldrar...

Låter dyrt?

– Haha. Jag tänkte inte på det då, jag var så glad. Men det är faktiskt inte så dyrt att ringa till Sydafrika.

Vad sa mamma när du ringde?

– Åh, hon grät! Hon grät, grät, grät, grät. Hon hade inte röst till att prata. Det enda hon kunde säga var att hon tackade Gud.

Mark växte upp i ett fattigt område i Kapstaden som han själv beskriver som "väldigt, väldigt tufft".

Familjen var stor, fjorton personer bodde på samma innergård.

– Mormor, morfar, mamma, pappa, min morbror, min moster, min kusin, kusinernas barn…vi delade på allt. Skor, mat, sovplatser. Vi kände oss aldrig eftersatta, men det var ett tufft liv på många sätt.

Det tuffa livet innehöll inte bara fattigdom, utan även ett ständigt hot från gängkrigen.

När Mark var 17 år sköts hans fyra år äldre bror ihjäl. Brodern hade varit på fest i "fel" stadsdel och blev igenkänd av ett rivaliserande gäng.

– Någon visste var han kom ifrån. Det är mycket gangsters som slåss för sina stadsdelar och de bråkar om allt.

Hur var det att förlora honom?

– Självklart var det tufft. Ibland när jag tänker på honom så funderar jag på vad han skulle tycka om mig som professionell fotbollsspelare. Vilka råd skulle han ge mig? Vilka råd skulle jag ge honom? Jag skulle kunna hjälpa honom med pengar.

Genombrott och problem

För Mark blev fotbollen räddningen. Tack vare den höll han sig borta från trubbel.

När vännerna gick på fester på lördagarna stannade Mark hemma, han hade ju match dagen efter.

När vissa hamnade snett och umgicks i fel kretsar fokuserade Mark på att bli en så bra fotbollsspelare så möjligt.

– Jag har många kompisar som sitter i fängelse. Livstidsdömda, alla möjliga brott, så jag är tacksam för fotbollen. Den tog mig vidare.

Marks karriär satte fart i Bloemfontein Celtic Football dit han kom 2007. Den vänsterfotade mittfältaren gjorde 50 matcher i högstaligan under tre säsonger innan storklubben Orlando Pirates värvade honom.

Under de två första åren vann Pirates ligan dubbelt upp men Mark hade svårt att ta en ordinarie tröja. Efter en tredje säsong där han mest agerat inhoppare bytte han i höstas till Mpumalanga Black Aces, en mindre klubb i högstaligan där han skulle få fart på karriären.

Det var här som de verkliga problemen började.

Under ett par veckor kunde Mark inte läsa tidningar eller se på tv utan att möta sitt eget ansikte. Rubrikerna var hätska. Mark och lagkompisen Mkhanyiseli Siwahla anklagades av klubben för att för att ha kommit onyktra till en träning, vilket ledde till att Mark fick lämna Black Aces utan att ha spelat en enda ligamatch.

När jag frågar om vad som hände får jag en lång berättelse.

– Jag vet inte hur det fungerar här, men i Sydafrika är allt politik, även fotbollen. Matcherna spelas först på kontoret och sedan på planen. Förstår du?

Strid med klubben

Nja, det är inte helt enkelt att hänga med i svängarna, men Mark hävdar att klubben började bråka med hans agent redan innan övergången var klar, vilket gjorde att han fick en dålig start. Kort därpå följde en skada och när han kom tillbaka från den ställdes han åt sidan.

– Jag gick till kontoret och frågade om varför jag inte fick spela. Det är inget jag brukar göra, men jag kom från ett stort lag till ett litet. Men jag fick inga svar, jag vet inte om de var rädda för att saker om dem skulle komma ut. Jag sa: ge mig fritt bara, så är det okej.

Efter det hittade klubben på fyllehistorien, menar Mark, för att kunna sparka honom utan att tappa anseendet eller betala ut någon återstående lön.

– Det var den enklaste vägen för dem. Jag ringde dem om och om igen men de svarade inte. Om de ville spela på sättet…så var det okej, jag ville inte prata illa om klubben.

Men du måste vara upprörd om de anklagar dig utan grund?

– Självklart. Vilken professionell spelare skulle komma till träningen full? Självklart blev jag arg för det påverkar mig, min familj, mina vänner och folk börjar tvivla på mig. Men samtidigt så vet min familj och mina vänner vem jag är. De visste från första stund att skriverierna var rena lögner.

Men brukar du dricka?

– Ja, när vi har team building inför säsongen och efter säsongen, när vi har semester. Inte annars.

Nej, Mark vill inte beklaga sig, varken över sin uppväxt eller det bittra slutet i Sydafrika. Han talar hellre om tacksamhet, något han lärde sig tidigt i livet.

–  Även om jag bara fick en brödlimpa och vatten till mat så var det okej. Mormor och morfar ordnade mat åt oss och jag visste att de gjorde sitt bästa. Ibland fanns ingen mat i huset men vi skrattade ihop och då glömde man bort hungern. Kvällen blev natt och till sist vaknar man och då måste man gå till skolan.

Sammanhållning i familjen

Av Marks lön som fotbollsspelare går en stor del till familjen, så har det varit sedan han skrev sitt första riktiga kontrakt. Hur mycket beror på behovet – om någon blir sjuk eller om broderns skolavgift ska betalas till exempel – men nuförtiden har familjen alltid mat på bordet.

– Vi brukar skratta åt de gamla tiderna. "Kommer du ihåg när du stal kött i köket?" – då märker man hur långt vi har gått tillsammans. Alla är väldigt stolta över mig och att vara en del av Mayambela-familjen. När jag kommer samlas alla, för de vill träffa mig, vara med mig.

Som framgångsrik idrottsman har Mark ett ansvar, tycker han själv. Inte bara inför familjen och sin klubb utan också för sitt land. Fylleanklagelserna känns avlägsna när han håller en utläggning om hur viktigt det är att vara skötsam och professionell som förebild.

–  Jag representerar Djurgården men också Sydafrika. När folk träffar mig i Sverige så har jag ett ansvar att visa upp mitt lands bästa sidor, sammanfattar han.

Ser ut att ta startplats

Än så länge har Mark inte varit Pelle Olssons förstaval i den nya klubben, men i morgondagens premiärmatch mot Helsingborg talar mycket från att han spelar från start. Det står klart att Erton Fejzullahu missar matchen och hans anfallskompisar Amadou Jawo och Aleksandar Prijovic dras också med skadebekymmer.

Lösningen kan bli att Mark tar steget upp på topp, vilket han inte är främmande för.

– Jag har spelat mest på vänstermittfältet men jag kan spela på flera positioner.

Mark ler stort när han beskriver sin spelstil.

– Jag vill ha mycket boll och utmana försvararna. Om vi spelar på en söndag klockan tre på eftermiddagen när solen skiner…då ska motståndarna känna att "oj, oj, det här blir en lååång dag!".