Någon gång vaknar man från en dröm
Simon Bank: Malmö fick stryk för att de vågade
MADRID. De har vunnit dueller, sprungit genom väggar, organiserat sig stora.
Det tog Malmö FF hela vägen till Madrid.
När de väl kommit hit fick de fem fingrar rakt i ansiktet.
De hade sina halsdukar och hattar, de fick sina fina eftermiddagar på plazor och gator, och de hade till och med fått upp en liten banderoll med skånefrågan ” Å vim faen e ni?”.
Det var en galakväll på fler sätt än ett. Madridluften kom som en smekning, Atleti som en stillsam storm.
De är, trots allt, faen europeiska vicemästare.
Det är ju bara inte riktigt samma storm som i våras.
De har samma givna uppspelspunkt i Juanfrans extrembredd på högerkanten, nästan samma sorts helplanstryck när de behöver, men framåt är de enklare nu än då. MFF ställde upp med sin europauppställning, med en fembackslinje som likafullt centrerar, vilket innebar att de blottade sig för inläggsspelet.
Bollarna seglade in, hörnorna radades upp, resten handlade om att vinna duellerna där inne framför Robin Olsen.
Växte sig stora
I en kvart-tjugo minuter klarade MFF att vara lugna nog för att hitta uppspel via Emil Forsbergs fötter eller Isaac Kiese Thelins skalle, men sedan var det som att de små skillnaderna växte sig stora, som att MFF krympte i samma takt.
Inför Champions League-finalen i våras frågade jag Diego Simeone om han inte tyckte att det var lite orättvist att alla bara förringade hans lag till att vara ett gäng moralmanglande kämpar. Han svarade med att lyfta fram den egenskap som alla svenska lag borde försöka importera:
– Vårt lag är bra på att tolka olika situationer i en match. Det är det som tagit oss dit vi är.
Är man inte lika bra som sin motståndare måste man veta att välja sina strider.
När ska man pressa, sjunka, slå långt, vårda? MFF:s utmaning i Madrid handlade om att vara tillräckligt tekniskt drivna för att kunna fatta alla de där valen.
De var det, ett kort tag.
Atlético Madrid har spelare med den sorts teknik som gör att de kan välja bort två-tre alternativ för att vända runt och ta det fjärde. Malmö FF har spelare som på den här nivån måste välja alternativ mellan en eller två lösningar, och när trycket blev tätare stressade de allt oftare iväg bollen direkt (med Forsberg som egentligen enda undantaget), hamnade allt oftare i den där sortens bollförlust efter bollförlust som straffar lag på den här nivån.
Överlevde fram till paus
Efter en halvtimme skiftade Griezmann och Arda Turan kant. Den lille fransmannen prickade ribbans underkant, den lite bredare turken sköt utanför i bra läge.
Men Malmö FF vann duellerna.
Och Malmö FF överlevde… fram till paus.
I det allra första kapitlet i Diego Simeones självbiografi lyfter han fram ett citat som säger mycket om ledarskap:
”När livet ställer oss inför utmaningar hittar människan alltid ett svar. Prövningarna gör oss bättre”.
Jag tror att många himmelsblå kan relatera till det den här hösten. Tvåtusen av dem hoppade bakom ena målet den här kvällen, och de har sett sitt lag stå inför utmaningar och prövningar, och lyft sig varje gång.
På Vicente Calderón hängde de med i en halvlek, sedan knackade verkligheten dem gula och blå. Koke brukar vara det där som italienarna kallar ”tillbakadragen regissör”, men efter paus flyttade han allt högre, samtidigt som Arda Turan och Griezmann gled allt mer in mot mitten.
Atleti fick övertag där de räknas, och de behövde bara två minuter för att utnyttja det.
Vågade – fick stryk
Ricardinho gav bort bollen, ett par blixtrande passningssekvenser senare hade Koke skickat in en 1–0-pil i en blå ballong.
De små skillnaderna växte sig stora, MFF balanserade om med Halsti ett steg upp, men fick stryk för att de vågade.
Det räckte med att Erik Johansson förlorade en duell mot Mandzukic och att Koke fick utrymme för ett lysande instick mot Griezmann. 3–0. Rosario-faraonen Diego Godín fyllde på med det där obligatoriska nickmålet på hörna, innan Rom-playboyen Alessio Cerci strök under slakten med att dunka in ett femte.
5–0. Una maneta, som de säger här.
De rödvita halsdukarna snurrade över Calderón, madrassmakarna släntrade hemåt för att förbereda sig för större uppgifter.
För Atleti var det här en påminnelse om att de är den sorts lag som ska borsta bort små skandinaver utan att göra mer än de rimligen borde.
För Malmö FF var det ytterligare en lektion i vad Champions League-toppen känns som och kräver.
Någon gång måste man faktiskt vakna, även om man är mitt i en dröm.