VM UTAN GRÄNSER
Publicerad 2014-06-09
Erik Niva om ett mästerskap där en fjärdedel av spelarna har invandrarbakgrund
Fotboll integrerar, sägs det.
Vad betyder det i praktiken?
En otrolig massa olika saker – bland annat att en fjärdedel av VM-spelarna har invandrarbakgrund.
Varje gång jag snubblar över en faktaruta om Rio Mavuba så ryser jag till.
Det är den där enda meningen, bakgrundsuppgiften som innehåller så ohyggligt mycket mer.
”Född till havs.”
Länge hade hans familj tillhört de privilegierade. Pappan Ricky Mavuba var en framgångsrik fotbollsspelare, som till och med spelade VM för Zaire, 1974.
Ändå gjorde det inte honom immun mot omvärldens realiteter.
Först drevs familjen ut från diktaturens Zaire, sedan flydde de inbördeskrigets Angola. I skydd av nattmörkret gick de ombord på en av de där osäkra, olagliga båtarna som stävade ut i det okända och hoppades nå Europa.
Tio år tidigare hade Ricky Mavuba varit världsberömd. Nu var han en maktlös familjefar som tvingades låta havet bestämma vad som skulle hända med fyra barn och en höggravid fru.
Pressades ner i skuldträsket
Efter några dagar till sjöss föddes det femte barnet. Sonen fick namnet Rio, och var bara halvannan vecka gammal när den sargade båten till sist nådde fram till Marseille.
Han var en av dem som hade haft tur. Miljontals andra har givit sig ut på liknande resor utan att någonsin komma fram.
Carlos Salcido är en av dem. Han växte upp i ett litet mexikanskt sågverkssamhälle där inkomsterna var små och framtidsutsikterna ännu mindre.
När Carlos Salcido var nio år gammal förlorade hans mamma en utdragen kamp mot cancern. Sjukvårdskostnaderna pressade familjen djupt ner i skuldträsket, och ett efter ett skickades barnen sedan iväg för att illegalt korsa gränsen till USA.
Fyra av syskonen klarade det före honom, men en 14-årig Carlos Salcido irrade bort sig i den ogästvänliga öknen. Jagad av gränspatrullerna, hungrig och desorienterad vände han om, återvände till ett liv där skogshuggandet skulle behöva kombineras med biltvättande och inkomsterna ändå inte skulle räcka till ett särskilt anständigt liv
Vad VM kommer präglas av
Rio Mavuba och Carlos Salcido är givetvis extremexempel – alla migranter behöver inte riskera sina liv – men de är ändå typiska för ett VM som kommer att präglas av spelare med någon form av invandrarbakgrund.
736 spelare är uttagna till VM. 183 av dem är antingen själva födda eller uppvuxna i ett annat land än det de representerar, eller så har de föräldrar som är utlandsfödda. Det är nästan exakt 25 procent av de deltagande, och då har jag inte inkluderat alla Leo Messi-typer som tillbringade sina tonår som en sorts utbytesstudenter i fotboll.
Definitionen av invandrarbakgrund varierar fortfarande från undersökning till undersökning, och även det här måttet blir missvisande på sina ställen. Några spelare med en utlandsfödd förälder har förmodligen aldrig sett sig själva som invandrare. Däremot har exempelvis Mesut Özil definitivt haft ett kluvet förhållande till sin egen nationella identitet, trots att både hans pappa och mamma föddes i Tyskland.
Därutöver har jag säkert både missat och missuppfattat något släktförhållande i Västafrika eller på Balkan, men allt det där spelar mindre roll i relation till totalbilden.
Senast VM spelades i Brasilien deltog en enda spelare med klubbadress utomlands. Endast en handfull av dem hade migrationsbakgrund.
Världen har förändrats sedan dess. Fotbollen också.
När Mario Balotelli gjorde en av sina första a-landskamper mötte en grupp italienska fans honom med en banderoll: ”Nej till ett multietniskt landslag”.
Förbundskaptenen Cesare Prandelli kommenterade det hela med en fnysning:
– Nej till ett multietniskt landslag? De är för sent ute. Italien är redan ett multietniskt land, och det finns inget de kan skrika som kan förändra det.
Landet såg misstänksamt på honom
Ändå är det inte tillräckligt att skriva att fotbollen rätt och slätt är en spegling av vår värld och vår tid och allt det som fört oss till den här punkten.
Fotbollen är bättre än så. Fotbollen är mer inkluderande, mer integrerande och mer rättvis än så väldigt många andra delar av vår tillvaro.
Även om det finns strukturella snedvridningar och personalpolitiskt intrigerande här också så är ändå fotbollen mer meritokratisk än nästan alla andra samhällsfält.
Har du både talangen och arbetsviljan så blir du framgångsrik. Är du bra nog så får du representera din nation.
Och öppenhet lönar sig.
I slutet av 1970-talet försökte Edward Beitashour att bygga upp en karriär som elektroingenjör i Silicon Valley. Han var en assyrier från Iran som kommit till USA som utbytesstudent, men efter den islamistiska revolutionen i hemlandet märkte han hur allt fler potentiella arbetsgivare såg misstänksamt på honom.
Till sist hittade han ändå ett företag som såg bortom hans efternamn och hans hemland, som satte kompetens och initiativförmåga. Det hette Apple. Edward Beitashours närmaste chef var Steve Jobs, en yvig fritänkare som förbättrade världen just genom sin förmåga att vara öppensinnad.
En generation senare ska nu Steven Beitashour spela VM i fotboll. Men inte för USA, utan för det Iran hans pappa en gång kom ifrån.
De två ländernas regeringar har knappt ens pratat med varandra på 35 år. De två fotbollsförbunden står däremot i regelbunden kontakt, då de insett att det faktiskt gynnar båda parter att kommunicera och samarbeta.
Spelar VM – 40 år efter sin far
Fotbollen som diplomatiskt smörjmedel, som internationellt världsspråk, som fungerande integrationshjälpmedel.
Efter bara några år i Frankrike blev Rio Mavuba föräldralös. Han började spela fotboll för att kanalisera sorgen. Med tiden blev han duktig, och med den kvaliteten i ryggen beviljades sedermera också hans ansökan om medborgarskap. När han nu spelar VM för Frankrike så gör han det precis 40 år efter att hans pappa gjorde det för Zaire.
Carlos Salcido spelade överhuvudtaget inte fotboll på fem år efter sitt misslyckade försök att ta sig in i USA. Hans tonår bestod av betydligt mer jordnära plikter, men som 19-åring upptäcktes han av en talangscout när han kickade lite planlöst med sina kompisar. Sedan dess har hans karriär överhuvudtaget inte bromsat in.
Jag är glad att de båda har hittat sina platser i världen – och jag är tacksam mot fotbollen för att den hjälper så många andra att göra det.