Erik Niva: En slägga rakt i huvudet
GLASGOW. Vi har fallit i förlängning förr, vi har tappat på stopptid, vi har förlorat på straffar.
Men det här?
Det här var som alla andra skräckslut ihoptryckt i ett, det här var så smärtsamt att det inte ens gick att föreställa sig.
Så många andra scenarion, så många alternativa slut att fantisera om.
Det skulle ju ha blivit kvällen då Emil Forsberg tog det definitiva klivet upp i världseliten eller kvällen då Dejan Kulusevski sprang loss och avgjorde i 89:e eller kvällen då tio tappra överlevare baxade matchen till straffar och lät Robin Olsen göra resten.
Istället detta.
Värsta tänkbara. Eller snarare, så smärtsamt att det överhuvudtaget inte gick att tänka ut, att det inte ens gick att föreställa sig på förhand.
120 minuter av fotboll, av smärta, av kamp och så tar det slut efter att det egentligen var slut.
Exakt vem tog den här fina fotbollskvällen och förvandlade den till ett plågsamt psykodrama, en gastkramande skräckfilm med ett slut så fasansfullt att det borde varit förbjudet?
Det var ju inte hit vi skulle, inte hit vi var på väg.
När jag först kom till Hampden Park var det som att gå in i en sval, stillsam svensk sommarkväll, en sån där då man går ner till Idrottsplatsen för att ta en korv och snacka lite smörja.
Både ljuset och ljudet påminde om en Superettan-match på Stadsparksvallen i Jönköping. Läktarna var ju lite större, men såsigheten densamma.
Några klungor av Celtic- respektive Rangers-fans försökte överrösta varandra med hyllningar och burop riktade mot Mikael Lustig, men annars var det inte den allra mest hårdhudade fotbollspubliken som var här.
Det ena gula hörnet mässade sitt ”Ukrajina, Ukrajina”, det andra gula hörnet försökte försiktigt försäkra oss om att de var svenska fans allihopa.
Till en början kändes det gemytligt, det här, näst intill behagligt.
Dejan Kulusevski rusade ur startblocken, sprang på allt, skrattade och log och verkade tycka att det här med att spela EM-åttondel var något fullständigt bekymmersfritt. Alexander Isak gled runt och gjorde sig kombineringsbar. Sverige tog någon form av grepp om matchen, skapade ett knippe halvchanser.
Men sedan klöste Ukraina tillbaka, och sedan tog Ukraina ledningen. Den lurige, lynnige Andrij Jarmolenko lekte tittut med Ludwig Augustinsson ett par gånger, trollade fram en yttersida ur gotteskålen där han förvarar sin vänsterfot.
Rackarungen Oleksandr Zintjenko tryckte ner bollen med den där typen av klass du kan hitta i Manchester City, och så var det med det gemytet.
Sverige för första gången i underläge. Sverige för första gången med krav på sig att hugga tag i en matchbild och göra något konstruktivt med den.
Reaktionen var kraftfull. Med eftertryck pressades ukrainarna tillbaka på egen planhalva, och innan det ens hade hunnit gå särskilt lång tid började kvitteringen kännas som en tidsfråga.
Svaret kom redan före paus. Emil Forsberg tog sig loss, fick iväg sitt patenterade åttondelsfinalsskott som styr på en motståndarback och svävar vidare upp mot nättaket.
Det kändes ju som en befrielse – men sedan började pärsen.
Sedan gick vi in i skärselden.
Till en början framstod den mest som öppen, svängig, underhållande. Serhij Sydortjuk i stolpen åt ena hållet, Emil Forsberg i stolpen åt andra. Dejan Kulusevski med vänster insida i handskarna på den ena målvakten, Andrij Jarmolenko med vänster insida i handskarna på den andra.
Deras spel som utgick mer från individuell inspiration och enskilda infall, mot vårt som hela tiden föll tillbaka på systematik och metodik. Vårt som både färg- och smaksattes av vår nummer 10.
Den engimatiske, egensinnige Emil Forsberg. Den väldiga världsvältaren Emil Forsberg.
Tänk att det blev en världsspelare av dig. Tänk att den lilla bortvalde innebandykillen från Sönsvall kunde blomma ut till någon som bar sitt landslag, som skenade fram mot Cristiano Ronaldo och hans skytteligaledning för att ta den ifrån honom.
Varje gång han fick bollen hände det något konstruktivt, något spännande. Det spelade ingen roll ifall han sökte upp nummer tio-ytan eller utgick från kanten, det hade ingen betydelse om han hade en, två eller tolv motståndare framför sig.
Alltid huvudet upp och fötterna framåt, alltid med en höger insida på väg mot den bortre gaveln.
Men den ena gick i stolpen och den andra gick i ribban. Anders Svensson mot Senegal, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson mot Nederländerna. Nu också Emil Forsberg mot Ukraina.
Bollarna gick inte in. Bollarna studsade ut.
Ändå ett tydligt och klart grepp om händelseutvecklingen, och det återstod för Sverige att kliva fram och ta tag i den där kvartsfinalplatsen som hängde fritt i luften.
Så blev det inte.
Inga framåtriktade byten och inga offensiva direktiv, utan istället en typ av tränarledd passivitet som fick initiativet att blekna bort och försvinna.
Vad hände, Janne Andersson? Eller rättare sagt – varför hände ingenting, Janne Andersson? Varför blev flera av våra drivande spelare bara tröttare och tröttare utan att få någon avlösning?
Istället för vår match blev det en match för vem som helst, en match som kunde avgöras av en enda feltajmad aktion i en enda avgörande situation.
För tre år sedan stod Marcus Danielson på någon sportbar och skrek när Sverige hävde sig vidare uppåt från en åttondelsfinal. Nu träffade han först bollen, men stämplade sönder knät på Artem Besjedin och stirrade rätt in i ett blodrött kort.
Tio man kvar. Tjugo minuter att överleva.
Det var spelare som knappt orkade stå upp, spelare som föll skadade efter så gott som varje närkamp. Vissa spelare som höll på att halka fram frilägen, andra spelare som halkade bort dem.
Omöjligt att slita blicken från. Olidligt att titta på.
110 minuter. Så dramatiskt att det gjorde ont i kroppen, att det bokstavligt talat var fysiskt plågsamt.
115 minuter. Ännu mer? Ni måste skämta.
120 minuter. En trea på fjärdedomarens tavla.
Och så – när den mest utdragna pinan var avklarad för att ersättas av en annan – en slägga rakt i huvudet, en smäll som inte gick att resa sig ifrån.
Det här som skulle ha slutat på ett helt annat sätt, det här som skulle ha blivit så väldigt mycket mer.
Nu var istället allt slut. Allt var över.
Det fanns ingen annanstans att ta vägen länge. Det fanns inget mer att skriva.