Bank: Sluta be dem glänsa – ge dem samma rättigheter
Vill man vara en del av världsfotbollen måste man acceptera att det lever kvinnor i den
LYON. Fifa arrangerar VM under slogans om att det är dags för spelarna att ”våga glänsa”.
En bra start vore att ge dem chansen.
Vill man vara en del av världsfotbollen måste man acceptera att det lever kvinnor i den.
Ett år och ett par veckor tillbaka i tiden:
Herr-VM i Ryssland invigs med en perfekt bild av den globala fotbollsbyn. Fifa-presidenten Gianni Infantino sitter hand i hand med Vladimir Putin och Saudiarabiens kronprins Mohamed Bin Salman al-Saud under premiärmatchen, Ryssland och Saudi spelar 0–0.
Saudiarabien hade klivit fram, inte bara som fotbollsnation utan också som tänkbar affärspartner för både Ryssland och Fifa. Men just den veckan läste jag, som så ofta, modemagasinet Vogues arabiska upplaga för att få en motbild.
Vogue skrev om saudiska kvinnor som slåss för att spela fotboll, i ett land där flickor sällan tillåts gå innanför sidlinjerna, där de just fått tillstånd att titta på fotboll eller att köra bil, där de historiska första kvinnliga deltagarna vid ett sommar-OS mött en hatvåg från sitt eget land.
Kom ihåg de bilderna i fredags
På glansiga uppslag poserade kvinnorna Saja Kamal och Munira Al Hamdan i klänningar från Marni och Diane Furstenberg, de bar Louboutin-skor, stora örhängen och Bottega Veneto-kavajer – och de spelade fotboll.
Kamal är tatuerad och piercad, hon har levt stora delar av sitt liv utanför Saudiarabien, och har använt sig av projektet Equal Playing Field för att driva på för flickors och kvinnors rätt att bli fotbollsspelare även i Saudi.
– Den erfarenheten har fått mig ännu mer övertygad om att starta ett landslag i Saudiarabien. Jag var lika bra som spelarna från andra länder, ändå hade de spelat landslagsfotboll, medan jag inte ens erkänns av mitt eget land, sa hon.
Jag kom ihåg de där bilderna i fredags, dagen före VM-kvartsfinalen mellan Sverige och Tyskland, när arrangörerna öppnade en presskonferens med ett kort informationssegment.
Det skulle hållas ceremoni före avsparken, förklarade man. De två lagen på en samlad bild, lagkaptenerna i täten för att få ut ett budskap. Det handlade om diskriminering, något som Fifa generellt är negativt inställt till.
– Vi accepterar inte diskriminering, oavsett om det gäller etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller annat, fick vi höra.
Och det är ju bra.
När det stämmer.
Dominobrickorna faller över hela världen
Den här sommaren har brutit ny mark för kvinnors fotboll. Rekordpublik världen över har kunnat följa pionjärer som dels lyft sporten till en helt ny nivå, dels tagit strid på vägen dit. Vi har fått se Chiles landslag sjunga nationalsången efter att på egen hand tagit en facklig konflikt med sitt eget förbund. Vi har fått se Megan Rapinoe utmana Donald Trump, som ledare i ett USA som tagit sitt förbund till domstol för diskriminering. Vi har sett Argentina lyfta undan sexistiska lock och slå sig fram hit, vi har sett Italien och Spanien och England visa att Europas traditionella stormakter kan bli drivande även på damsidan.
Jämställda länder, som Sverige och Norge, har varit pionjärer inom damfotbollen, nu faller dominobrickorna över hela världen. Fifa är inte ensamt om att vilja tjäna dollar och pr-poäng nu när vinden fyller seglen. Multinationella varumärken – tv-kanaler, läskeblaskbryggare, klädmärken – hoppar på tåget, med reklamfilmer där tindrande flickögon blickar mot sina nya, starka, kvinnliga förebilder.
Det finns profit att göra poäng att plocka. Dare to shine, brudar.
Men när pengarna krockar med politiken är det inte lika enkelt. I Fifas statuter heter det att diskriminering är förbjudet, även när det kommer till kön – uppfyller man inte de kraven ska man inte vara medlem i den globala fotbollsfamiljen.
Resultatet av en kamp som måste fortsätta
I dag, innan semifinalrundan i VM, inleder Fifas aktionsgrupp för damfotboll sitt arbete med ett möte i Lyon. En rimlig första arbetspunkt måste naturligtvis vara att se till att Fifa slutar med slogans och börjar med konkretion. Den borde handla om Saja Kamal och Munira Al Hamdan och alla delar systrar och döttrar.
Det finns idag ett flertal Fifa-medlemmar som saknar landslag för kvinnor, knäckfrågan kommer förstås att vara viktiga medlemsstater i mellanöstern.
Den utveckling vi ser på arenorna i Paris och Lyon är resultatet av en kamp som måste fortsätta, och för en gångs skull borde de internationella förbunden leda istället för att följa efter.
Varför ska Fifa välkomna medlemmar som inte välkomnar kvinnor?
Saudiarabien är ju inte ensamt, ett land som Liechtenstein (kvinnlig rösträtt sedan 1984) har fortfarande inte något a-landslag på damsidan, även om de håller på att bygga upp en organisation för ungdomslagen.
Allt handlar förstås om politik, om diplomati, om handslag och överenskommelser i det tysta. När Gianni Infantino sätter press på Iran att öppna upp läktare för kvinnlig publik så är det ett steg av många i rätt riktning, en diplomatisk framgång. I Saudiarabien har Vision 2030-programmet – regeringens under-galjen-insikt om att landet måste bli i alla fall lite mer progressivt – inte lett till jämställdhet, men till framsteg.
Nu går VM in i sin slutfas, medan en arbetsgrupp drar upp riktlinjer för damfotbollens framtid.
Det här är en turnering som visat hur länge kvinnors fotboll strävat, mer än hur långt den kommit. Det är starka viljor, offer, tydliga visioner som öppnat den här scenen för världens bästa fotbollsspelare.
Fifa borde sluta be dem glänsa. De borde lova att alla har samma rätt att spela fotboll, oavsett vilket land de kommer ifrån eller vilket kön de har. De borde slå fast att en medlem i Fifa-familjen har både ett herr- och ett damlandslag.
Det borde vara ett krav, inte en slogan. I går ställde jag frågan rakt till Sveriges landslagschef:
– Tycker du att det är ett rimligt krav på en Fifa-medlem att det måste vara möjligt för kvinnor att representera landet i ett damlandslag?
Marika Domanski Lyfors svar var två bokstäver långt, utan frågetecken efter:
– Ja.