Unik och alldaglig på samma gång – så blev Rodri bäst i världen
Publicerad 2024-07-13
Vilka vinner?
Laget där Rodri spelar.
Fotbollssporten har hittills aldrig accepterat att en defensiv mittfältare kan vara världens bästa spelare. Det kanske är dags nu.
Fotbolls- EM: Allt inför EM-finalen mellan Spanien och England
För honom har alltid fotboll handlat om beslutsfattande; om att ta snabba, tydliga och korrekta beslut så ofta som möjligt.
Livet också, för den delen.
Det första vägskälet kom tidigt, men för Rodri var det ändå inte särskilt svårt att veta vart han skulle. Den 22 juni 2008 fyllde han 12 år, men det var inte tårtan och presenterna som var det viktiga den dagen.
Samma kväll vann Spanien den dramatiska EM-kvartsfinalen mot Italien på straffar, tog till sist landets fotboll in i en ny tid. Efter 44 års framgångstorka hade det röda landslaget till sist lyckats begrava sitt eget mästerskapsspöke, och avancerat till en semifinal.
De stannade ju inte där heller, utan en vecka senare var spanjorerna Europamästare. Fernando Torres gjorde målet, men laget drevs av sitt mittfältshjärta; Xavi, Andrés Iniesta, Cesc Fàbregas, David Silva, Xabi Alonso och Marcos Senna.
Hemma i pojkrummet var det samtidigt som att fotbollen klarnade för Rodri. Fram till och med detta hade han varit en talangfull ung fotbollsspelare, men inte på ett sätt som stack ut. Som de flesta andra smågrabbar var han främst intresserad av att jaga bollen och göra mål.
Men det han såg framför sig nu var något annat än sport, något som istället gränsade till geometri. Han såg inte bara Spanien vinna – han förstod varför de vann. Det handlade ju om numerära överlägen, passningsvinklar, kontroll över mittplan. Hur kunde han inte ha sett det fram till nu...? Och såg inte alla andra samma sak?
Senare samma sommar skulle 12-åringen ta ett stort kliv och lämna sitt lilla Rayo Majadahonda för stora Atlético Madrid. Han visste inte hur det skulle gå, men nu visste han i alla fall vad han ville bli.
Mittfältare. Och inte vilken mittfältare som helst, utan en defensiv, organiserande, bollsamlande, temposättande mittfältare – det spanjorerna definierar som en pivote, och det Rodri från och med nu och för all framtid uppfattade som den överlägset viktigaste positionen på en fotbollsplan.
Det första, största och mest betydelsefulla beslutet var fattat. Alla andra skulle följa på detta.
En 12-årig fotbollskille drömmer ofta stort, men sällan särskilt tydligt. Han kanske säger att han ska bli bäst i världen – att han ska avgöra Champions League-finalen – utan att egentligen ha minsta aning om vad som krävs, hur det ska gå till.
Rodri visste.
Hans första pojklagstränare i Atlético Madrid hette Fran Alcoy, en erfaren fotbollsman som inte kunde låta bli att häpna när han först träffade pojken från Majadahonda. Det här var en 12-åring som ville diskutera hur olika typer av presspel kunde generera numerära överlägen på specifika ytor, vilka som var uppsidorna och farorna med olika positionella nyanser av 4–3–3-formationen.
– Han var en oerhört ovanlig 12-åring. Jag hade aldrig tidigare tränat en sådan fotbollsspelare, och kommer förmodligen aldrig träffa en sådan kille igen, reflekterar Fran Alcoy.
Rodris egen pappa hade själv varit lovande, utan att lyckas ta det sista stora steget in i den professionella fotbollen. Han ville egentligen se sin son i en mer offensiv roll – övertygad om att det var mål och assist som fick scoutögon att öppnas – men fick acceptera att det inte var han som fattade besluten.
– Jag fick förklara: ”Pappa, det är inte min roll”. Och så fick jag försöka visa för honom: ”Ser du inte varför det här laget vinner...? Den här spelaren gör så, och det kommer att leda till den här ytan för den andra spelaren”. Tidigt märkte jag också hur den där förståelsen även gav mig en stor fördel ute på planen, för i den åldern är det inte så många som tänker i termer av struktur, kontroll och modeller.
Om det var roligt att spela fotboll...? Jo, det är klart att det var. Men mer än något annat var det intressant.
– Trots att jag var så ung var jag själv mer intresserad av att förstå fotbollen än att njuta av den – och för mig kändes det enkelt att läsa spelet.
Även om fotbollen fängslade och fascinerade den unga Rodri var den aldrig allt för honom. Två somrar efter det ögonöppnande EM-guldet gick Spanien återigen långt i ett mästerskap, men när det var dags för VM-finalen i Johannesburg var han själv väldigt långt borta från sina euforiska landsmän.
Hans föräldrar tillhörde den övre medelklassen – pappan var ingenjör, mamman egenföretagare – och själv hade han alltid gått i internationell skola. VM-sommaren 2010 hade han nyss fyllt 14 år, och var i USA på en sorts språkresa.
Lagom till finalen hade hans klass givit sig ut på någon typ av hajk i en amerikansk skog. Egentligen rådde telefonförbud där ute, men Rodri lyckades övertala en ledare att göra ett undantag och streama matchen på en laptop. Det var ju ändå VM-final.
Och naturligtvis jublade den 14-åriga spanjoren när Andrés Iniesta sköt guldet till Spanien, visst imponerades han av hur Sergio Busquets givit pivoterollen en ny dimension – men det var ändå inte det starkaste intrycket han tog med sig från den där amerikanska skogen.
Mer än något annat insåg han hur mycket han uppskattat den internetlösa, distraktionsfria tillvaron där ute – hur högt han värdesatte de fysiska mötena, de vakna blickarna, de vindlande samtalen runt lägerelden.
Världen förändrades i rasande takt under just de här åren, inte minst för de unga. De smarta telefonerna hade slagit igenom, Facebook hade blivit en självklar del av vardagen, Twitter och Instagram var på väg.
Rodri kände starkt att inget av det där var för honom, att hans tillvaro snarare behövde beskyddas och bevaras. 14 år gammal tog han beslutet att avstå sociala medier, att stänga ner kontot han hade på Tuenti – en sorts spansk variant av Facebook – och att inte öppna några nya.
– Jag bestämde mig för att leva mitt liv på mitt sätt – utifrån mina värderingar och prioriteringar – utan att låta mig påverkas av andra. Mitt behov har alltid varit att möta människor i den verkliga världen snarare än den virtuella. Att vara sammankopplad med en massa människor utan att ens känna dem är inte för mig. Jag föredrar alltid en konversation med en verklig person framför tusentals meddelanden på sociala medier.
Mer än ett halvt liv har gått sedan Rodri intog den här hållningen, och han har gått från att vara en sökande tonåring till att bli en vuxen man och för den delen en etablerad världsstjärna. För honom själv spelar det ingen som helst roll; hans känslor och principer har förblivit desamma.
– Jag vet att det finns mycket som är intressant med sociala nätverk, men jag tror ändå att vi ska vara försiktiga med dem. Enligt mig handlar sociala medier rätt mycket om att göra saker baserat på andras uppfattningar, baserat på vad du tror att de förväntar sig av dig. Jag har aldrig känt att jag behövt det i mitt liv.
I takt med att tonåren passerade och att vuxenlivet närmade sig graderade Rodri ner fotbollen från sin a-plan till en sorts komplementsalternativ.
När det kom till fotbollsplanen var han på ett sätt rätt man på fel plats. Hans spelförståelse, hans förstatouch och hans passningsspel höll högsta klass – men han förblev liten till växten, och han tillhörde ett Atlético Madrid som Diego Simeone transformerat genom slit, kraft och cynism.
Vägen till a-laget tycktes stängd, så Rodri lämnade sin klubb, sin hemstad och sin trygghet för att flytta till den spanska östkusten.
Där fanns en möjlighet att spela fotboll med Villarreals ungdomslag – och det var ju bra – men det verkligt viktiga var universitetet i närintilliggande Castellón. Rodri påbörjade en utbildning inom företagsekonomi och marknadsföring, och flyttade in i en studentkorridor.
Än idag beskriver han de åren som de lyckligaste i hans liv.
Men fotbollen då...? Jo, den tog fart i takt med en försenad tillväxtspurt. På bara halvannat år växte Rodri nästan tre decimeter, och plötsligt fick hans kloka och förnuftiga mittfältsspel ett helt annat eftertryck. Några månader innan han skulle fylla 20 fick han till sist göra sin första La Liga-match för Villarreal.
På ett sätt vände det här på prioriteringarna för Rodri – han accepterade att fotbollen fick lov att värderas framför studierna ett tag framöver – men på ett annat sätt fortsatte han bara leva samma liv.
Trots att han nu tillbringade helgerna på Camp Nou och Santiago Bernabéu valde han att bo kvar i sitt studentrum, fortsatte köra en begagnad Opel Corsa från 2005.
– Även om jag insåg att fotbollen skulle bli mitt yrke ville jag ändå inte hoppa av mina studier. Den främsta orsaken till att jag fortsatte kretsade kring mental hälsa; jag trodde att jag skulle få det enklare att behålla balansen och perspektiven om jag fortfarande hade mer än en sak i huvudet, om jag tänkte på annat än fotboll på kvällarna.
Det räckte med ett år i Villarreals a-lag innan Atlético Madrid hörde av sig och ville köpa tillbaka mittfältaren de ratat några år tidigare, den lilla killen som flyttat hemifrån och blivit stor.
Först tvekade Rodri. Någonstans förstod han ändå varför han tvingats bort från Atlético Madrid. Hans styrkor var ju inte det som Diego Simeone värdesatte, utan vid det här laget var han fortfarande främst en elegant passningsspelare.
Sedan tänkte han om, insåg att det var precis där möjligheten låg. Diego Simeone skulle kunna lära honom det han inte redan kunde och behärskade.
– För att göra det enkelt kan jag säga att jag alltid varit en spelare som föredragit att ha bollen, men Diego Simeone utbildade mig i spelet utan boll, den defensiva sidan av min position. Här tog jag till mig en annan dimension av spelet, och förstod att mycket av det även är mentalt; aggressiviteten i duellspelet, den psykologiska hårdheten när laget har svårigheter.
Det här var en spelare och en tränare som aldrig såg fotboll på riktigt samma sätt – och relationen mellan dem var inte gnisselfri – men Rodri behövde aldrig ånga sitt beslut att återvända till Atlético Madrid.
För egen del breddades han som spelare på precis det sätt han föreställt sig, och både hans och utveckling och hans karriär gick hisnande snabbt. Drygt två år efter att han hade varit en 19-årig universitetsstudent som spelade för Villarreals b-lag blev han Manchester Citys dyraste värvning någonsin.
En lite vådlig transferchansning? Tvärtom. Det Pep Guardiola värderar allra högst på en fotbollsplan är en organiserande mittfältare som verkligen förstår sin roll – förstår spelet – och han hade sett tillräckligt av Rodri för att vara övertygad.
I Guardiolas värld går inte intelligens att köpa för pengar, och just därför kan det vara värt att betala väldigt mycket för den.
Det var under halvtidsvilan av Champions League-finalen ifjol som Pep Guardiola tog Rodri lite avsides, jabbade honom menande i bröstet med sitt pekfinger.
– Du måste kliva fram nu.
När Rodri återberättat situationen har han beskrivit det som att hans tränare var ”väldigt direkt” gentemot honom. Vid det laget hade han varit i Manchester City i fyra år. Han hade haft sin anpassningsperiod (en armbåge i ansiktet från Michael Antonio i den första Premier League-matchen) sin inlärningsfas (under den första säsongen stannade han kvar en halvtimme efter nästan varje träning för att ställa frågor till Pep Guardiola) och sina motgångar (kvar på bänken under hela Champions League-finalen 2021).
Allt det där låg bakom honom, allt det där hade han övervunnit. Det var dags för nästa kliv nu, det sista klivet.
Rodri hade själv varit besviken på sin insats i den första halvleken mot Inter, men nu var det som att han bara bestämde sig.
– Jag intalade mig själv att jag behövde hjälpa laget mer, att det inte räckte med att erbjuda kontroll och stabilitet, att jag även behövde vara utslagsgivande.
Manchester City tog den största segern, Rodri gjorde det avgörande målet – och som ni vet har han inte slutat vinna sedan dess.
De senaste 14 månaderna har han plockat sju mer eller mindre stora titlar med sina klubb- och landslag, blivit utsedd till matchens bästa spelare i både Champions League- och Nations League-finalerna.
Knappt någon på den yttersta nivån spelar fler matcher – EM-finalen blir hans 64:e match den här säsongen – absolut ingen förlorar lika sällan.
Rodri är unik och alldaglig på samma gång. Han fortsatte studera även efter flytten till Premier League. Han ser alltjämt sin bil som ett transportmedel, snarare än en statussymbol. Han använder fortfarande inga sociala medier, han har inga tatueringar eller glittrande smycken.
Under EM-månaden har han skakat lite på huvudet åt hur ofta Nico Williams begraver sitt huvud i telefonen, men accepterar så klart samtidigt att alla är olika. Själv har han främst ägnat sin tid åt att lyssna på podcasts om politik, dricka kaffe med ledarstabens åldermän och kasta dart med Dani Vivian.
– Jag har inget behov av att vara extravagant, att leva livet på ett sätt som tänjer dess gränser. Numera deltar jag mindre och mindre i den digitala världen. För mig känner jag att beslutet att avstå har gynnat både mitt liv och min karriär. Jag funderar till och med på att radera WhatsApp nu, eftersom meddelandena där blir alldeles för många.
Vi svenskar reducerar ofta hans roll till en position som ”defensiv mittfältare”, men på spanska har pivote en både mer uttömmande betydelse och en mer upphöjd status. Saknar ditt lag sin pivote riskerar det att tappa både tydlighet och organisation – det blir som en fyr utan ljuskälla, en debatt utan moderator eller en kaotisk korsning utan trafikljus.
Det är ganska enkelt att argumentera för att Rodri blivit den bästa någonsin i sin roll. Han kombinerar Pep Guardiolas spelförståelse med Claude Makélélés bollvinnaregenskaper och Sergio Busquets pressresistens. Dessutom gör han ovanligt många avgörande mål, och framför allt går han så gott som aldrig av planen som förlorare.
Själv tycker han fortfarande att han har saker kvar att förbättra – framför allt att förbli konsekvent i spelet även då han är fysiskt och mentalt trött – men numera ser de flesta honom som världens bästa mittfältare, kanske till och med världens bästa spelare överhuvudtaget.
Visserligen förlorade Manchester City mot Real Madrid på straffar, men det är svårt att titta på de matcherna och påstå att Jude Bellingham eller Vinícius Júnior var mer inflytelserika i dem. Ännu svårare är det nu att följa sommarens kontintentalmästerskap och hävda något liknande.
Luka Modric är den enda mittfältare som vunnit Ballon d'Or de senaste 20 åren, och han är såklart en helt annan typ av spelare än Rodri. Det går att diskutera vilka roller Josef Masopust och Luis Suárez hade i sina respektive lag på 1960-talet, men de flesta skulle nog ändå kunna enas om att en riktig, renodlad pivote aldrig någonsin utsetts till världens bästa fotbollsspelare.
Ifjol kom Rodri femma i Ballon d'Or omröstningen. Nu ska en EM-final spelas och det återstår ännu fem månader av 2024, men det är i alla fall ytterst svårt att se honom sluta nedanför prispallen den här gången.
Spaniens lagkapten Álvaro Morata har sagt att ”marknadsföring” är det enda Rodri saknar för att vinna Ballon d'Or. Den argentinska fotbollsfilosofen Jorge Valdano menar att fotbollen skulle ”återerövra en del värdighet” ifall Rodri fick priset.
Själv är han mer svepande när han resonerar i frågan:
– Oavsett om det är jag som lyckas eller inte så skulle jag älska om en pivote skulle vinna. Det skulle betyda mycket för alla unga i den här rollen, de skulle se att det går att få ett erkännande utan att göra mål eller spektakulära aktioner. För hela fotbollen skulle det skicka ut en intressant signal.
Samtidigt är Rodri så klart tydlig med att konsekvent betona att han inte fäster någon större betydelse vid Ballon d'Or för egen del, att det är något som utgår från andras uppfattning om honom, att det är en diskussion som snurrar på sociala medier snarare än i hans eget huvud.
Annars vore han inte Rodri, den Rodri som så tidigt bestämde sig för vem han ville bli och hur han ville vara.
– Idag är jag väldigt stolt över den jag blivit för mina lag, och inte bara på planen. Jag gillar vad jag representerar för mina lagkamrater, hur de lyssnar på mig i omklädningsrummet och följer mitt exempel på träning. Det finns en respekt och en tillit som jag känner av och tar till mig. När de ser mig säger de andra: ”OK, vi följer den här killen”. Precis så vill jag att det ska vara. Jag har blivit den spelare jag drömde om att bli när jag var 12 år gammal.
Källor: DAZN, El País, France Football, As, Marca, Cadena Ser, Jot Down, COPE, Majadahonda Magazin.
