Käck: ”Tycker inte steget är för stort”
OSLO. Ställer vi orimligt höga krav på Victor Nilsson Lindelöf?
Mycket möjligt.
Men spelar man i en av världens största klubbar får man räkna med att granskas under mikroskop.
Lek med tanken att du inlett din yrkeskarriär på ett lager i Sveg (Västerås SK), blivit handplockad till H&M på Drottninggatan i Stockholm (Benfica) där du efter ett par år imponerat så pass mycket att något högt höns befordrat dig till inköpschef, och att du i somras kritade på det där drömkontraktet som vice vd för Philip Morris International (Manchester United).
Nu är världens blickar riktade mot dig.
En lyckat möte med en kund och du blir hyllad som kung.
Ett krossat glas i matsalen och du blir stämplad som en sopa.
Det är inte lätt, men det ska det inte vara heller.
”Får finna oss i det”
Victor Nilsson Lindelöf är bara 23 år gammal och på sätt och vis borde det vara både orimligt och orättvist att förvänta sig att han ska gå rakt in i en av världens största klubbar och göra succé direkt. Å andra sidan är det precis vad som förväntas av såväl fans som medier som törstar efter framgång. Det är den verkligheten vi lever i, den verkligheten som innebär att man tvingas punga ut 350 miljoner kronor för att få loss en svensk mittback från ett topplag i Portugal.
Det är vad det är, det får vi finna oss i.
I Benfica kunde ”Vigge” gnugga på i skymundan, utan någon egentligen uppmärksamhet från svenska eller internationella medier. När han sedan förvandlades till en regelbunden startman och började göra avtryck i såväl Champions League som det svenska landslaget – ja, då höjdes kraven, uppmärksamheten likaså.
Med en falnande och skadad världsstjärna från Rosengård söker svenska medier och fotbollsfans efter ett nytt affischnamn, det är ingen hemlighet. Vi trodde att John Guidetti skulle klättra upp till den tronen, men det tycks bli Emil Forsberg och Victor Nilsson Lindelöf som gör det i stället.
Spelar man då i en av världens största och mest omskrivna klubbar så får man räkna med att granskas under lupp. Då får man räkna med att slå upp tidningen och läsa feta, svarta rubriker med stenhårda domar som att man är ”turnéns stora förlorare” efter ett kostsamt misstag i en försäsongsturné i USA.
Men ni vet väl att Victor Nilsson Lindelöf kallas ”Iceman”?
Ni vet väl att han inte ens tar åt sig av mediers omdömen och kritik?
Ni vet väl att det var självaste José Mourinho som var desperat efter att värva den svenske mittbacken?
”Större perspektiv”
Försäsongsmatcher är försäsongsmatcher. Det här handlar förstås om större perspektiv än så. Det handlar om Manchester Uniteds ständigt pågående jakt efter ett mittbackspar som på sikt kan bli lika bra som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic. En jakt som tros kunna ta slut om Victor Nilsson Lindelöf och Eric Bailly bara blir så bra som alla tror att de kan bli.
Bortser vi från det faktum att Manchester är en hemskt tråkig stad att vistas och bo i (tro mig…) så kan vi ändå omöjligen hävda att Victor Nilsson Lindelöf tagit fel beslut, att steget skulle vara för stort.
Han är tillräckligt bra för att kunna vara bra i United.
Det vill inte säga lite.
Några försäsongsmatcher hit eller dit kan inte tillåtas revidera den bilden.
Problemet är att man alltid jämförs med sina företrädare och backar vi bandet till förra sommaren så såg vi en jämngammal debutant i just hans tänkte mittbackskollega Eric Bailly kliva rakt in i laget och göra succé direkt.
Samma omdöme kan vi inte ge Victor Nilsson Lindelöf.
I alla fall inte än.
Men det finns skäl att vara hoppfull; redan i USA visade den svenske landslagsmannen glimtar av sitt starka positionsspel och driv med bollen, och i söndagens match mot norska Vålerengen gjorde han en av sina hittills bästa insatser. Han visade att han håller på den här nivån och det är jag övertygad om att José Mourinho skriver under på.
Nej, det måste få vara lite upp och ner i början, som det alltid är på en ny arbetsplats.
Det här kan ändå bli bra till slut.
Riktigt, riktigt bra.