”Vi är på rätt väg igen”

I min första allsvenska klubb var den ekonomiska ersättningen enkel; 100 kr per inspelad poäng. Betalas efter ­säsongens slut.

I övrigt inget annat. Säkerligen hade lagets stjärnor något extra. Men inte mycket.

Det här var åtta år sedan.

Vid den tidpunkten hade publiksiffrorna precis börjat stiga. Stödet till alla dam­allsvenska klubbar tillsammans från fotbollsförbundet uppgick till hälften av vad en superettanklubb fick. Självfallet var vår ersättning inte i närheten av att kompensera den tid och kraft vi alla lade ner. Men det var en rimlig ersättning utifrån klubbens ekonomiska förutsättning. Det kostade för de allra flesta att spela fotboll i den högsta ligan. Tråkigt. Men sekundärt. Hjärtat och glöden för att få spela fotboll var större.

Därefter ökade intresset för damallsvenskan dramatiskt. Framförallt i och med den magiska sommaren 2003 då 3,5 miljoner svenskar bänkade sig arla morgon framför teven för att följa de svenska damernas VM-final.

Stjärnor som Marta anslöt till damallsvenskan. Tv-sända matcher varje vecka och publikrekord. Då kom sponsorerna på ­riktigt. Och med det bättre ekonomiska förutsättningar. Och högre spelarlöner.

Förundrade – och glada

Helt plötsligt fanns det spelare som tjänade en fullgod tjänstemannalön på sin fotboll. Nya stjärnor som just fötts in i allsvenskan spelade ut klubbarna mot varandra när man begärde mer och mer. Och vi som var med för en åtta år sedan, mest bara förundrade oss över vad som hände. Och var glada så klart att äntligen inte behöva betala för att spela boll. Det hela blev så mycket mer proffsigt.

Under åren som sedan följde uteblev landslagsframgångarna och med stjärnornas uttåg ur damallsvenskan sjönk publiksiffrorna igen. Och tv-intäkterna. Och sponsor­intäkterna. Men spelarlönerna följde inte samma trend.

För nu hade vi ju vant oss. Och vem skulle vilja ändra på det?

Men det var ju självklart en ekvation som inte skulle hålla i slutändan. Många klubbar var på väg att köras i ekonomisk ruin. Storklubben Umeå räddades med en hårsmån. Och klubbarna gjorde det enda rätta; man nekade fantasilöner. Man mättade munnen efter matsäcken. Smart. Bra gjort.

I år är damallsvenskan sundare igen. Man har blivit varse sina nuvarande begränsningar. Förhoppningsvis tar karusellen runt damfotbollen ordentlig snurr igen. Och det är inte så att jag inte önskar att alla skulle kunna leva på sin idrott. Jag tycker bara att fram till dess får man vara realist. Och komma ihåg vad det hela egentligen handlar om; hjärta och glöd för sin sport.