Lidande fansens sällskap

Sportbladets Lars Nylin om superettan: Känslan av att vara nära, men ändå så långt borta

Det är serien som ingen vill spela i. Men som innehåller några av landets mest längtande klubbar och supportrar.

Lars Nylin introducerar superettan 2006. En serie där ingen skäms för att kalla sig uppflyttningskandidat.

1994 gjorde Örebro SK en sådan allsvensk säsong som skapar unison sympati från lidande fotbollssupportrar i alla läger.

Örebro, en evig lillebror i den svenska fotbollsfamiljen, var det året en ynka halvlek från att få en första inskription i det som då ännu kallades von Rosens pokal.

Klubben har oftast spelat lika färgstarkt som föreningens svartvita dress. Säsongen 1994 gjorde den 62 mål på 26 omgångar, vann en match med 6-1, förlorade bara fyra matcher, hade en kanonjär i 19-målsskytten Mirsolav Kubisztal.

Men man blev lika förbaskat passerade under säsongens allra sista halvtimme av kolossen IFK Göteborg.

Tolv säsonger senare står Örebro fortfarande utan sin pokal. På senare tid är det inte heller gulddoft som osat kring Behrns Arena. Närkingarna personifierar – efter förlorad elitlicens och tvångsdegradering 2004 – en bister känsla av att vara mycket nära den absoluta svenska ligatoppen. Men ändå så grymt långt därifrån. Det är en känsla som stinker.

Man har många olycksbröder i den kommande superettan. Här finns i år en skrälldus landsortsklubbar som ständigt fantiserar om triumfer bortom misären. Om jublande folkmassor på proppfyllda stadstorg. Men som knappast kommer att få vara med om det. Någonsin.

Det finns i årets superettan två klubbar som redan ”gjort en Halmstad”. Som nått ända fram. IFK Norrköping hela tolv gånger, senast 1989. Åtvidaberg två gånger, senast 1973.

Detta raderar inte ut känslan av att årets superettan är ett svikna supportrars sällskap. Med Örebros följe som det allra mest besvikna.

Malmö – en fis i rymden

Det finns de kring denna serie som på fullaste allvar fastställer att de är de enda i svensk fotboll som har rätten att kalla sig riktigt lidande supportrar.

16 års guldlängtan för Malmö FF fram till guldet 2004. Det är en fis i rymden när vi talar om etablerade klubbar som existerat i 100 år – och i årtionden spelat allsvenskt – utan att någonsin få lyfta en SM-pokal. Och som nu inte ens finns i serien där det är teoretiskt möjligt. Menar folk i städer som Örebro, Sundsvall, Trelleborg, Landskrona, Jönköping.

Men ingen ger upp. Varken klubbar eller supportrar. Vissa tycker det surrealistiskt att så engagera sig i en serie som ligger nivån under en allsvenska som rankas som Europas 26:e liga i slagstyrka. Andra kan inte ens förstå att engagemanget kan ifrågasättas.

När superettan och Svenska Fotbollförbundet i förra veckan arrangerade kickoff på Hotell Hasselbacken i Stockholm var det en märklig känsla att lyssna på intervjuer med klubbledare. Samma sak om man minglade runt kring de 16 klubbarnas PR-bord.

Qviding – inte som de andra

Stundtals kändes det som om alla närvarande föreningar ansåg sig självskrivna för allsvenskan 2007. Vad säger de ansvariga: Är vi mogna för 30 klubbar i allsvenskan nästa år?

Som Canal+ fotbollsguru Stefan Thylin uttryckte det i en kaffepaus:

– Qviding är nog helt nöjda med den nivå de spelar på. De blir inte förnärmade om man säger att de är där de hör hemma. Alla andra här verkar tänka på allsvenskan som nästa mål.

Thylin överdrev, men inte jättemycket. Åtminstone dryga halvdussinet av klubbarna i superettan tvingar sig denna säsong till att gilla läget. I en serie som de i själva verket tycker sig vara för goda för.

Dessa klubbars supportrar är inte mindre blygsamma. Fråga medlemmar i ambitiösa supporterföljen som Peking Fanz (Norrköping), Black & White (Landskrona), Patronerna (Sundsvall), Kubanerna (Örebro) eller Zelge Fans (Assyriska) om framtiden. De skulle troligen alla säga något liknande det som Norrköpings nye tränare Mats Jingblad konstaterade under kristallkronorna på Hasselbacken:

– Det är 75 procents möjlighet att vi spelar allsvenskt nästa år!

Följden kommer att bli fler desillusionerade supportrar än i någon högre svensk fotbollsserie på åtskilliga år.

Under superettans tidigare sex säsonger har nästan alla årgångar på förhand innehållit en eller möjligen två solklara favoriter. Dessa har i de flesta fall klarat av trycket.

Premiäråret 2000 hade giganterna Djurgården och Malmö, som båda levererade. Förra säsongen klarade AIK av ett tungt favoritskap. Det är egentligen bara IFK Norrköping av storfavoriter som kört återtåget av spåret.

Cupen en dålig ursäkt

Överraskande uppstigare som Gefle och Enköping har mest understrukit att superettan varit en svårtippad serie. Där fajt råder över finess, där associationen till utländska cuptriumfer ofta är mer påtaglig än i den ursäkt till cup som kallar sig för den svenska.

2006 nämns fem, sex klubbar som alla lika solklara kandidater till de så centrala tre första positionerna. Många med breda trupper och kända namn.

Som Landskrona Bois, med ex-landslagsmännen Jörgen Petterson och Karl Corneliusson vid sidan av superlöftet Kevin Amuneke och den smått famöse målvakten Lee Baxter. Namn som får en supporter med signaturen ”Cantona7” att inte helt ödmjukt skriva på klubbens hemsida: ”Jag hävdar bestämt att vi kunnat haft två lag i superettan och bägge hade varit i toppstriden”.

Sundsvall en juniorfabrik

Vid upptaktsträffen på Hasselbacken röstade 50 procent av de närvarande på Bois som seriesegrare. Även toastmaster Thomas Wernersson, i vanliga fall expert på SVT-sporten, trodde på klubben. 

Men också Gif Sundsvall, som i vissa matcher kan komma att matcha en uppställning där samtliga spelare funnits med i juniorlandslaget, har fått många favoritröster (Wernersson hade dem som tvåa).

IFK Norrköping, Örebro, Assyriska och Trelleborg är de andra fyra klubbarna som oftast förekommer i förhandstipsen. 

Allt är upplagt för ett antal rejäla bakslag. Och vi talar om klubbar som har starka följen. Lidande supportrars sällskap kommer att bli stort framåt omgång 20.

Det handlar givetvis inte om följen på AIK-nivå. Men däremot av en kaliber som skulle kunna placera klubbarna mitt i den allsvenska publiktabellen. Med tifofantasier och tryck som i flera fall bara övertrumfas av storstadsklubbarnas. På arenor som får arenaansvariga i Gävle och Göteborg att skämmas över beslutsprocesser som knappt tar sig framåt med pacemaker.

Sundsvall snittade i fjol 6?100, Landskrona 5?500, Norrköping strax över 5?000, Örebro precis under samma nivå. Haussade Assyriska lockade förra året bara drygt 4?000, men har nu en helt ny modern arena med det folkhemsklingande namnet Södertälje fotbollsarena, som redan den kommer att locka åskådare.

Sjunkbomber i serien

I superettan finns 2006 också tänkbara publika guldkalvar som Jönköping Södra – med över 9000 på Stadsparksvallen i kvalet hösten 2005 – liksom de eviga kultlagen Degerfors och Mjällby.

En neutral bedömare associerar lätt till ishockeyns kvalserie då man ser superettans ovissa förutsättningar. Men precis som i det fallet kommer här att finnas några rejäla sjunkbomber. Vilka blir superettans motsvarigheter till Skellefteås AIK:s deliriska följe? Och vilka drabbas av ödet att dela tårar med Leksands havererade dalatåg?

Svaret ges bara i superettan och lidande supportrars sällskap.

helskärm

Lars Nylin