Månsson: Dif måste bli bättre på att andas...

helskärm

Jag lyssnar runt i korridorerna på Stockholms stadion och hör fraser som ”trycka dit bollen”, ”försvara bättre på fasta” och att ”sätta sista tredjedelen”.

Här är ett ännu bättre råd:

Andas, Djurgården, andas.

Det är mycket å ena sidan, å andra sidan med Djurgården i år.

Två sidor av myntet, både och, yin och yang.

Bra spel, dåligt tabelläge. Vassa toppar, tunn trupp. Problem på fasta, farliga på fasta. Tydlig spelidé, svag back up-plan...

Det har skrivits ju rätt många gånger nu, bland annat av mig, men Djurgården har inlett säsongen fullt godkänt spelmässigt. Även om tabelläget påminner om den usla starten i fjol så finns det en del positivt att ta på.

Fler förklaringar än oskärpa

Så fort MP:s mannar synkroniserat sitt presspel har man varit riktigt dominanta – så även i matchinledningen i går. Samtidigt finns det fler förklaringar än oskärpa och ineffektivitet till varför man har tio poäng till toppen och två till botten efter sex omgångar.

Att sätta tidigt tryck som Djurgården gör, att alltid försöka vinna tillbaka bollen på tre sekunder enligt Magnus Pehrssons dansksvenska Barca-modell, både kräver och ger energi.

Kräver när man ska sätta igång, ger när man väl lyckas.

Så vad händer när energin går ner, när frenesin försvinner i perioder?

I Djurgårdens fall: oroväckande mycket.

Kasper Hämäläinen, klok både på och utanför plan, satte ord på fenomenet efter matchen i går.

– Vi försöker hålla uppe energin men lyckas inte och när det blir 1-1 så får vi svårigheter. Vi får för långt mellan lagdelarna, vi börjar slå för långa bollar.

Bredden saknas

Djurgården måste helt enkelt bli bättre på att andas, att höja lägstanivån, att skruva ner några snäpp utan att tappa kommandot helt. Mot Malmö, Mjällby och Kalmar har svackorna varit både breda och djupa, vilket kostat Djurgården samtliga poäng utom en i de tre senaste omgångarna.

Men det blir ju gärna så när truppen är tunn och bredden saknas. Igår erkände Hämäläinen att han börjar känna sig sliten (delvis en förklaring till varför han gick av) vilket är ett illavarslande tecken för framtiden.

I vintras hade Djurgården chansen att värva en handfull etablerade allsvenska spelare, men höll hårt i plånboken och fick nobben flera gånger om.

Så visst kan man prata om svaga avslut, individuella missar, dålig organisation på defensiva fasta och allt vad det är, men frågan är om det inte var där, vid förhandlingsbordet i januari, som man förstörde möjligheterna att bli ett lag som hakar på toppen i år.

Spetsarna, som Kasper och Joona, har man redan.