Dumpad och knäckt – i maläten lägenhet

Fredrik Jönsson

Förre Dif-talangens otroliga berg-och-dal-bana

I frysboxen och fullständigt utbränd.

Men med hjälp av psykologiböcker och kompisar i Spårvägen är Joakim Askling tillbaka i proffslivet.

– Jag hade nog aldrig förlåtit mig själv, säger 24-åringen.

Fotbollsfostrad i Enskede IK, sedan spenderade han ungdomsåren hos Hammarby innan han gjorde den ”förbjudna flytten” till Djurgården.

Efter en kort tid i U21 och Djurgårdens A-lag, under ledning av Siggi Jonsson, valde en 18-årig Joakim Askling att testa lyckan hos Albinoleffe 2008, en serie B-klubb i Bergamo i Italien.

– Det var en kille som tog kontakt med mig när jag spelade i Djurgården, och det är ju allas pojkdröm att spela utomlands. Jag tänkte att tar jag inte den här chansen så kanske jag missar något som jag kommer att få ångra. Inte så mycket att tänka på, jag ville flytta ner till Italien och spela professionell fotboll. Satsa allt på ett kort. Men det gick inte som jag hade tänkt mig, säger Askling.

”Massa strul hela tiden”

Det började bra för mittbacken. Han spelade med Primavera-laget, som slogs i toppen med storklubbar som Milan och Inter. Andra året var han och nosade lite på A-laget.

Men sedan kom bakslaget som förvandlade allt till ett helvete.

– Problemet var att en-två månader in på säsongen fick vår tränare sparken. Det första den nya tränaren sa till mig och några andra unga spelare var att han inte ville ha några unga spelare i sitt lag. Så vi blev nedskickade till Primavera-laget igen. Vi fick inte chansen överhuvudtaget. Det var ju inte direkt det man ville höra.

– Lite där började det väl, kan man säga. Sen var det bara massa strul hela tiden. Saker och ting sköttes inte professionellt. Allt det kombinerat gjorde att man mådde dåligt, jag var så pass ung med och hade ingen erfarenhet.

Albinoleffe ville i stället låna ut Askling, men där fick han inte heller de bästa förutsättningarna.

– Det var jäkligt tufft. Jag hade tre år kvar på kontraktet och sattes i princip på pottan. Jag visste inte vad jag skulle göra. De ville skicka iväg mig på utlåning till schweiziska andraligan. När jag kom dit så skulle jag bo i en lägenhet som var helt maläten, haha. Jag vågade knappt sitta i soffan, det var löss på väggarna, det var helt sjukt.

– När jag inte ville bli utlånad dit så vände sig hela klubben emot mig. De ville inte ge mig träning, jag var inte välkommen längre, sen hade jag ingenstans att ta vägen. Det var det som gjorde att jag slutade med fotbollen, det tog knäcken på mig. Jag tappade självförtroendet, allt det satte spår i mig, både på och utanför planen. Jag trodde inte på mig själv längre, blev ifrågasatt av andra, jag mådde jävligt dåligt.

”Hade ingen tro på mig själv”

Väl hemma i Sverige fortsatte han må dåligt, han spelade inte fotboll på nio månader. Men sedan, tack vare några vänner, började han spela i division 2-klubben Spårvägen under våren 2011.

– De första två åren hemma var lika jobbiga som sista tiden i Italien. Jag hade ingen tro på mig själv. Men jag började läsa psykologiböcker och började tro på mig själv. Jag kom tillbaka den vägen. Jag gick in i mig själv. Det hjälpte väldigt mycket.

Sedan kom gratischansen i augusti i fjol. Israeliska Hapoel Kfar Saba, motsvarande en division 1-klubb i Sverige, hörde av sig till Askling.

– Det jag gjorde när jag var 18 år gjorde jag igen när jag var 23, haha, säger han.

– Jag är en jävligt stor tävlingsmänniska. För mig handlade det mycket om att bevisa för mig själv att jag verkligen kan. När jag flyttade från Italien var jag nedbruten och jag brydde mig mycket om vad alla andra tyckte. Men nu känns det som att jag gör något för mig själv, därför flyttade jag ner och började satsa igen.

I Hapoel Kfar Saba blev det succé. Laget gick spikrakt upp i näst högsta divisionen i Israel och Askling imponerande i mittförsvaret.

– Det kändes som sista chansen. Hade inte det här funkat och jag hade varit kvar i division 2 hade jag nog lagt ner helt och hållet. Sen fick jag den här chansen, då var det bara att ta den. Jag hade inte förlåtit mig själv om jag inte hade gjort det. Då hade man aldrig vetat hur det hade kunnat bli.

– I värsta fall är det bara att åka hem igen, allt finns kvar där.

Efter succéåret blev han inbjuden av Hapoel Beersheva, laget kom tvåa i högstaserien efter Maccabi Tel Avia, där bland andra Rade Prica spelar.

I måndags skrev 24-årige Askling på ett ettårskontrakt med Hapoel Beersheva. Det finns en option i avtalet som gör att han kan stanna ytterligare tre år.

– Jag har växt som person efter alla problem. Jag har vänt allt till min fördel. Jag trivs bra med fotbollen här i Israel, allt är väldigt professionellt i min nya klubb.

Hur skiljer sig fotbollen från till exempel allsvenskan?

– Det är som natt och dag. I Sverige är det väldigt organiserat. Här nere är det mycket individuell skicklighet hos spelarna. Vissa av killarna i laget gör saker med en boll som jag aldrig har sett förut. Men jag är en mittback som gillar att spela fotboll, så det passar mig bra.

”De är helt tokiga”

Är det bra löner i Israel?

– Jag kommer ju underifrån, så det är ingen världssummor överhuvudtaget, men det finns stjärnor i laget som tjänar bra. Tyvärr är jag inte där ännu, haha.

Rade Prica har tidigare berättat för Sportbladet om de fantastiska fansen i Israel. Håller du med honom?

– De är helt tokiga, om jag ska vara helt ärlig. Vi hade en träning där det kom runt 2000 personer och skulle kolla. Då tog de sig in på planen och skulle ta autografer. Sen var tanken att vi skulle träna efteråt, men det gick inte.

– Så fort vi började jogga så stormade de planen, skulle in och snacka. Det var bara att glömma den träningen och köra på gymmet i stället. De är ganska påstridiga, de är inte blyga.

Huliganer...?

– Nej, så är det inte. Det finns någon klubb som har det turbulent. Men annars försöker de mest supporta. Det är roligt att spela fotboll härnere av den anledningen. Intresset är jättestort. Går man ut på stan så ska folk fram och snacka och skaka hand, alla är vänliga.

– Jag har inte fått så stort intryck av Beersheva ännu. Men innan bodde jag vid Tel Aviv, och det är en fantastisk stad. Du har storstadskänslan och de vitaste stränderna du kan tänka dig, runt 30-32 grader om året.

Så du rekommendera att spela fotboll i Israel?

– Absolut. Det är lärorikt och bra kvalité på grejerna här. Även om man läser om alla oroligheter som står i media hemma, så märker du inte av det här. Säkerheten är hög.

Du spelar i näst bästa klubben i Israel, ska spela Europa League-kval snart. Har du funderat något på proffsliv i andra länder eller spel i allsvenskan sen? Eller kanske till och med landslaget?

– Jag kör bara på, jag är bara så glad att få den här chansen att spela på en hög nivå igen. Allt annars är bonus.

– Ringer Erik Hamrén mig och säger att jag ska bli uttagen, vem i hela Sverige hade sagt nej då? Haha!

Fotnot: eurosport.se var först med att uppmärksamma Joakim Asklings historia.