Henke Larsson har utfört ett mirakel
FALKENBERG. När blåsten från havet lagt sig stod laget kvar i allsvenskan, det var inte ens särskilt svårt.
Henrik Larsson har utfört ett mirakel, av det enkla skälet att han aldrig trott på mirakel.
Hallandsslätten tog emot med den sortens fuktdimma som äter sig igenom kläderna, perfekt anpassad för ångest och kvalkramp.
På Falkenbergs IP fick ljuset komma inifrån, precis som vanligt.
De har rest så långt för att komma hit, FFF. Det är bara två år sedan som de stod tjugo minuter från att åka ur superettan, utan vare sig pengar, arena, tränare eller spelartrupp.
Johan Svahn räddade livet på klubben den gången, den här gången stod han på innerplan före avspark, tippade 2–0 till FFF och flinade att de borde ”anfalla på Dannys kant (Ervik spelade för FFF i fjol)”.
Sedan gick Falkenberg ut och anföll på Dannys kant.
Släppte till där de inte borde
FFF är en av tre klubbar i allsvenskan med över tio spelare som gjort minst 25 matcher i år, mot den stabiliteten stod bara seriens eget Mink-Hollywood, ett Mjällby som kaosat sig igenom hela säsongen. Maif sjönk hem, försökte kontra, blixtrade sig fram till tre riktigt öppna målchanser, men ändå släppte till där de inte borde.
Anton Wede klev runt på Erviks kant och slog ett inlägg. Dan Keat gjorde FFF:s första allsvenska mål i våras, nu gick han upp och skallade in målet som höll dem kvar.
Var inte bra nog
Maif hade rest upp med ett hundratal tappra som ägnade 90 minuter åt att skandera att man minsann aldrig tänkte ge upp, men deras lag var helt enkelt inte bra nog.
De fick inte målen de borde, och i samma takt som Johan Oremo gjorde mål i Gefle sjönk FFF hem och tätade. Maif spelade inte Linderoth-fotboll, de spelade knappt fotboll alls, de försökte taktiktrycka sig fram med trebackslinje och Jasmin Sudics huvudspel längst fram.
Längre än till en Enarsson-kvittering kom Mjällby aldrig.
De var inte tillräckligt skickliga och fem år efter att de gick upp är de ur och riktigt illa ute.
Långfinger mot etablissemanget
Henrik Larsson stod där nere med händerna nerkörda i jackfickorna, vankade av och an som en Rilke-panter i bur, skrek ”Kom igen nu!” vart femte minut, och när allt var över fick han en kram och ett nytt kontrakt.
Han har visat att han kan organisera ett lag över murar och förbi hinder. Nu står de nere på planen och firar som ett enda stort långfinger mot etablissemanget.
Det är inte snygga nog, så de fick vara smarta istället.
Nu står de där nere och firar den bästa sortens bragd, bygd på begåvning och självinsikt.
Det här är alltså en klubb som omsatte tolv miljoner när de gick upp, ungefär lika mycket som Christian Wilhelmsson lägger på popcorn i månaden. Det här är en klubb som sålde kyrkosilvret innan de gjorde entré, som tappade de få klasspelare de hade, men som bestämde sig för att ersätta dem med strävsamhet, ordning och en tränare som vet allt om att sträva och ordna.
Ingen trodde på FFF
Jag trodde inte på Falkenberg. Det gjorde ingen.
De skulle köra allsvensk Formel 1 med en epatruck, och inte bara det; jag trodde inte på föraren de valt heller.
De pratade om långsiktighet, men när vinterträningen drog igång ute på plastgräset stod Henrik Larsson där med nerdragen mössa och en kondensdroppe under näsan.
Vad gjorde han här?
Jag såg bara två möjliga vägar. Antingen skulle Henke göra succé, och dra härifrån. Eller så skulle det gå som det var tänkt. Borde de inte plockat hit en behaglig tränare som var beredd på att vara kvar länge och bygga långsamt?
Kunde inte segla i väg
Klart de inte borde. Klart att de inte skulle.
Ett av de enklaste, lutheranska tränarcitat jag vet är det som kom från den bosniske trollkarlen Vahid Halilhodzic när han skulle förklara hur han lyckats så bra med Lille:
– Jag går inte på vatten. Jag går till jobbet.
Henke gick till Falkenberg, han har gått till jobbet vartenda träningspass, och han har varit precis så nedtonad nödvändig som krävts. Nästa träning, nästa närkamp, nästa halvlek, möjligen nästa match. Aldrig några vidlyftiga framtidsutopier, bara samma attityd som han hade under en karriär som spelare.
I Falkenberg fick han en spelartrupp som helt enkelt inte hade råd att segla iväg, och som aldrig gjorde det heller. Det säger kanske lite om allsvenskan att det räcker så här långt med grundkompetens och målmedvetet arbete, men framför allt säger det mycket om Falkenbergs FF.
Henrik Larsson har nått sin första, största framgång som fotbollstränare, säsongen är slut men det här var bara början.
Han vet hur svårt det varit. Det var så fint att se honom le efteråt.