Alfelt: Klassiskt för lag med prestationsångest

Stefan Alfelt

MALMÖ. Det är inte över förrän den fete kärringen har sjungit. Vi vet det allihop. Och ändå är vi så snabba att döma ut och dissa.

Hur många hade dödförklarat MFF före oavgjort mot Örebro? Hur många fler efter? Tror någon på ett tredje raka guld?

Kalla mig naiv men med halva serien kvar går det inte att räkna bort Åge Hareides ständigt pågående nybygge.

helskärm

Att tappa poäng hemma mot ett för sin existens kämpande bottenlag triggar naturligtvis inga drömmar om nytt guld men kanske är det intressantare att kolla MFF:s prestationer i de senaste matcherna.

Spelmässigt och chansmässigt borde Malmö vunnit både över Norrköping och Örebro och haft fem poäng mer än man nu har.

Att man inte gjorde det beror på att man inte utnyttjade chanser man skapade och att man gjorde individuella misstag i och utanför egna straffområdet.

Alltså saker MFF kan rätta till själv.

Förra hösten blev Champions Leaguekvalet en kick för MFF som växte och skapade en ytterligare dimension i sitt egna spel. Man fick in en självklarhet i laget som innebar att spelarna gick in för att dominera på planen och inte ens var speciellt skärrade av att ställas mot lag som Juventus och Atético Madrid.

Är inte bara att köpa nytt

I år har det börjat motigt. Passningarna i fart som de två senaste säsongerna kommit med en självsäker självklarhet ersätts ofta av hemvändande och tvekan. Skarvningarna blir skruvade och svårmottagna. Skotten siktas in med för liten marginal. Man vill så mycket att det inte blir något av det till slut.

Ett klassiskt scenario för ett lag drabbat av prestationsångest.

MFF har bytt ut mer än ett helt lag de senaste säsongerna och ingen kan på allvar tro att det bara är att köpa nytt för alla pengarna när man skickar iväg spelare av absolut toppklass.

De som kommer in är inte samma spelartyper även om man kanske försöker leta efter sådana. Hade det fungerat hade vi inte haft någon större spelaromsättning överhuvudtaget eftersom allting vore i stort sett lika.

Magnus Wolff Eikrem är en fantastisk passningsspelare men för att Malmö ska få ut maximalt av honom måste man kanske förändra hela det framgångsrecept som gett två raka SM-guld.

Jo Inge Berget är långt ifrån den target player som Isaac Kiese Thelin var och som skapade så mycket utrymme för Markus Rosenberg att sticka i djupled och komma rättvänd till målchanserna.

Det handlar om psyket

Ingen i MFF-truppen ersätter Emil Forsbergs effektiva kantlöpande. Simon Kroon kommer närmast och gjorde ett bra inhopp mot Örebro.

Yotun är en utseendemässig och till viss del lika som bär-lik kopia av Ricardinho men ännu sämre defensivt och inte lika bra offensivt.

Nu kommer ett gäng nya spelare in i Malmös lag och det blir Åge Hareides tuffa jobb att se till att de kan fungera ihop med den nuvarande tillfälliga truppen så fort som möjligt. Det är ingen lätt uppgift men det mesta i fotboll handlar om psyke. Med bollen är de flesta elitspelarna snudd på lika bra, vad det handlar om är att ha självförtroendet att utföra prestationer utan eftertanke. Så fort man ens tänker tanken att man kan misslyckas blir det oerhört mycket svårare att till och med slå de enklaste passningar.

Jag förstår att Örebro känner att de förlorade två poäng när Agon Mehmeti slog in 2–2 i matchens sista övertidssekund men förloraren på Swedbank stadion var Malmö FF som kunde ha avgjort under matchens fem och en halv första minuter då Markus Rosenberg hade tre bra målchanser.

– Jag är som resten av laget. Ur form, sa Mackan.

Med sitt breda underfundiga leende.

Han vet hur lite som behövs för att det ska vända och bli så mycket bättre.