Thorén: Vill vi följa med till EM i Frankrike?
Publicerad 2015-11-17
Köpenhman. EM i Frankrike – sedan länge ett mål, en dröm, en fotbollsfest som närmar sig.
De svenska spelarna ska lösa biljetten i kväll.
Men om de lyckas vill vi verkligen följa med?
Efter fredagens terrordåd finns inga rationella svar.
Dagen efter bomben i Atlanta var tyst. Och lång. Plågsamt lång. Jag vankade fram och tillbaka i byggnaden som inhyste vår redaktion, stirrade ut genom salens stora fönster mot den olympiska parken där militär patrullerade och bombhundar sniffade.
Oron för att det skulle smälla igen blandades med hemlängtan och en växande irritation och vanmakt inför vetskapen att en ensam galning lyckats plantera en bomb mitt i folkhavet.
Det var en liten rörbomb som smällde den gången under OS 1996, en person dog direkt och en person fick hjärtattack i sviterna efter smällen.
Det var två liv för mycket.
Två år senare var jag på VM i Frankrike. Även det mästerskapen hade sina mörka sidor med huliganer och hundratals gripna, men bilderna som lever kvar efter den franska finalsegern på Stade de France var massvandringen på gatorna i Paris. Unga, gamla, fattiga och rika svängde runt i samma segerdans. Det var sommardagarna då black, blanc, beur enades på plan – och gick hand-i-hand utanför.
Jag har i flera år längtat till EM 2016. Cirkeln ska slutas.
Men mitt Frankrike är sig inte likt.
Vår värld går inte att känna igen.
Och nu känns ett mästerskap i Frankrike inte lika självklart, inte lika lustfyllt.
”Inte visa att man är rädd”
De yngsta barnen har under flera år frågat mig samma sak inför diverse avresor. Och svaren har inför äventyren till främmande orter där matcher, tävlingar och mästerskap lockat stora folkmassor varit en förälders lugnande, trygga budskap: nej, hjärtat inget kan hända.
Men vad säger vi till våra barn och ungdomar nu?
När ondskan finns på deras egen skolgård, när folksamlingar på arenor och offentliga platser är föremål för terrorister.
Jag önskade att jag var lika modig som landslagets mittback Erik Johansson som i går sa att terrordåden inte ändrar hans perspektiv på EM. Han talade om kampen mot ”DOM”, terroristerna.
– Man ska inte låta dom veta att man är rädd för att åka dit, sa han.
Jag kan inte låta bli att vara ledsen, fast det är förstås precis så vi ska tänka. Livet går vidare, bollar fortsätter att rulla och det är viktigt. Det är vår överlevnadsstrategi och vår kamp mot det onda.
Idrottsarenor är en måltavla då det är ett sätt att komma åt många personer samtidigt. Men idrotten står, precis som kulturen, också för symboliska värden i det demokratiska samhället.
I sviterna efter fredagens händelser kommer arenorna från Lille i norr till Nice i söder nästa sommar sannolikt att vara säkra miljöer.
Men det är ingen självklarhet att fansen kommer att känna sig trygga på franska gator och torg.
En manifestaion i frihet
Vi vill kunna röra oss fritt, åka metro, tåg, buss och närma oss en arena utan att kasta blickar omkring oss och söka efter avvikande beteenden.
Jag bar den osäkerheten med mig till OS i Sotji, till spökstaden i bergen bredvid floden Laura. Det var ett märkligt mästerskap som väl på plats kändes tryggt, men fullständigt opersonligt.
Det är inte så ett fotbollsmästerskap i en stark fotbollsnation ska vara.
EM i Frankrike skulle bli en fest, en manifestation i frihet och samhörighet.
Efter terrordåden i Paris finns det inga garantier för att det blir så.