Efter strejker, skam, & lögner – nu ska de vinna tillbaka sitt folk

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-07-07

Berättelsen om det franska landslaget är en modern skildring om ­rasism, individualism, segregation – men också kärlek & hat

LYON. Efter strejker och skam, efter sex, lögner och videoband – det är nu Frankrike ska vinna tillbaka sitt folk.

Hur?

Att slå Tyskland har alltid varit en bra början.

Inför matchen hade den dåvarande förbundsordföranden gått ut och sagt att ”om publiken i Marseille visslar ut Marseljäsen så måste vi döpa om den”. Som om någon brydde sig.

Det var 2009, jag stod på läktaren på Stade ­Vélodrome och såg ett håglöst franskt landslag bli utspelat av Maradonas Argentina.

Och herregud, som de visslade.

De visslade ut nationalsången, de visslade ut spelarna, de visslade mest av allt ut Nicolas Anelka och Karim Benzema.

Jag hade aldrig varit med om att en hemma­publik visade den sortens avsky mot ett landslag, men så här i efterhand var det väl inte det som var mest anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda var att det blev mycket värre sen.

I går gick jag de sista kilometrarna ut till Olympique Lyons nybyggda arena ute i Décines. Det var vibrerande varmt, på gränsen till hägringsvarmt, men det gick inte att låta bli att se alla trikolorer som hängde ut från höghusens ­balkonger och fönster.

I kväll spelar Frankrike mot Tyskland på ­Stade Vélodrome, de gör det efter en modern landslagshistoria som präglats av strejker, skandaler och samhällsdebatter i mittcirkeln.

Och de gör det med folket bakom sig.

Jag vet inte hur ofta vi försöker koppla den här sporten till sitt samhälle eller tvärtom, ibland blir det säkert både överdrivet och långsökt, men med Frankrike har vi aldrig haft det problemet. Det vore ju lögn att inte göra det.

Sexfilms-skandalen briserade

Berättelsen om det franska landslaget är en modern skildring om rasism, individualism, segregation. Det är också en historia om kärlek, hat och hatkärlek.

Det senaste kapitlet började förra hösten. Det var då som det vi kallar sexfilms-skandalen briserade. Ett gäng gangsters påstod sig ha fått tag på en sexfilm i Mathieu Valbuenas mobiltelefon, och tänkte göra sig en hacka på utpressning. De använde Karim Benzema som mellanhand för att sätta press på Valbuena.

Det där var ju inte vilka spelare som helst för förbundskapten Didier Deschamps. Benzema var lagets enda världsstjärna, spelaren han byggt anfallsspelet runt. Valbuena var en favorit för honom ända sedan de jobbade ihop i Marseille, den spelare han använt mer än någon annan under sin tid som förbundskapten.

För folkopinionen blev det en skandal till som bekräftade bilden av moraliskt förfallna fotbollsdivor. För landslaget blev det en vändning.

Petade båda – för att ena laget

Terrorattentaten i samband med träningslandskampen mot Tyskland (just Tyskland) den 13 november slog upp hål i hela det franska samhället, men de lyfte också behovet av alla enande krafter ett land kan tänka sig. Krafter som ett fotbollslandslag.

Didier Deschamps hanterade det med all den värdighet och begåvning man kan göra. Några månader senare fattade han beslutet att ta ut en EM-trupp utan vare sig Benzema eller Valbuena.

Laget före allt, landet före allt.

Deschamps popularitetssiffror låg på över 90 procent bland de fotbollsintresserade före EM. Andelen fransoser som trodde på EM-guld nästan fördubblades på två månader från februari till april.

– Folket älskar verkligen det här laget, sa Deschamps till France Football före EM-premiären.

Det har varit en hård resa dit, men den har varit målmedveten. Efter bottensiffrorna för tre år sedan bestämde sig fotbollsförbundet för att försöka vinna tillbaka sitt folk. De subventionerade resor och biljetter för de fans som ville åka till VM i Brasilien (där Frankrike förlorade i kvartsfinal mot… Tyskland), de öppnade träningar för de fans som ville titta på.

Nu har de tagit sig till semi­final, uppfyllt grundkraven, och nu ska de möta Tyskland.

Det är en match som definierar mer för Frankrike än vad den gör för Tyskland.

De senaste dagarna har fransk tv visat repriser från VM-semifinalen i Sevilla 1982. De har repriserat repriserna. För den nya fotbollsgenerationen spelar väl 80-talstrauman ingen större roll, men en förlust i kväll skulle vara ett steg mot att skaffa sig ett eget tysktrauma.

2008 stod den här generationen franska spelare ett steg ifrån att ta sig till EM-slutspelet för U21-landslag, det där som spelades i Sverige. Nästan halva dagens A-landslag var med i playoff-matcherna, den första slutade 1–1 och Frankrike behövde vinna på hemmaplan för att ta sig in i turneringen.

På hemmaplan, i Metz, spelade Frankrike ut ett tyskt lag med Neuer, Boateng, Höwedes, Khedira, Kroos och Özil. De skapade mängder av målchanser, men Neuer tog allt.

– Han vann nästan på egen hand. Jag minns hur jag kom fri, men tänkte att ”var ska jag sätta bollen”. Det såg ut som att han täckte precis ­hela målet. Jag satte bollen rakt på honom, berättade Romain Danzé i L’Équipe häromdagen.

0–0 hade räckt, med sekunder kvar gjorde Höwedes 1–0. Tyskland gick till EM, och Tyskland vann EM.

Dagens Tyskland är inte som gårdagens

Det finns massor av taktiska hypoteser att prata om inför den här matchen. Hur påverkas Tyskland om Löw väljer att spela med Müller som center på Gómez plats? Hur mycket kommer Hummels och Khedira att saknas? Väljer ­Deschamps att spela 4-3-3 med Kanté eller ­4-2-3-1 med Sissoko?

Dagens Tyskland är inte som gårdagens, de spelar en annan fotboll med andra spelare. Ur ett 80-talsperspektiv är det här ett lag med elva Pierre Littbarski, omöjliga att ­inte tycka väldigt mycket om.

Om Frankrike vinner kommer de att åka hem till Stade de France för att bli vinnare framför en publik som älskar dem.

Om de förlorar kommer ytterligare en generation franska spelare ha lärt sig att inga drömmar växer längre än till Tyskland.