Bank: Allt är kanske inte värdelöst, Djurgården
Seriens största dramadrottningar gick ut till derby, med nerverna på helspänn och framtidstro på spel.
Tur för Djurgården att BP finns.
Allt är kanske inte värdelöst, trots allt.
Alexander Abrahamsson var arg, Andreas Engelmark var arg, men argast av dem alla var… ja, förstås Olof Mellberg. Det är Olof Mellberg alltid.
Den här gången var det lätt att förstå honom, eftersom hans pressade BP släppt in ett matchavgörande andra mål som 99 gånger av hundra döms bort för offside. Och det i ett blytungt derby.
Eller, det är ju nästan en provokation att kalla det ”derby”, eftersom ingen i djurgårdsfamiljen tycker att det räknas. Hammarby och AIK är möten som brinner, förluster som svider. BP är en lillebror som det bara inte ska förloras mot.
Och det gör ju inte Dif heller.
Fem raka vinster inför det här, 16–3 i mål. Så jo, det är bra för Djurgården att BP finns, inte bara för att man kan slussa deras spelare vidare till Premier League.
En intressant kvart
Blårandigt behövde det här, av fler skäl än tabellmatte. Kraschen i Göteborg senast, när de inte ens dök upp mot Gais (0–3) förstärkte bilden av en säsong som var på väg att gå förlorad, en sportslig ledning med styv kuling i nyllet, nyförvärv med frågetecken efter, svajig hemmaform.
I en inledande kvart förstärktes den där bilden. BP sköt varningsskott, som BP gör. De sjönk ner till mittlinjen innan de inledde pressen, låg kompakt i 4-1-4-1 och väntade på att kasta sig fram.
Klassyttern Alex Timossi Andersson vräkte sig fram till inlägg och provocerade fram ett gult kort på Marcus Danielson, Dif:s trygga målvaktslån Oscar Jansson drällde ut bollar till hörna som en osäker junior, och mitt i allt lurade helhetshotet Nikola Vasic (att se honom mot Danielson var en svensk variant av Godzila vs Kong).
Det var en intressant kvart, det där. Ett återigen omskyfflad Dif hade svårt att klappa igång det nödvändiga snabba passningsspelet, möjligen just eftersom de hade skyfflat om halva laget igen. Kanske påverkades de också av oron, nervositeten. För Djurgården var ju i kris.
Kort paus för reflektion: Var Djurgården i kris?
I så fall är det den sorts kris som femton av sexton allsvenska klubbar skulle acceptera utan att blinka. Europaspel på ingång, andraplats i serien, sunda finanser, ett etablerat grundspel, ett halvdussin värvningar med potential (Haarala ser lovande ut, Gulliksen gjorde mål igen och har enorm kvalité, Nguen gillar jag verkligen… och så vidare) som kanske behöver lite anpassningstid.
Fast i ett Moment 22
Tolvtusen på Tele2 trummade på, och när Tokmac Nguen – som gör mycket bra som länkspelare – spelade fram Tobias Gulliksen som skar in och prickade bollen nere vid första stolpen var det som om Djurgården svept en halvliter mental medicin.
Kris: ut. Fotboll: in.
Koncentrationsnivå och tempo skruvades upp, BP hängde inte med, blev låga och passiva, slarvade bort bollen och hamnade under press om och om igen. Gulliksen testade Lucas Hägg-Johansson igen, Santeri Haarala stack fram en briljant stickpassning till Nguen, och Djurgården såg ut som ett fungerande fotbollslag igen.
De är fast i ett Moment 22 som många fotbollsbyggen känner igen: de behöver tid för att spela ihop sig och bli riktigt bra, och tid får man genom att vara riktigt bra. Tålamodet har naggats i kanten av en säsong till av derbytorskar och lama hemmainsatser.
Nu fick de en match de gillade, i en timmes tid. Fina kombinationer, hotande stickspel genom BP:s backlinje, de borde avgjort det här under den timmen. Nu gjorde de inte det, och till slut fick BP tag i spelet igen. Modigare press, trebackslinje vad det led, en helt annan matchbild.
De hade vittring, när den togs ifrån dem.
Senast Adi Aganovic dömde fotboll på den här arenan, i våras, sprang han in i Hammarbys Fredrik Hammar och skadade sig illa. Den här gången sprang han in i Olof Mellberg, efter ett märkligt domslut. Oklart vad som är värst.
Deniz Hümmet prickade in 2–0 strax under ribban, och det var snyggt. Men han prickade också in den en decimeter över offsidestående August Priskes huvud.
Sjunde raka matchen utan vinst för BP, det räckte inte att Timossi Andersson fick skicka in ett välförtjänt (för honom, för BP) reduceringsmål på slutet, eller att de hade moral nog att jaga kvittering hela vägen till sista sekunden.
Falluckan ner till Superettan står på glänt nu.
Tufft är det, kris är det inte. Och det är det nog inte i Djurgårdens IF heller, trots allt.
