Bank: Blåvitt vann inget derby – de vann självrespekt
Hur gör man för att vinna matcher? Hur tar man trepoängare på hemmaplan? Hur känns det att må bra?
Blåvitt hade glömt.
Det var inte ett derby de vann den här gången. Det var självrespekt.
Hur gjorde Gais 2024 till sitt år?
De har spelat fin fotboll, de har sin synkroniserat sylvassa högerkant, de har sina leenden, sin laganda, sin Lundgren och sin konsekvens.
Visst.
Men Gais har också, mitt i allt, varit det allra gaisigaste av allt: Grisiga, stenhårda, elaka på precis rätt sätt.
I nästan varenda omgång har de lyckats spela derbyfotboll, och göra det bra.
Nu gick de in till ett derby, ett riktigt, maximalladdat derby. Höstmörker, elljus, eld och dimma och blåvit ångest över hela stan. Gais-supportrarna har ägnat veckan åt fin-fina hyss runt Kamratgården, superettan-hån och åldringsskämt med fin Glenn-glimt i ögat.
De fattade väl själva att det skulle bli ett sjöskummande slag av det här. Domare Joakim Östling fattade det, och lät pipan vila. Publiken fattade det, och trummade på rakt in i vansinnet.
Men rakast in i striden gick IFK Göteborg.
Det var som att de längtat efter det här, en match som inte ens var en match, utan utrymme för andra tankar. En Adam Carlén-match.
Mittfältsbjässen var synlig från månen i början av derbyt, han vann varenda duell, och han drog med sig resten av Blåvitt. De smällde på, klev in, spelade fotboll utan backspegel. Gais var ju med, men de intog också den ovana rollen av att vara laget som sökte kontroll – men det gick för långt mellan tillfällena då de (Gustav Lundgren) hittade spel in bakom IFK:s backlinje. Oftare var det ett blåvitt ånglok som vräkte på framåt. Carlén drog på ett långskott som var på väg igenom Erik Krantz, Paulos Abraham var nära efter en hög bollvinst, långskånken Laurs Skjellerup gjorde allt svårt lysande och allt enkelt uselt, men framför allt så var de aktiva och aggressiva.
Evighetslångt avbrott mitt i festen
Det dröjde en dryg halvtimme innan Kolbeinn Thordarson skickade upp en andraboll i nättaket, en logisk slutpunkt på forceringen.
Bra fotboll? Kanske. Tydlig fotboll? Definitivt.
Glödande, blödande derbyfotboll?
Jo, så länge som de fick spela.
Det finns en ultrassång som brukar eka från svenska läktare, om att ”dom” aldrig kan ”släcka vår passion” med sina lagar och hot. Det går att diskutera mycket med läktarkulturen, men vi kan väl vara överens om att det gick alldeles utmärkt att döda passionen här:
Det räckte med eldsvådor på läktaren och inhivade bangers, så slocknade allt. Ett evighetslångt avbrott mitt i festen. Matchmöten istället för fotboll, för att någon bestämt sig för att hans lilla dagisverksamhet vägde mer än hundratusentals andras engagemang.
En analys på fyra, göteborska bokstäver av den sortens supporterskap:
Löjd.
Nu fick Gais en chans till att ta chansen, på ett par sekunder hittade de just den sortens spel de vill ha: stickbollar genom en blåvit backlinje av Mervan Celik och August Wängberg, två hyfsade lägen för Alexander Ahl Holmström.
Där var de ju, Gais.
Deras andra halvlek var mil bättre än deras första, men ändå en parentes. Abraham och Anders Trondsen lekte fram bollen till (oerhört viktige) Skjellerup, som gjorde 2–0-mål efter en timme och det vägde ju ton på sitt sätt – men det var inte avgörande.
Bilden av det här derbyt, av den här oerhörda blåvita förlösningen, var den av Adam Carlén som får en skalle i pannan med en kvart kvar, ligger däckad, men en minut senare står vid sidlinjen med ett leende härifrån till Mariestad.
”Gött med en smäll i pallet. Nu kör vi igen”.
Han älskade det här, för första gången på månader älskade IFK Göteborg att spela en fotbollsmatch igen. De fick målen de behövde, när de behövde dem, rekylen kom aldrig. Nu står de här och har vunnit på Gamla Ullevi igen, vunnit ett derby igen, vunnit tillbaka tron igen.
Det var som att se livet återvända för ett plågat folk.
Som en cliffhanger-serie
Att följa Blåvitt har de senaste åren påmint lite om hur det är att titta på halvmediokra amerikanska cliffhanger-serier. Prison Break, 24, något sånt.
Ni vet, just som man tror att hjälten har knäckt skurken så dyker det upp ett nytt, fullkomligt osannolikt problem. Och efter fem avsnitt har man förstått att problemen är det sannolika.
Äntligen har de kommit igenom öknen! MEN vad är det för märklig skada anfallaren fått nu då! De har hittat en MITTFÄLTARE som löser allt, och levde lyckliga i alla sina da… MEN NU KÖPTE BRIGHTON HONOM! Så anställs en erfaren lagbyggare och rider in i solnedgången, tills någon kommer på att DET FINNS JU INGET LAG ATT BYGGA! De kan väl lita på räddarna från senast, Arbnor Mucolli och Thomas Santos? NÄHÄ, de är sönder!
Konstant nya klipphängare, nya katastrofer, nya hot mot hjältens överlevnad.
Nu var de här: hängande över nedflyttningsstrecket, hemmaderby mot fritt flygande Gais. Mission Impossible.
Adam Carlén som Bruce Willis (han rusade upp i ensampress på slutet). Bomber, granater, och så till slut extas på Kommandobryggan, sång ur vidöppna hjärtan.
Äntligen räddade?
Vi får se i nästa avsnitt. Missa inte den spännande fortsättningen.