Bank: Vad ÄR det här?
Vi pratade om att vi var på väg att få ett nytt landslag, och det fick vi visst snabbare än någon trott.
Emil Forsberg har åkt hem.
Det nya landslaget är ett dagis.
Det var ju en parentes, en bisats.
Emil Forsberg, en av de viktigaste svenska landslagsspelarna, men också en spelare som inte spelat hela matcher sedan i september, byts ut efter en timme mot Rumänien. På väg ut ser han ut som om hans hus brunnit upp, mörk i ögonen, besviken. Tar Janne Anderssons hand, med ansiktet bortvänt.
Han hade drivit igång två anfall som gav två svenska mål, men matchbilden hade förändrats efter paus, Gustav Svensson kom in och stabiliserade den svenska defensiven. Sverige vann, tre viktiga poäng.
Vem vill prata om en vinnarskalles besvikelse över en utebliven sista halvtimme då?
Gick rakt förbi pressuppbådet
En gissning: Ganska många nu.
Emil Forsberg gick rakt förbi pressuppbådet efter matchen, nu ska han alltså i besvikelse ha lämnat hela landslagssamlingen.
Vad är det ens? Vem beter sig så?
Jag utgår från uppgifter till Sportbladet nu. Emil själv ska förstås få chansen att förklara vad som hänt, hur han tänkt, vad som ligger bakom, om det finns en större bakgrund eller en annan sanning, men…
Men vad ÄR det här?
Den som väljer att spela i landslaget måste ju ha ett par saker klart för sig. Till exempel att det är ett lands lag, inte enskilda spelares (knappt ens om de heter Zlatan Ibrahimovic). Den som går med på att spela i Janne Anderssons – eller Lars Lagerbäcks, eller Tommy Söderbergs, eller de allra flesta svenska landslag sedan inlandsisen – måste veta ett par saker till. Som att kollektiva kvalitéer, laganda, uppoffrande lojalitet, anpassning till en idé är ett av de där lagens enda riktigt stora konkurrensfördelar.
Anpassade sig i VM
Emil Forsberg har inte alltid varit särskilt nöjd med att underordna sig för den högre sakens skull, men han har gjort det. När Sverige dansade till VM och i VM fick han anpassa sin roll en smula, ta en uppgift som skar ner på hans individuella, offensiva frihet. Han blev inte bättre av det, men han blev bättre för laget. Laget blev bättre för honom.
Och han gjorde det. Om han nu inte gör det längre, om han åker hem för att han inte får spela längre än han gjort i någon Leipzig-match på evigheter, så är något sönder på riktigt.
På kort sikt är det en tung smäll om Emil Forsberg inte finns med i en svensk startelva. Han bidrar med saker som ingen annan gör, han har varit och är en av Sveriges absolut bästa fotbollsspelare. Dessutom är det förstås en solar plexus-smäll mot hela landslagskonceptet, mot bilden av en grupp spelare som är bröder, som tar en smäll för varandra och hjälper varandra att växa. På lång sikt är den smällen något som hotar mycket mer än tre poäng i Oslo.
Byggt upp självförtroendet
Hasan Cetinkaya är superagenten som format snart en handfull svenska dunderstjärnor (Forsberg, Victor Nilsson Lindelöf, Robin Olsen), bland annat genom att bygga självförtroenden och attityder som på nästan alla sätt är en tillgång i det tuffa proffslivet. Man kommer inte till Roma eller Bundesliga eller Manchester United genom att vara en snäll kompis, man gör det genom att lita på sig själv, genom att tro att man förtjänar alla chanser man får.
Det är inget problem, det är en kvalité.
Men om självförtroendet blir till självförhävelse, om självbilden blir svindel och solförmörkelse, då är det nog inte så nyttigt längre.
Jag har sett hundra spelare som är besvikna på att inte få spela som de vill. Men om de vägrar acceptera ett byte, om de med dagisgester lämnar sitt lag mitt under en samling, då är väl inte landslaget för dem längre. Då får de driva sina privata krig, sina egna karriärer, sina agendor.
Då får de åka hem och spela för sig själva.
*FOTNOT: Kl 11.14 på söndagen meddelade landslaget att Emil Forsberg lämnar truppen – och hänvisade till ”en gammal skada” – läs mer här!