Bank: Ville inte spela den här matchen
Undrar ni hur det ser ut när José Mourinho satsar allt han har på att vinna en enda match?
Undra ett tag till.
Han har just satsat hela Manchester Uniteds säsong på att vinna Europa League i Solna om ett par veckor.
Arsène vs Sir Alex, Vieira vs Keane, de oslagbara mot de som alltid vann, Thierry Henrys Va Va Voom mot David Beckhams lugg.
Så länge, så självklart, var matcherna mellan Arsenal och Manchester United Premier Leagues perfekt nyputsade reklamfönster. Det var här säsongerna avgjordes, där kungakronor bytte händer medan en hel fotbollsvärld dreglade framför tv-apparaterna.
Det har gått snart tretton år sedan en av de märkligaste matcher jag upplevt i det här yrket. Arsenal kom till Old Trafford med 49 raka matcher utan förlust, jag hade inte fått ackreditering utan fått svartabörs-fuska in mig på en plats i Stretford End, med anteckningsblocket inklämt mellan tatuerade manc-skallar.
Saker hände
Pizzabitarna for i spelargången, skruvdobbar flög genom luften, matchen döptes till the Battle of the Buffet och när allt var över var sviten bruten och Arsène Wenger domarrasande på det där sättet som han var allt som oftast på den tiden.
Saker hände.
Och här sitter vi nu. Manchester United har sträckt vapen i ligan, Arsenal kommer för första gången på 22 år inte vara ett av Londons två bästa lag.
Det är långt från Stretford End, långt från do-oir-die-dynamiken från förr – och vad är det vi får istället?
Ett dödstyst Emirates, en toppmatch utan lyster, två lag som är en skugga av vad de varit och borde bli. De där pliktskyldiga ramsorna från United-fansen om hur Vieira gave Giggsy the ball and Arsenal won fuck all landade i ett tomt ingenting.
I potten låg alltså en liten chans att misslyckas sig hela vägen fram till Champions League. Wenger kom med sin nyuppfynna 3-4-3-modell som inte varit bra men i alla fall inte usel, Mourinho kom med 25 raka ligamatcher utan förlust men ena ögat mot Europa League-returen mot Celta Vigo på torsdag.
Vad var roligt?
Den första kvarten var i alla fall lite svängig, inte bra men händelserik. Uniteds osynkroniserade backlinje (matchotränad Phil Jones, svajig Darmian, en PL-debutant som högerback) var tillräckligt taggig för att Aaron Ramsey skulle kunna djupledslöpa sig till stickpassningar från Alexis Sanchez här och Mesut Özil där, men med två så bra målvakter som Cech och De Gea krävdes mer än godkända avslut, och de kom aldrig.
Inget häftigt lag längre
Arsenal såg annars ut som de gjort det sista – undantaget sömngångarmatchen på White Hart Lane senast: ömtåligt men överlevande, med vissa intentioner framåt. Welbecks fart och konkretion tillförde en del framåt, Ramseys löpningar hotade emellanåt, medan Sanchez förlorade sin match-i-matchen mot en hyperintressant Axel Tuanzebe.
De är inget häftigt lag längre, men de gör vad de kan med vad de har.
Vad Manchester United gör vet jag ärligt talat inte.
José Mourinho vilade spelare med fyra dagar kvar till en redan halvvunnen semifinal hemma mot Celta Vigo, och fick ett lag som var en spegelbild av hans och assistenten Rui Farias uppsyn på bänken.
Slutet, trött, buttert.
De ville inte spela den här matchen, de ville lägga varenda guldpläterat ägg i Europa League-korgen. Vill de rädda den här säsongen nu går vägen via Stockholm och Friends Arena.
Efter paus gled Wayne Rooney hemåt/inåt för att orkestrera anfallsspelet på ett sätt han kunde förr, men inte kan längre. Det var glädjelöst, fartlöst, fritt på alla former av kvalité.
Klart att han njöt
Ingen kunde göra mål, alltså blev det en fråga om vilka som kunde släppa in ett – och Arsenal såg hela tiden mer stabilt och samspelt ut.
När målet kom till slut var det på ett styrt slumpskott från Granit Xhaka, via ryggen på Ander Herrera och in bakom en chanslös De Gea. Ett par minuter senare stod Chris Smalling fastvuxen medan Danny Welbeck klassnickade in 2–0.
Lite högre ljudvolym i norra London, lite luft under Gooner-vingar, en knuff i rätt riktning inför säsongsslutet.
De fick inget pizzakrig, de fick ingen frenesi, men de fick tre poäng, en levande CL-chans, en bruten United-svit – och för första gången på fjorton möten och tretton år har Arsène Wenger slagit José Mourinho i en tävlingsmatch.
Det är klart att han njöt.
Men han hade nog hellre vunnit en match där arvfienden valt att dyka upp.