Därför har AIK ett försprång mot de andra

Sportbladets Oskar Månsson: AIK:s trupp är redo – konkurrenterna ser ut att tappa

Hemmalaget blev fyra och missade Europa, bortalaget blev trea och missade guld.

Men en av de två förlorarna i ”Sista matchen på Råsunda, nummer tre” borde se ljust på framtiden, trots allt.

Just nu har AIK ett försprång på alla andra.

Ja, på sätt och vis var det två förlorare som vi fick se.

AIK missade den garanterade Europa-platsen med retligt liten marginal, Malmö fick se guldet bli till litet silver.

Men om vi ska vara uppriktiga så var det inte särskilt deppigt efteråt, jag har sett betydligt ledsnare idrottsögon än de som kom ut från omklädningsrummen efter 2–0-matchen.

Ivan Turina var det bästa exemplet. AIK-målvakten verkade mest tycka att det var skönt att det var slut, visade det sig.

– Jaja, det är okej. Äntligen är det över. Säsongen var för lång med alldeles för mycket matcher, konstaterade han torrt.

Men han såg också gärna framåt.

– Om vi får behålla alla spelare blir det väldigt, väldigt svårt för de andra nästa år.

AIK:s trupp är redo

Han har en poäng, i alla fall vad det gäller det andra.

Det kan tyckas lönlöst att utse en serievinnare ett år i förväg, jag kan ha viss förståelse för det argumentet, men vi gillar ju att spekulera.

Eller analysera rättare sagt. För det är här och nu som jag tittar på när jag skriver att AIK står bäst rustat inför nästa säsong.

Truppmässigt alltså, ”Friends Arena-­effekten” kan inte ens jag sia om.

Hur som helst.

AIK:s trupp är redo. Om Alex Milosevic eller Niklas Backman säljs står Daniel Majstorovic eller Per Karlsson på tur, om Robin Quaison eller Mohamed Bangura försvinner finns Helgi Danielsson eller Henok Goitom där bakom. Dessutom är BP-talangen Nabil Bahoui (spännande) på ingång, eventuellt även Kennedy Igboananike (snabb).

Problemet är snarare att truppen behöver bantas och det får i så fall lösas med försäljningar. Några bosmanfall är det i alla fall inte tal om, samtliga spelare i truppen har kontrakt över minst nästa säsong.

Samtidigt ser konkurrenterna ut att tappa. Det blir ju gärna så.

Återigen, det är november, men det finns en massa saker att ta tag i för konkurrenterna.

Elfsborg?

Ser näst bäst ut just nu, men när Oscar Hiljemark försvinner uppstår ett stort tomrum där bredvid Anders. Niklas Hult är en annan spelartyp som blir ovanligt svår att ersätta, om han nu också säljs.

Häcken?

Jag har one hit wonder-vibbar på Häcken, åtminstone vad gäller en allsvensk guldstrid. Waris Majeed och Tom Söderberg flyttar österut – Majeed till Moskva, Söderberg till Borås. Det betyder ”en god del” som Andreas Alm skulle ha sagt.

Malmö?

Lika många frågetecken som det finns talanger. MFF tappar Wilton och Daniel Larsson, Jiloan Hamad och Pontus Jansson kan följa efter. Och det är svårt att se vad gott som ska komma ur maktkampen Per Ågren vs Rikard Norling.

Helsingborg?

Ser vassa ut om Peter Larsson, Alejandro Bedoya och Nikola Djurdjic stannar, men ingen av dem blir lätt att lösa. Annars? Shopping.

Norrköping?

Inte framme.

Göteborg?

Nä.

Stämningen var rå och varm

Men åter till Råsunda, åter till gårdagen, åter till ett fint allsvenskt slut på vår gamla nationalarena.

På något sätt har det blivit lite tjatigt med alla ”sista-matchen-på-Råsunda”-tillställningar (inte minst för oss som skriver om det – snart kommer ju den SISTA MATCHEN på riktigt) men i går tände det till.

SISTA LANDSKAMPEN mot Brasilien var hopplöst sömning, SISTA DERBYT mellan AIK och Djurgården var visserligen minnesvärd men samtidigt ”bara” ett derby medan SISTA ALLSVENSKA MATCHEN blev verkligt speciell, fastän den inte fick något gratis, fastän inget av lagen hade något att spela för på slutet.

Stämningen var på något vis rå och varm på samma gång och höll i sig betydligt länge än i de där nittio minuterna som matchen pågick.

Och sitter kvar i skallen ännu längre, märker jag nu när jag skriver.

”Rikard längtar hem till AIK!”

”Rikard längtar hem till AIK!”

”Rikard...”

När hemmaspelarna gick ärevarv runt stadion efter slutsignalen, samtidigt som Malmö-spelarna tackade av sin tappra klack… ja, då var det lätt att bli stolt över vår gamla fotboll och vår gamla serie.

Det är något speciellt med allsvenskan trots allt.