Simon Bank: Sim-VM börjar och sporten sköt sig själv i foten
I skidskytte åker man skidor och skjuter mot mål.
I simning?
Där skjuter man sig i foten och simmar ett VM.
Om två dagar börjar världens bästa simmare slåss om medaljer i Shanghai, och precis som för två år sedan så börjar mästerskapen med en diskussion som handlar om annat än om vilka som är bäst i världen på att simma.
I Rom var det dräkterna, kampen mellan kommersiella och sportsliga intressen och en världsrekordslakt som var ett hån mot hela simhistorien.
I Shanghai är det furosemid.
César Cielo är en fantastisk simmare, en uppskattad idrottare, och möjligen också en utstuderad fuskare som tagit otillåtna substanser för att dölja dopning.
– Sanningen har segrat! Sa en frikänd Cielo i går.
Vi vet inte, det enda vi vet är att han ska tävla i Shanghai i veckan, och att kampen mot dopning därmed öppnat sin bakdörr så brett att det blåser tvärdrag över de här tävlingarna.
Vann dumheten?
Den här gången är det svårt att peka finger mot Fina. Det internationella simsportförbundet tog fallet på allvar, och tyckte att Brasilien varit för slapphänt när de nöjde sig med att varna Cielo och hans tre lagkompisar efter att de testat positivt för det vätskedrivande Lasix – ett preparat som kan användas för att dölja spår av annan dopning – i maj. Det var Cas, den internationella skiljedomstolen, som beslutade att fria Cielo.
Vann sanningen? Eller dumheten?
Alla vet att det är möjligt att få i sig otillåtna substanser av ärliga misstag. Det har hänt förr, kommer att hända igen. Det är möjligt att råka äta kontaminerad mat (flera av de tunga landslagen har med sig egna råvaror till Kina, eftersom de inte litar på det lokala köttet) och fastna i ett test.
Straffskalan måste styras utifrån hur uppsåtlig och effektiv dopningen är, det måste finnas utrymme för sannolika ursäkter och tvivel.
Däremot ska det inte finnas utrymme för godtycke, och den enklaste vägen för att skapa en rättvis kontrollapparat är att hålla den aktive ansvarig för vad han har i sin kropp.
En brasilianare mest upprörd
Idrottens rättsinstanser hade kunnat komma undan med ett milt straff mot de brasilianska simmarna – de kan argumentera för att det inte finns någon bevisning för att de medvetet sökt fördelar. Men när de friar Cielo fäller de samtidigt sin egen lista över förbjudna preparat.
Vad ska de säga nästa gång?
Eller en annan, lika relevant fråga:
Vad sa de egentligen förra gången?
Internet och sociala medier kokade av upprördhet efter domen i går, den som var mest upprörd av alla var också brasilianare. Renê de Freitas Marques är en fotbollsmålvakt, en 33-åring som senast spelade i andraligalaget Bahia. Den 28 augusti i fjol testades han positivt för dopning och dömdes till avstängning i ett år av en Rio-domstol. Han påstod att han använt en substans för att sänka sitt blodtryck, ett preparat som hans fru rekommenderat honom.
Preparatet hette Lasix.
– Jag har gått 300 dagar utan att få någon lön, utan att kunna arbeta, och ni oroar er över att Cielo ska missa 20 dagar? Jag är en idrottsman, jag har inga marginaler.
”Jag kan inte sluta gråta”
En halvmedioker målvakt i karriärens slutfas, med tre små barn att försörja, stängdes av ett år. En OS-mästare kom undan med en varning.
– Sanningen har segrat, sa César Cielo.
Hans superadvokat, amerikanen Howard Jacobs som tidigare försvarat ett par av idrottshistoriens mest högprofilerade dopningsanklagade (Tim Montgomery, Marion Jones, Floyd Landis), var nöjd med domen. Renê de Freitas var det inte.
– Jag kan inte sluta gråta, sa han.
Grunden för straffsystem är att de blir respekterade. Respekterade blir de genom att vara tydliga och lika för alla.
Den här gången misslyckades man med båda. Vad det gör med respekten kan visa sig under lång tid framöver.