Fem punkter: VSK-IFK Göteborg
Publicerad 2024-09-26 21.37
VÄSTERÅS. Per Bohman fem punkter från VSK-IFK Göteborg på Hitachi Energy Arena.
1. Överlevnadsfotboll ska rädda kontraktet
Jag kan ändå känna med en tränare som Stefan BiIlborn. Han har fått kritik för sin benägenhet att rikta tung kritik mot spelare efter svaga insatser, men jag upplever ändå inte att Billborn är en slug överlevare som försökt skylla ifrån sig. Tvärtom är han ovanligt skyddslös som tränare, och mycket självkritisk. När jag talade med honom förra veckan sa han som det var.
– Som läget är just nu (med bottenstrid) så var jag kanske inte det optimala valet som tränare för IFK Göteborg. Så det var ett modigt val att ta mig, sa han.
Så talar ingen tränare som bara vill skydda sig själv.
Till en början försökte han spela sin mer avancerande, bollhållande och offensiva fotboll. ”Naivt” sett till förutsättningar och trupp, Billborn han själv om det beslutet. Sedan dess har han gjort våld på sig själv och sett till att Blåvitt försökt sig på ett mer riskminimerande, hårt kämpande och rakare spel. En överlevnadsfotboll för att rädda kontraktet.
2. Tog strypgrepp på hela VSK
Matchinledningen överraskade mig rejält. Det är ingen överdrift att kalla göteborgarna för överlägsna. Ett tag funderade jag på om VSK medvetet velat ge bort lite av initiativet. I en förhoppning att ett klumpigt Blåvitt skulle sula runt lite med bollen, sjabbla bort den och straffas på omställningar. Men att planen (?) gick fullständigt åt helvete när det visade sig att Blåvitt var lite mer bekvämt med bollen än väntat.
I grunden var det nog så enkelt som att IFK Göteborg var skarpare och mer självklara tack vare en enkel, tydlig idé. Presspelet var gediget, återerövringen fungerade utmärkt och bortalaget tog ett strypgrepp på hela VSK. Oftast ledde det mest till chansartad inläggsfotboll och försök att skapa kalabalik i VSK:s straffområde. Sedan försökte Blåvitt också med mer sofistikerade lösningar. Pålitlige Kolbeinn Thordarsons maskerade, centrala genomskärare till Paulos Abraham var inte alls dum. Bollen gick vidare till Gustaf Norlin som – mycket rättvist – dunkade in 1-0.
3. Bisarra kontraster
Det var som att VSK bestämt sig för att ge Blåvitt ett handikapp. För direkt efter baklängesmålet – i 22:a minuten – vaknade hemmalaget ur dvalan. Som om någon vred om nyckeln eller tryckte på startknappen. Plötsligt var det VSK som överföll Blåvitt i presspelet. Som satte fart på bollen. Spelade sig ur trånga ytor tack vare små trianglar. Som kämpade för nytt kontrakt.
Blåvitt blev passivt skraja när de hade något att förlora medan VSK morskade upp sig först när de inte hade något att förlora längre. Kontrasterna var bisarra – och mycket avslöjande för två mentalt sköra fotbollslag.
4. Två desperata lag
Det startade väl för ett par år sedan. Plötsligt började vissa fotbollsspelare agera som handbollsmålvakter, som jublar extatiskt efter varje räddning. Gustaf Norlin höll på sådär mot VSK. Mannen firade varje vunnet inkast som en stor personlig framgång. Somliga tycker kanske att det där är ett tecken på en engagerad, påkopplad spelare – och jag vill egentligen inte ge mig på Norlin som faktiskt sliter hårt – men för mig blir det också självcentrerat och lite poserande.
Nåja, det där är en utvikning. Men jag kom och tänka på det eftersom VSK kvitterade bara någon minut efter ett sånt där Norlin-firande, i en situation där han inte skötte sitt defensiva arbete.
Daniel Ask hade utgått från en kant i den första halvleken och tvingats lägga lite för stor energi i det defensiva arbetet. En bit in i den andra halvleken lät Kalle Karlsson honom kliva in i en mer central roll, vilket var välkommet. Ask tackade för förtroendet och skruvade in ett perfekt inlägg som Abdelrahman Boudah kunde skalla in till 1-1.
Andra halvleken saknade struktur och urartade till en vidöppen historia där två desperata lag förgäves slogs för det enda som räknades – tre poäng. Lägen och chanser saknades verkligen inte, men däremot kvalitén. Som när Blåvitts Linus Carlstrand kastade bort ett friläge i matchens absolut sista sekund.
5. Nu väntar den vidrigaste matchen – har ångesten varit större?
Jag skrev om det i början av krönikan. Billborn har – i ett mycket utsatt läge – valt att gå mot sin egen instinkt och filosofi som fotbollstränare. Allt för att på kort sikt få fram en poängmaximerande, energistinn fotboll. Det var i grunden ett klokt beslut.
Men vad gör man om den poängmaximerande fotbollen knappt ger några... poäng?
Om inte överlevnadsfotbollen leder till överlevnad?
Inte ens mot bottenkollegor som HBK och VSK?
Vad gör man när man spelat sista kortet, och det (än så länge) inte ger några resultat?
Jag ber om ursäkt för alla frågor, men det finns så få svar kring IFK Göteborg. Och nu väntar det för Blåvitt sämst tajmade derbyt i mannaminne. Ängsliga IFK Göteborg, som lider av katastroftänk, mot totalharmoniska Gais. Det är den absolut vidrigaste matchen som Göteborg kan spela i det här läget. Senast den blåvita ångesten var så här förlamande måste ha varit... inför kvalet mot Västra Frölunda 2002?