Bank: Svennis är hos änglarna
Från Änglarna till England – av alla tränarsagor vi haft har det aldrig funnits någon större än den om Sven-Göran Eriksson.
Nu sätter vi punkt.
Svennis är hos änglarna. Sov gott, Mister.
En måndag i Göteborg, dagen efter en förlust i Borås, och så vaknar de till det här.
Lina och Johan har förlorat sin far, Yaniseth sin partner, pappa Sven sin grabb – och fotbolls-Sverige sin störste tränare genom alla tider.
Sven-Göran Eriksson finns inte längre. Hans värmländska diftonger tystnar, hans avskedsturné är slut.
Kvar finns ett hav av minnen, genom en karriär då han inte bara såg fotbollen förändras i grunden - utan faktiskt var med och förändrade den.
Jag är själv född och uppvuxen några mil utanför Göteborg, mina formbara första fotbollsår sammanföll med att en mjuk, ung fotbollsman från Torsby tog över IFK Göteborg. För mig var Blåvitt hans Blåvitt, det som funnits före honom fick jag läsa mig till, och det kändes som en hägring.
De hade, förstod jag, varit ett lirarlag, en samling glada gamänger som förförde sin publik med lekfull fotboll.
Och så kom Svennis.
Han, som förändrade allt
Han, som skrivit Steg 4-arbetet på förbundet om ”4-4-2 – anfallsspel och försvarsspel”. Han, som såg mittfältet som en del av planen som skulle passeras så fort som möjligt. Han, som pratade om ”press”, ”understöd” och ”zonförsvar”, som lärde sig allt av mentorn Tord Grip, som tog Roy Hodgsons och Bob Houghtons fotboll vidare.
Han, som förändrade allt.
Blåvitt vann Uefa-cupen 1982, Sven-Göran Eriksson fortsatte mot andra horisonter.
Han revolutionerade svensk fotboll på ett sätt som skulle prägla vår förståelse i tre årtionden och mer, han gjorde det med en kombination av en spelidé som kanske var cynisk, kombinerad med en mellanmänsklig humanism som väldigt många av hans spelare vittnat om. De minns honom med värme, för hans sätt att se individen i en bransch som präglas av hårda siffror och konkurrens.
– Han fick 25 spelare att känna sig betydelsefulla, oavsett hur mycket man spelade, som hans gamle Lazio-spelare Matías Almeyda berättade i en intervju med Sportbladets Michael Wagner i våras.
Kanske var det svåraste han gjorde att få allt att framstå som väldigt enkelt. Hans retorik var ofta full av plattityder, av självklarheter som lät som österländsk filosofi eftersom det var han som sa dem, och eftersom han faktiskt verkade kunna omsätta dem i praktik.
Han kommer för alltid att vara den förste icke-britt som tränat den engelska landslaget, en brygga mellan engelsk fotbolls historiska arv och dess genomglobaliserade nutid. Han öppnade dörrarna för Beckham-generationen, gav dem förtroende, och fick några förtrollade kvällar i retur.
”Beckhams mål är inte tur”
5–1 mot Tyskland i München, och sedan ett slutsekundsmirakel mot Grekland på Old Trafford, efter en typisk Beckham-frispark. Efteråt satt vi ner och pratade, Svennis var trött men oerhört lycklig.
– Vi kanske hade tur i dag. Men Beckhams mål är inte tur, sa han, det är bra gjort.
Ett kvarts sekel har gått sedan dess. Svennis for jorden runt, manglades sönder av det engelska pressdrevet, skriverier och skandaler avlöste varandra.
Det finns många tränare som listar längre meritlistor, men få som förändrat fotbollen, och ännu färre som fått säga farväl på ett så fint sätt.
Svennis berättade, faktiskt och lugnt, om sjukdomen som drabbat honom. Sedan åkte han till sina olika hem, i Rom och Lissabon, i Genoa och Göteborg. I Degerfors, förstås. Han fick säga hejdå till sin fotboll, den fick säga hejdå till honom
Sven-Göran Eriksson var förstås ingen perfekt människa, utan skavanker. Vem är det? Men han var en unik fotbolltränare, ödmjuk och vänlig, jordad och enkel. Och han fick höra sina spelare, kollegor och supportrar säga det innan han somnade in. Tack, obrigado, grazie, thank you.
Svennis älskade sin fotboll väldigt mycket, den älskade honom tillbaka.
Det är en tröst att han fick veta det innan han somnade in.
