”Det här är lycka”
Följ med Tommy Söderberg ut i kansli-Sverige
Uppdaterad 2019-10-29 | Publicerad 2019-10-26
- Solblekta vimplar, hyllor bågnande av pärmar, kopiatorer stora som husvagnar och någonstans i villervallan en trotjänare som i decennier har kokat kaffe och ringt ihop B-laget till helgens bortamatch.
- Sportbladet, i samarbete med podcasten Snett inåt bakåt, vill nu hylla en vacker och undervärderad symbol för svenskt föreningsliv.
- Det här är Kanslikampen.
Tommy Söderberg säger det som att det vore en självklarhet.
Bilen bullrar, duggregnet fingrar lojt mot vindrutan och vi är på vägen mellan två kanslier på landsbygden.
– Det här är lycka.
I den arla morgonstunden plockar jag upp Tommy Söderberg i Hässelby och svänger söderut. Det är mörker och dimma. Vi ska färdas i fjorton timmar i en vit bil vars fläkt flåsar varmluft i ojämna stötar.
Tommy mornar sig.
Från passagerarplatsen ska han under dagen berätta om ett dussin otroliga typer han träffat under sin aldrigslutande turné mellan svenska idrottsplatser. Om Tomas med fotografiskt minne. Om materialarna Kjell och Siv som bakade tigerkaka. Om mackägare, ungdomstränare och en ensamlämnad planskötare som vägrar göra avkall på sitt uppdrag. Om jack russeln Maud som kremerats under översyn av den makalösa veterinären Lisa och vilar i en smäcker träask därhemma.
Ingen har med vår resa att göra.
Fast på något vis har alla det ändå.
Den förre förbundskaptenen ska visa det vackraste han vet. För ändamålet hade vi kunnat bila till Sunne eller Eskilsminne, men vi viker av vid trafikplats Björnsnäs och stannar innanför en krans av gulröda lövträd.
Det här är Åby idrottsplats norr om Norrköping. Hem åt storspelaren Georg ”Åby” Ericson, U21-guldsmeden Håkan Ericson, 600 ungdomar, ett division 4-herrlag och ett damlag i korpen.
Och hem åt Håkan Fridén, stolt kanslist som leder oss in i områdets hjärta.
– Kåken flyttades hit 1954. Sixten Jernberg och Melcher Risberg var här och eldade så vilt i bastun att du fortfarande ser fläckar i takstolarna.
Vi slår oss ner på orange plaststolar och sveper med blickarna över lagfoton och pokaler. En överdimensionerad prischeck vilar på fönsterblecket. Håkan berättar att den vita fanéren på väggarna tillkom vid senaste renoveringen.
– Den var 1983.
Vi brer smör och hushållsost på en trave vetekakor och ungefär nu är vi skyldiga er läsare en förklaring. Varthän bär vår pilgrimsresa? Vad håller vi på med?
De som fattade fattade
Idén till Kanslikampen föddes i den idrottsnostalgiska podcasten Snett inåt bakåt. Journalisterna Marcus Leifby, Christian Albinsson och Emil Eriksson efterlyste lyssnarbilder på klassiska kanslier och beskrev dem i uppmuntrande ordalag.
Trönö IK har pampig bröstpanel i himmelsblått och platsbyggd whiteboard bakom träjalusier. I Ljusdal har gränsen mellan kontor och torkskåp helt suddats ut. Degeberga Goif får plus för den rutiga gardinkappan, de kraftiga lysrören och att man använder kommunens annonsunderlägg i det dagliga arbetet.
De som fattade fattade. De som log log. De som vistats i den sortens faciliteter återvände mentalt, likt hemlängtande gastar på resa genom tid och rum.
Själv var jag begeistrad. Jag frågade om vi kunde lyfta Kanslikampen till riksnivå och miljonpublik, bemöttes med nickar och bad Leifby skriva en krönika om kopiatorer, stolar med tveksam ergonomi, darttavlor utan pilar och pilsnerkorv.
Några skarpa kriterier sattes aldrig upp för tävlingen. Blott skönhet skulle premieras och vad som var vackert skulle hjärtat snarare än förnuftet avgöra.
Ideella krafter saknas
En jury behövdes och vi enades om att det aldrig har vandrat en mer ändamålsenlig människa på denna jord än Tommy Söderberg, en föreningsvurmare som möjligen förlösts en augustidag i ett furuklätt kansli av en kvinna som snurrade på en tombolatunna.
Jag ringde. Tommy tackade ja under förevändningen att kanslisterna och inte han själv skulle stå i centrum. Han önskade tidig avresetid för att vi skulle hinna och här i en östgötsk samlingslokal sveper vi ner det ljusa brödet med termoskaffe.
Håkan Fridéns uppdrag har förändrats. Han passar sig för simpel dåtidsromantik, men påpekar frankt att det är svårt att ansvara för en mötesplats som få vill mötas i längre. Åby IF ligger i ett välmående villaområde, omsätter fyra miljoner kronor om året utan att de tusen medlemmarna behöver sälja något.
Men det saknas ideella krafter. Vuxna orkar inte skjutsa och förväntar sig betalt för att träna lag. Unga kan tänka sig att döma ett par matcher men slutar snart. Tonåringar tränar helst bara måndag till torsdag och vill under inga omständigheter duscha på idrottsplatsen.
Föreningsidrotten tappar mark
– Vi har försökt få dem att byta om här för att vi tycker att stunden efter en träning är vikig. Det är då man pratar om sin dag och blickar framåt. Men det går inte. De kommer ombytta och går efteråt, säger Håkan.
– Många kanslister arbetar ensamma i utkanten av samhället. Känner du dig ensam? undrar Tommy.
– Från början gjorde jag det, men det har blivit bättre. Fast kanslipersonal är ofta hårt påfrestade av sina styrelser. De ställer hårdare krav än vad de skulle göra på andra arbetsplatser eftersom det finns en tradition av att ställa upp.
Vi inspekterar det som rent tekniskt är kansliet, alltså kontorsrummet, där pärmar trängs på hyllan och förbundets informationsmaterial ligger utslängt som magasinen hos frisörer. Sedan tackar vi Håkan Fridén för besöket och far vidare söderut.
Åby IF är utom tävlan utan ska mer ses som ett referensvärde. Så här ser ett klassiskt kansli ut. Vi lämnar det med en känsla av att något håller på att gå förlorat, väl medvetna om en nationell utveckling där föreningsidrotten tappar mark mot gymmen och de privata tränarna, vilket ökar klasstillhörighetens betydelse för motionen.
Här stod en vindpinad sommarstuga
Via Gränna tar vi färjan över till Visingsö. Solen spricker igenom molntäcket och värmer höstluften. Hit har reportrar följt Söderberg tidigare för att uppmärksamma idrottsföreningens engagemang i ungdomshemmet Stigby, där tonåringar på glid beretts en väg in i öns gemenskap genom fotbollen. Vi ska inte fästa någon större vikt vid samarbetet utan ber att få inspektera det nya klubbhuset vid Brahevallen. Det ska vara något i hästväg.
Lisbeth Zander lotsar oss genom en luftig entré till ett mindre kontor. Det bär kansliernas traditionella kännetecken, en pappkasse med travar av dokument lutar mot en fullproppad hylla, men luften är ovanligt fräsch och sval.
Fram till 2017 stod en vindpinad sommarstuga här. Med hjälp av EU-medel och bidrag från bland annat Arvsfonden har Visingsö AIS rest ett modernt center med gym och storbildsskärmar. Zander bokför alla intäkter, listor med tusentals swish-insättningar från alla håll, vid sidan av sitt vanliga jobb.
– Visst är det mycket jobb, men man gör folk glada. Det är mycket folk omkring en och det gör arbetet lättare. Jag försöker uträtta så mycket jag hinner på söndagar, säger hon.
Arrangerar cykelbingo på sommaren
På en ö med 800 invånare är Lisbeth en av 60–70 som har uppdrag för Vais. Det ingår i taktiken. Klipp lite gräs, dela ut brickor till sommarens cykelbingo, ansvara för gymmet, så kanske du på sikt vill ta plats i styrelsen.
I likhet med Åby IF förväntas inte medlemmarna sälja särskilt mycket, däremot uppskattas om de vill göra tjänster för föreningen. En kille har åtagit sig att städa runt återvinningsstationen och får för detta 24 000 kronor om året som tillfaller Vais.
Kaffet är bryggt.
Vi är sex som dricker: jag, Tommy, Lisbeth, ordföranden Rickard Strandberg samt Rolf Carlsson och Fia Green från styrelsen. De ger uttryck för en sorts kluvenhet, en splittring mellan det gamla och nya som blivit tydlig i och med husbygget.
Traditionen får inte spolas ner i toaletten. Men lika illa vore att upprätta en sorts belamrat museum över allt det gamla.
– Det fanns tolv tavlor på våra tidigare ordföranden. Tolv män. Vi beslöt oss för att inte hänga upp dem igen för att få bort stort starke man-stämpeln, säger Rickard.
Ska anlägga padelbana
På varje punkt har framåtanda vägts mot historia. Skulle huset målas i traditionsenlig rödfärg eller en snyggare grå? (Det blev grått). Skulle lotteriet vid färjeläget fortsätta, trots blygsamma intäkter och tunga ideella insatser?
– Det blev hätsk stämning. Vi röstade om saken i fjol och kom fram till nej, men ändå dök folk upp och ville sälja, så det fick leva en sommar till. Vi får se om det fortsätter, säger Fia.
Kvar finns ett spörsmål. Ett obetydligt litet mikroämne kan tyckas, men så är inte alls fallet.
Rolf och Rickard följer mig ut till ett förråd på marken där en padelbana planeras. De lyfter ut en brun kartong.
– Vi har inte bestämt oss vad vi ska göra än. Vi har byggt ett hus för sex miljoner kronor och kan inte bara fläska upp 180 vimplar som börjat korva sig. Med kaffespill på. Men vi vill heller inte bara låta dem ligga, säger Rickard Strandberg.
De funderar på någon sorts inglasad installation med ett gäng utvalda vimplar från tidigare motståndare och lag som förlagt sina läger på Brahevallen. En fot i det slitna och minnesbärande, en i det stilrena och trevliga.
Bläddrar bland emblemen
– Vi är viktiga här. Vi känner det. Och är man viktig måste det synas på alla sätt att vi bryr oss om de andra, de som bryr sig om oss, säger Rolf Karlsson.
Åby IF och Visingsö AIS ska inte förstås som motpoler. Den ena är inte mer lyckad än den andra, en människas engagemang ska inte ställas mot nästas. Deras herrlag pendlar mellan fyran och femman, deras damer hoppar mellan seriespel och korpen, de engagerar en himmelens massa mer människor än de med dobbskor på fötterna.
Och här slutar det här reportaget. Med en Sverigeresa nerpackad i kartong, med en förenings grubblerier över hur innehållet bäst omhändertas.
Tommy Söderberg bläddrar bland emblemen, säger att väggar täckta av kulörta vimplar kan göra honom yr, men att de symboliserar något viktigt. Det glansiga tyget står för gemenskap, för folkhälsa, för att mötas och se varandra i ögonen, för gästfriheten i att ställa in en drickaback också i motståndarnas omklädningsrum, för att hålla sin historia levande, för timmar på vägarna med nya potentiella bekantskaper på varje stopp.
Han gissar på förkortningarna.
– ÖIK. Örserum. Det är väl där man köper isterband?
