Bank: Kommer inte räcka hela vägen
Blod, svett, bårar och kaos, så vad drar vi för slutsatser efter en seg Malmö FF–seger mot Djurgården?
Matchen följde inga regler, men säsonger gör det.
Om Malmö vill lyfta i tid måste de inse att det är väldigt svårt att vinna matcher med ryggen mot mål.
När inget annat fungerar får man lita på det enkla.
Malmö FF hade tragglat och ragglat, de hade sett blod rinna och övertag försvinna, men så Janne Eriksson-rusade en uruguayansk monsterback som heter Felipe Carvalho upp på en hörna och dunderskallade in 1–0.
Tre poäng till i Kuhn-säcken, arbetsro och så, men också en match till som visade hur långt det här MFF-bygget har kvar.
När vi slog oss ner för att skriva manus till det här spelåret var ju allt väldigt enkelt.
Malmö FF var rikast, Malmö FF hade den bredaste truppen, de var bäst, mest och flest, pokalen var deras att vinna eller förlora.
Vi kunde leta efter utmanare i Göteborg, Stockholm, Borås eller Jämtland eller på Stadsparksvallen eller precis var som helst – det är ju ändå allsvenskan vi talar om – men MFF visste vi precis var vi hade.
Fotboll fungerar nästan aldrig så
En månad senare vet vi fortfarande var vi har dem. Det är det som är själva problemet.
Första halvlek mot Djurgården var mer av samma av ett Kuhn-lag som litar på att deras övertag i kvalité ska rinna rakt ner i matchprotokollet, utan att passera gå.
Men fotboll fungerar nästan aldrig så.
Nu mötte de ett derbystukat men stabilt Djurgården, som gjorde vad Djurgården gör. 4-4-2, lågt spelande centrala mittfältare, vassa fasta situationer, lite längre uppspel och lagdelslinjer som är så raka att man kan plantera potatis efter dem. Den här gången hade de dessutom Kevin Walker tillbaka, och med honom de där enkla femmeterspassningarna som gör att laget hinner flytta upp 20 meter.
Och… Malmö gjorde absolut ingenting för att försöka riva all den där tryggheten.
De hade bollen, visst, men bollen är som bekant överskattad i fotboll. De använde bara sitt bollinnehav till att rulla runt, rulla runt och rulla runt igen. Lewicki och Rakip djupt ner, bollförflyttningar i ultrarapid från kant till kant tills Anton Tinnerholm (vad har hänt där?) sölade bort den och bjöd Dif på ett kontringsläge.
Den stora skillnaden mellan tekniskt skickliga och mindre skickliga spelare är ju inte hur de hanterar långsam fotboll – det kan alla göra ganska bra – utan hur bra de behärskar fart och oordning.
Passade Malmö utmärkt
MFF:s problem är att de verkar totalt obenägna att trycka gaspedalen i botten.
Första halvlek blev kaotisk av helt andra anledningar.
Mathias Ranégie skallade ihop med Rasmus Bengtsson, en blödde och båda fick bytas ut till slut. Alexander Faltsetas blödde också, och Djurgården spelade totalt en kvart av första halvlek med tio man mot elva.
Det spelade liksom ingen roll. De hade kunnat spela med sju.
Malmö rullade, rullade lite till, och när de rullat sig en bit fram stod Markus Rosenberg, Vidar Kjartansson, Magnus Wolff Eikrem och Jo Inge Berget på rad med ryggen mot mål och väntade på uppspel.
Det dröjde nästan 40 minuter innan MFF satte ihop ett anfall som innehöll något annat, som visade vilken sorts lag de borde bli om de nu inte redan är det:
Markus Rosenberg mötte, Kjartansson löpte tajmat i djupled (rörelse! motrörelse!), och Erdal Rakip fick chansen att slå den där sortens djupledspassningar som han vill slå. Nu fick en fri Kjartansson felträff, men där fanns något för Allan Kuhn att mata på teorigenomgångarna.
Nu pratade han om att få full gas från ytterbackarna istället, men precis som i premiären mot IFK Norrköping så behövde de tappa matchen för att greppa den.
Dif spelade sig fram till två fina chanser direkt efter paus, ett kvalitetsskott från Sam Johnson och en toppfrispark av Kevin Walker. Johan Wiland räddade båda, men Djurgården hade fått tillräckligt med fotbollsfeeling för att lyfta laget lite, slappna av lite i positionsspelet, bjuda upp till öppet spel.
Och det passade ju Malmö alldeles utmärkt.
Kommer inte räcka hela vägen
De kunde väl bjuda Djurgården på lite bollinnehav, så länge som de fick ytor att anfalla på och luckor att löpa i.
En söndag i april räckte det för att förtjäna tre poäng, men på sikt måste de hitta en offensiv rollfördelning som innefattar djupledslöpningar. Inte bara för att hitta frilägen, utan för att underlätta för bollrullandet.
Nu var de bara en missad Moon-volley ifrån att tappa den här matchen. Men de vann igen, Malmö vann igen, men det var verkligen inga enkla tre poäng.
Visst, uruguayanska monsterskallar kan ge dem en del hjälp på vägen.
Men de kommer knappast att räcka hela vägen fram.