IBRA-KADABRA

Bank: Zlatans pojkdröm är fullbordad – nu ledde han Inter till seger mot förebildens Milan

helskärm

I morgon presenterar Lagerbäck en trupp. Ett ord räcker fint:

Säg ”ja”.

Säg att Serie A:s bäste spelare är med igen.

Det var väl inte så att Milanos lilla madonna darrade av upphetsning i går, när hennes derby skulle spelas igen.

För första gången på femton år vann Inter dubbeln mot storebror Milan, men för första gången på länge var inte poängen det viktiga.

För Milan gällde matchen en bortflyende plats i Champions League, och därigenom en bättre chans att kunna handplocka de riktigt stora spelarna i sommarens mercato. För Inter gällde matchen fåfänga, att visa att det inte är något snack om vilka som är Serie A:s kejsare i år.

Det är det inte.

Vill ni ha en bild av läget i Milano våren 2007? Titta på huvudpersonerna i går.

Milans protagonister var Paolo Maldini, som gjorde sin 600:e match (söte lille sonen Christian, 10, satt på läktaren iklädd en tröja med texten 600 – Papá), och fenomenet Ronaldo, som kom hem till fadershuset i nya kläder.

Inter, å sin sida, leddes av Zlatan Ibrahimovic.

Där har ni er bild, Milans stolta historia mot Inters rasande nutid.

Lite rörande att se

Ronaldo är ju Zlatans förebild, Zlatan upprepade det senast för en månad sen. Det är omöjligt att inte bli lite rörd när man ser dem mötas. Jag blev det när jag såg Real Madrid–Juventus, och jag blev det igen i går. Det är det oidipala fadersmordet om igen, sonen som vuxit ur pappas skugga och nu överglänser honom. Pojkdrömmen, fullbordad och färdig.

Förstår inte vem som betalar

Ronaldo har fortfarande sin förmåga att göra det svåra så enkelt, hans 1–0 var en uppvisning i världsmästerligt hantverk. Inte en millimeter var slump eller genialt, allt var kontrollerat.

Ronaldo har förstått allt om fotboll, men inget om dem som betalar hans lön. Alltså firade han målet med att återigen håna Inters supportrar.

Milan borde förstås kunnat kontrollera matchen efter 1–0, men för femtioelfte gången så imploderade de från kanterna och inåt. Crespo, Cruz, Figo och Ibrahimovic vandrade ut och hittade inspel när de hade lust.

Med Ambrossini som förstärkning hade Ancelotti hoppats att få ett tätare mittfält, men Seedorf och Gattuso är inga kantspelare – och skillnaden mellan fem centrala mittfältare i stället för de vanliga fyra blev minimal.

Övertag på kanten

Milans kanter är Serie A:s bermudatriangel. Jankulovski var otrolig i Udinese, men är ofta ett skämt i Milan. Och Oddos underbara högerfot var mjuk som tiramisù igår.

Inter var inte märkvärdiga, men kantspelet gav dem ett övertag.

Och så har de Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan gillar Federers tennisspel, Muhammad Alis slag och Ronaldos fotbollsspel. Själv är han en kombination av allihop. Ett dansande block av betong. En backs enda chans är att ligga på honom stenhårt, utan att komma för nära; är du en meter ifrån kan du kontrollera honom, är du en halvmeter ifrån vänder han bort dig med sin ardennerfysik.

Han har aldrig varit bättre än i vinter. Sett över hela säsongen kan möjligen Stankovic eller Totti konkurrera, men jag håller ändå Zlatan som årets spelare i Serie A.

Käre nån, han har till och med lärt sig nicka.

I Juventus krockade hans arrogans med Del Pieros och hela klubbens flegmatiska kynne, men Inter har adopterat arrogansen. I somras hörde jag att folk inne i klubben var oroliga för vad Zlatan skulle betyda för omklädningsrummet; nu kan de inte vara utan honom. De behöver hans arrogans, de växer av den.

Zlatan växer också, det enda som ligger mellan honom och France Footballs guldboll är det viktigaste han har kvar att lära sig av Ronaldo: Att vara bäst när det gäller mest. I Champions League, i finaler.

Och, för guds skull, i landslaget.

I morgon presenteras Nordirlands­truppen, det är då vi ska få det i svart på vitt; att han är med.

Elmander, inte Rosenberg

Det ska Markus Rosenberg också vara. Den där fina nicken mot Bayern satt så skönt att himlen blev klar hela vägen hem till Malmö. Sådana mål betyder att han kommer att få vikariera mer och oftare för Hunt eller Klose, och det är bara så som han kan närma sig landslaget.

Men i Belfast är det förstås Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovic som spelar. Eller hur, Lagerbäck?

Banks tio skäl till Zlatans förvandling

Simon Bank