Fagerlund: De modiga iranska fansen förtjänade mer
DOHA. Ibland räcker orden inte till för att förmedla vad 111 minuter fotboll kan göra med en.
Iranska supportrar grät för sitt folk vid nationalsången, av frustration under matchens gång och av obeskrivlig glädje efter slutsignal.
Om walesiska anhängare förtjänar mer av sitt landslag är det ingenting mot vad de modiga, iranska fansen är värda.
Det ska erkännas att jag var lite sent ute i dag. Med andas i halsen kastade jag mig ned i Metro-stationen och hann med ett tåg en aning för tajt inpå avsparken på Ahmed bin Ali Stadium.
I efterhand är det bra att det blev så. I samma vagn stod Ali och hans vänner som snabbt noterade min journalistbricka.
– Du måste lova att skriva om oss i dag, iranierna, sa Ali.
Han syftade så klart inte på fotbollen. En av hans vänner, insvept i en iransk flagga med ett lejon i mitten, fyllde i att de alla ville ha med sig plakat med skriften ”Women, life, freedom” till premiären mot England men stoppades i dörren.
Spelare som rörde läpparna
Helt utraderat var däremot inte budskapet på läktarna. Inte heller mot Wales, där kamerorna bland annat fångade en kvinna med svarta tårar som rann symboliskt längs kinderna. En påminnelse om att Jina Mahsa Aminis namn inte får glömmas bort, att kampen i hemlandet är viktigare än en simpel kamp på fotbollsplanen.
– Men det var bra att spelarna inte sjöng mot England, sa Ali kort innan dörrarna öppnades på slutstationen och våra vägar skiljdes åt.
En knapp kvart senare rörde Irans startelva läpparna i takt med nationalsången när de stod uppradade framför sina emotionella anhängare.
Varför? Kanske får vi inte veta den verkliga anledningen, men det går att gissa sig till en förklaring som möjligen involverar rädsla för regimen och dess metoder för att tysta motståndare.
Wales stora problem
Wales hoppades antagligen att de iranska spelarna skulle uppträda lika avtrubbat som i mötet med England. Verkligheten blev en helt annan och de walesiska supportrarna, placerade mitt i den stekheta solen, insåg från första minuten att detta kunde bli en plågsam eftermiddag.
Förbundskapten Rob Page största problem är att Joe Allen inte är tillräckligt fräsch för att starta. Det kan tyckas komiskt att en Swansea-spelare framstår som näst mest värdefull efter Gareth Bale, men det fanns gott om exempel på varför under första halvlek.
Ethan Ampadu och Aaron Ramsey lyckades inte kontrollera centralt i planen. Driftade Ampadu ut till höger för att ge understöd åt Connor Roberts, tog Ramsey en löpning i djupled sekunden efter. Ni förstår själva hur det går om Iran stjäl tillbaka bollen och ställer om då.
Fans skrek av frustration
Bara inte Sardar Azmoun vore så angelägen om att dela med sig hade han gjort 1–0 innan halvtid. I stället spelade han bollen i sidled till Ali Gholizadeh som visserligen drog in den bakom målvakten, men utan minsta självförtroende. Han förstod att VAR skulle döma bort målet för offside. Det tog ett tag innan de euforiska, iranska supportrarna insåg att det fortfarande stod 0–0.
Så långt var det en någorlunda jämna match. Men i andra halvleken hände något, som om Wales började få slut på idéer. Iran kopplade greppet, de drämde avslut i så väl höger som vänster stolpe. Med kvarten kvar stod målvakten Wayne Hennessey för en monumental räddning genom att få fingertopparna på Said Ezatolahis avslut.
En iransk supporter i närheten av mig på läktaren tappade fattningen fullständigt och höll på att falla över räcket i ren frustration. Det gick att känna smaken av mål, men den förbannade bollen ville inte in.
Kipade efter luft
Page kunde inget annat göra än att sätta in en matchotränad Joe Allen i ett försök att få luft. Sedan trycktes laget djupare ned under ytan när Hennessey kände sig nödgad att komma ut på en iransk djupledsboll, kolliderade med Mehdi Taremi och bedömdes ha förhindrat en målchans olovligt sedan domaren konsulterat sin skärm.
Tur i oturen att Leicesters Danny Ward är en gedigen andramålvakt men hade Wales lyckats få med sig en poäng hade det varit obegripligt.
När tilläggsminuterna nästan runnit ut, när Irans hopp började sina, hände det. Ögonblicket när Roozbeh Chesmis skott letade sig in bakom Ward tycktes gå i slowmotion. Som om världen stannade upp i någon halvsekund för att sedan explodera. Ramin Rezaeians utökning till 2–0 kort senare var mest en förfining av siffrorna. De walesiska spelarna hade redan kapitulerat, utslagna på planen med ansiktena ned i gräset.
Mängder med hoppfulla, walesiska supportrar har tagit sig till Qatar för att få se sitt landslag spela ett VM på första gången på 64 år. Jag kan inte låta bli att känna att de förtjänar mer och bättre än det här. Liksom alla modiga iranier som demonstrerar mot regimens förtryck förtjänar ett landslag att vara stolt över.