Bank: Turkiet skickade Sverige ner i källaren
Janne Andersson behövde två år för att bygga ett av världens åtta bästa landslag.
Turkiet behövde två minuter för att skicka tillbaka det ner i källaren.
Vintern kommer. Det har redan blivit kallt kring Sverige.
Omstart, sa ni?
Jo, men då krävs ju först och främst att man startar. När Sverige rullade ut ett halvskadat, halvfebrigt och halvnytt landslag i livet efter VM så såg det i bästa fall halvdant ut till en början. Friends Arena var halvfullt, och det som var fullt bar väl mest Galatasaray- eller Fenertröjor, och Sverige hade enorma problem med att spela sig förbi Turkiets förstapress.
Bollar fastnade, Hakan Çalhanoglu åkte autobahn på sin vänsterkant, skar in, skickade in sina målsökande missiler som ställde till med oreda runt Robin Olsen.
Kvalitén var borta, det är en sak. Övertygelsen fanns inte heller, och det var värre.
Saknade ledarskap
I en kvart-tjugo minuter satt vi här i tystnade och saknade. Var fanns Andreas Granqvists ledarskap? Emil Forsbergs uppspelsfötter inne i mitten? Framför allt saknade vi Ola Toivonen, och vem i hela världen hade trott det 2015?
Fotboll är en förväntansbransch, det finns inget viktigare för ett lag och en publik än att ha något att tro på, något att se fram emot – och ett drömsommar riskerar att bli en förbannelse istället för en tillgång. Har vi redan sett det bästa?
Jag målar inte fan på några fans-väggar här, jag förklarar bara var Janne Anderssons landslag befann sig någonstans efter en halv halvlek på en halvfull hemmaarena. Turkiet är inget särskilt bra lag 2018, brasserumänen Mircea Lucescu tjänar trettio miljoner om året, men har redan fått en hel turkisk folkdomstol mot sig. 1–2 mot ryssarna hemma i Trabzon, en ny startelva i Solna, men här såg det ju ut som att han äntligen skulle få lite andrum.
Okay Yokuslu föll hem mellan mittbackarna, Turkiet klev upp i ett 3-4-3 och satte press på Sverige. Jimmy Durmaz fick inte hem något, Mikael Lustig såg darrig ut, Isaac Kiese Thelin hade problem med både domare och bollkontroll.
Och sedan startade Sverige om.
Ett etablerat anfall med ett Lustig-inlägg, ett par passningar förbi förstapressen, ett par nästanlägen, Marcus Berg som skaffar sig ett friläge, Sebastian Larsson och Albin Ekdal som börjar ge alternativ åt backlinjen och så började bitarna falla på plats.
Allt hänger ihop. Med ett eget spel blev Sverige bättre defensivt. Med vårdade uppspel kom kantspelarna in i matchen, medan Isaac Kiese Thelin fick ordning på allt.
1–0 kom alltså inte från ingenstans. Det kom från Sveriges finaste anfall i matchen, en vändning från Durmaz via Sebastian Larsson och ut på Ludwig Augustinsson. En nick in i straffområdet, och dubbla avslut av Kiese Thelin.
Vi har försökt förklara vad Nations League betyder, diskuterat seedningspoäng och bakvägar till EM, men det är ju det här det handlar om:
Isaac Kiese Thelins 1–0 gav lite förväntningar.
Kanske kan han ändå växa in i den där rollen, kanske kan han bli något som fungerar bredvid Marcus Berg.
Det finns saker som är viktigare än poäng, och det där var ett mål som kan betyda hur mycket som helst för den här hösten och det här landslaget.
Annat som var bra? Jo, det fanns ju, ett tag.
Skapade på fasta situationer
Det märktes att Sverige jobbat mer med fasta situationer, det fanns en hel del fantasi på både frisparkar och hörnor. Victor Nilsson Lindelöf såg VM-avslappnad ut. Sebastian Larsson (bäst tillsammans med Viggarna Claesson och Nilsson Lindelöf) har inte tappat sin sommarform, inte Albin Ekdal heller. Och Robin Olsens spel med fötterna blir bättre för varje säsong som går.
Och Viktor Claesson kan göra mål.
Direkt efter paus tog han ett par älgkliv fram, hakades upp, och stoppade upp bollen i vänstra hörnet från 25 meter. Alldeles oavsett om Janne Andersson använder honom som central anfallare eller ytter framöver ska han nog försöka ge honom de där lägena, inne i Emil Forsberg-land, lite oftare än förut.
Turkiet gjorde 2–1 direkt efter, när Çalhanoglu fick ett läge för mycket för sin högerfot, de kunde och borde gjort fler nu när Pontus Jansson hade en – så att säga – svajig kväll (tekniska misstag, kom ofta fel, tog djup för att inte bli förbisprungen). Sveriges försvarsspel, över hela planen, var inte riktigt som det brukar, och till slut såg det mest ut som om klockan skulle rädda en alltmer passiv, försiktig svensk defensiv.
Anfallarna sjönk, mittfältarna sjönk, och till slut sjönk hela skutan med man och allt.
Det har ju varit så lätt att få för sig att det här är ett lag som blivit så stabilt och stadigt att allt kommer naturligt.
Sverige får börja om på noll
Aggressiviteten, organisationen, enskilda spelare som är så trygga att de kan ställa klockan på 04.45, gnugga ögonen och gå ut och spela perfekt försvarsspel i 90 minuter.
Det kan de alltså inte, det kunde de verkligen inte.
Vad var det vi saknade nu igen? Andreas Granqvists ledaregenskaper, Emil Forsbergs säkra fötter, så småningom en krasslig Albin Ekdals industri och intelligens på mittfältet.
Franskfödde, Montfermeil-fostrade Emre Akbaba fick ta emot ett väggpass och raka in 2–2 med två minuter kvar. Serdar Gürler fick slå ett inlägg, Akbaba fick nickskarva in avgörande 3–2 ett steg före Pontus Jansson en minut senare.
Turkiet fick de här tre poängen, Sverige får starta om en annan gång.
De börjar kanske inte om på noll. Men det är så det känns.