Bank: Lysacek vann – men han är inte världens bästa...
VANCOUVER. Herrarnas konstågning skulle bli OS höjdpunkt, på många sätt blev det det också.
Om det inte vore för resultatet.
Evan Lysacek är inte världens bäste konståkare.
Vi spolar tillbaka till i tisdags. Jag stod nere i katakomberna i Pacific Coliseum när Aleksej Misjin kom ner med ett leende brett som ett Ural-massiv.
Misjin är Jevgenij Plusjenkos tränare och mentor, och han hade precis sett sin adept genomföra ett på sätt och vis perfekt kort program. Många, rejäla hopp. Inte så mycket övergångar, inte så mycket finlir.
Misjin skämtade med Christine Brennan, USA Todays legendariska konståkningsexpert, och tog frågorna om monsterhoppen med en klackspark.
– OS motto handlar om ”snabbare, högre, starkare”, framtiden är kvadruplarna, sa han.
Det är möjligt att han hade rätt.
Men natten som var tillhörde varken Plusjenko eller framtiden.
Ren och skär magi
Jag har sett de senaste tre OS-finalerna från läktaren, och där Salt Lake City och Turin bjöd på ren och skär större-än-livet-magi från Jagudin och Plusjenko så bjöd Vancouver mest på ett inlägg i en teoretisk diskussion.
Vi fick se ett finalpass med känslor, konst och monsterhopp, men när allt var över så var det en LA-paketerad perfektionist som stod med guldet i handen. Världsmästaren Evan Lysacek blev olympisk mästare, och hans glädje var av den där sorten som dröjde kvar i alla som såg den.
Lysacek är rasande snygg, han ser ut som en konståkande James Bond skulle göra, men det var inte därför han vann. Han vann helt enkelt eftersom han var bäst av alla på att grensla den klyfta som delar konståkningen mellan fysik/hopp och utstrålning/teknik. Hans program var en kontrollerad kompromiss, och det räckte för domarna.
Det räckte också eftersom de som kunnat konkurrera gjorde bort sig.
Japanerna föll
Japanerna (Nobunari Oda och den underbare Daisuke Takahashi) imponerade med sin koreografi men gick bort sig tekniskt och föll båda två. Takahashi var den mest spännande åkaren i hela OS, tveklöst, eftersom han var en av få som fullt ut ville kombinera det atletiska med det konstnärliga och hade ett levande program i varje moment. Stéphane Lambiel, som åkte det fria programmer till La Traviata, är likadan men mer traditionell. Han tappade sin medalj i sin första kvadrupel-dubbel-dubbel-kombination.
Och Johnny Weir, den känsligaste av alla, lämnade varje uns av sig själv ute på isen men blev mobbad av domarna. Weir hoppar lite snett och brett, men han spelar upp en pjäs på isen och publiken älskar honom.
Ingen av dem räckte till, och till slut satt vi bara och väntade på en gammaldags öst-väst-duell.
Evan Lysaceks hade redan åkt sitt perfekta, men kontrollerade program. Han hade slickat sitt hår bakåt, lett sitt jämna leende och inte gjort ett enda litet misstag. Men han hade inte heller ens försökt hoppa en kvadrupel, i ett program som skulle avsluta OS hade han gått på trottoaren med både reflex och cykelhjälm på. Elegant, tekniskt skicklig, säker, men försiktig.
Så skulle han mätas mot Jevgenij Plusjenko, iskungen.
Fick tummen ner
Plusjenko var bättre i natt än han var i sitt korta program, han la mer energi i glappen och fångade publiken på ett helt annat sätt.
Det var kastanjetter, rullande höfter, slängkyssar och kvadruplar. Till och med när han kom lite snett in i sina hopp kom han helt självklart ur dem.
Efteråt sträckte han två fingrar mot himlen, han var rätt säker på att han just blivit den förste på 58 år som försvarat en OS-titel. Misjin satt bredvid och log, koreografen David Avdisj var på väg att dö av nervositet.
Men domarna gjorde tummen ner.
Det finns två sätt att förklara det på. Plusjenko förlorade eftersom han a) la sina tunga hopp tidigt i programmet, och därmed gick han miste om bonuspoängen det ger att ha dem sent, eller b) genom att han inte fullföljde planen att hoppa en kvadrupel-trippel-dubbel. Hade han gjort det hade han vunnit.
Nu gjorde han inte det, och domarna fick chansen att belöna en sympatisk idrottsman som heter Evan Lysacek med det finaste pris som finns.
Själv gladdes jag mer med hans tränare, Frank Carroll, som aldrig fick vinna något guld med Michel Kwan. I natt stod han där och kramades med Lysacek, och det var en bild som rörde mig mer än någonsin Lysaceks program gjorde.