Bergström: Ynkligt att se elitspelare bete sig som knattar

Kristoffer Bergström

Det var knuffar, hårda ord och gräl.

Nej, inte i matchen mellan Djurgården och Elfsborg, utan i den mellan Erton Fejzullahu och Andreas Johansson.

Så genant det är när vuxna elitspelare beter sig som knattar.

Emil Bergström låter som en medelålders kvinna.

Rösten är from och kyrklig när han sjunger Djurgårdens "Blåblå är kärleken". Den nya inmarschlåten är en cover på Luxemburgs schlager från 1967, men mittbacken gör den fragilare.

Texten blinkar åt barndomen, "kom och lek med mig", vilket är fjärran från AIK:s machoanstrukna rad om poliser som spejar och tar.

Jag älskar initiativet. Fotboll måste inte kopplas till manlighet och bröl. Jag älskar Emil Bergströms prima stämma.

Jag har svårare för hans backlinje.

Djurgården har sålt Daniel Amartey men kan inte värva en ersättare förrän fönstret öppnar, så tills vidare vikarierar Vytautas Andriuskevicius som mittback.

Om det märks?

Det märks.

Typisk omstartsmatch

Efter en halvtimme skar Johan Larsson in ett lågt inspel som Viktor Claesson tilläts ta emot, lägga till rätta och trycka in till 0–1 utan att Vytas korrigerade sin för låga utgångsposition. Efter 70 minuter promenerade Per Frick rakt genom offensiv planhalva utan att störas och sköt via Vytas häl i ribban.

Men jag ska inte hänga ut litauern enskilt, han var godkänd, inte heller hans backlinje. Djurgården-Elfsborg var en typisk omstartsmatch där god vilja krockade med ringrost. Folk sprang som dårar eller sprang inte alls. Passningar kom för sent eller inte alls.

Bortalaget lät Frick spela på topp före Lasse Nilsson och Viktor Prodell, men den kvicke 22-åringen utnyttjades inte i djupled. Elfsborg spelade runt, via Anders Svensson som vände med crossbollar. Det var i sina ljusa stunder snyggt, men också då ineffektivt.

Djurgården övergav det 4-3-3-spel man försökt nöta in för att återgå till 4-4-2. Tremannaanfallet var ett sätt för Pelle Olsson att växla in den med åren trögare Andreas Johansson på mitten mot Aleksandar Prijovic på topp. Formationen har haft sina svagheter – alla tre anfallare trivs i mitten – men har gett fyra poäng på två matcher.

Med sitt 4-4-2 hittade man ytor, drog upp farten – men tappade fantasin i höjd med straffområdet. Man sprang i kringelikrokar och passade utanför i stället för igenom Elfsborgs backlinje.

Nåväl.

Beter sig som barn

Det var inte uselt, efter att Emil Bergström sjungit som en faster bjöds vi på två mål, energisk kamp och en intensiv andrahalvlek.

Den intressantaste sekvensen skedde när det var avblåst.

Erton Fejzullahu fälldes och ville själv slå straffen. Andreas Johansson hade varit bänkad i två matcher och tyckte att den tillhörde honom. Kaptenen bad först snällt, sedan mer bestämt, han knuffade tre gånger, men Erton gömde retsamt bollen bakom ryggen, som om han försökte undanhålla en kola från en notorisk godistjuv.

De smågruffade utan att Erton släppte taget.

Anfallaren vann tjurnackat duellen och slog straffen högt i mål, men scenerna var redan genanta.

Ett lag ska ha en uttalad straffskytt.

Alla ska fatta vad som gäller.

Två spelare ska inte bete sig som barn innan de avgör vem som ska rädda poäng åt gruppen.

Efter matchen lämnade Erton och Adde omklädningsrummet med en halvtimmes mellanrum. Adde belyste att han är vald till förste straffskytt, Erton att han utgick ifrån att förtroendet skiftat efter Addes miss mot Halmstad. Nu var de sams, sa de.

Så vad tar vi med oss av historien?

Pelle Olsson borde ha haft tydligare instruktioner, Erton Fejzullahu borde inte ha skrivit egna regler, Andreas Johansson borde inte ha knuffat. Det var ett par pinsamma sekunder, en ovärdig sekvens, men straffen gick i mål och allt kan glömmas nu.

Nej, vänta, inte riktigt än.

För bråkets kärna finns fortfarande kvar och måste lösas.

Vem slår Djurgårdens nästa straff?