Tio minnesvärda moment i VM - igen

Nemruds tia - del 2

helskärm

Första omgången innehöll en mullrande nationalsång, flygande holländare och teknologiska tester. När VM gick in i rond nummer två fick vi domarskandaler, superskrällar - och en slumrande storspelare som inte riktigt vaknat men avgör i sömnen.

Sportbladets Nemrud Kurt ger er ytterligare tio minnesvärda moment.

Vad som komma skall

Kamerun-karusellen snurrade som vanligt inför VM, och vi lyckades urskilja för små sedelbuntar och griniga spelare på kant med stora, starka ledningsmän. Till slut fick Eto’o och gänget ändå som de ville, men lejonen gick tämligen enkelt att tämja. I Amazonas regnskog trampade man i ett kroatiskt träsk, föll med 4-0, åkte ut ur slutspelet innan gruppen hunnit spelas klart.

Pricken över i:et? Tjurskallen Benoit Assou-Ekotto, som plötsligt skallade lagkamraten Benjamin Moukandjo - mitt under match.

Frågan: Är Kamerun världens mest överskattade fotbollslag? Svaret: Tja, det är väl ingen som på riktigt tror att det här är ett särskilt duktigt landslag längre.
 

Chile skriver om historien

Den 18 september 1810 deklarerade sig Chile självständigt från Spanien. Drygt tvåhundra år senare skickade Jorge Sampaoli ut sina halsbrytande, hysteriska krigare för att skriva om historien, för att göra narr av nutiden, för att förändra framtiden.

Med sitt pulserande presspel lyckades Chile skjuta Spanien i sank, och den tidigare så oövervinneliga tiki-takan begravdes medan chilenarna turades om att lasta jord över kistan. '

Ett fotbollslandslag vars bänk skulle kunna vinna VM sett till kvalitet lämnade med huvudet före. Spanjorerna blev utkastade av ett pånyttfött landslag som drömmer om att gå hela vägen. Fråga bara mittfältsgeneralen Arturo Vidal. Det var han som gick i täten för erövringen.
 

Costa Rica charmar världen

Hur vacker kan en seger vara? När Costa Rica höjer huvudet, vågar vara sig själva och knockar två världsmästarnationer är det vidunderligt vackert - men när man gör det välförtjänt finns inga ord för skönheten. Pyttenationen behöver inte be om ursäkt för någon av segrarna.

Både Uruguay och Italien förlorade för att Costa Rica var ett bättre fotbollslag, det är ett faktum som gör att Celso Borges & co är klara för åttondelsfinal efter två omgångar.

Ingen av planetens experter kan ha tippat Costa Rica som annat än sist, men förmodligen fanns några drömmare i det lilla landet som skålade och skrek ”pura vida” - rent liv. Det är nationens mest använda fras, det är motsvarigheten till Lejonkungens ”Hakuna matata”. Så - hur vacker kan en seger vara? Precis så vacker som den är.
 

Suarez scorar och faller i tårar

Ni kan nog historien vid det här laget. Luis Suarez blev professionell fotbollsspelare för att kunna ta skeppet över Atlanten och hitta sin barndomskärlek som lämnat hans hjärta i ensamhet.

Driven av kärleken tog han sig till Holland, sökte henne, fann sitt hjärta, exploderade i målkonfetti och förvandlades i år till en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Hur den här säsongen ens började? Tio matchers avstängning tilldelad av ett engelskt fotbollförbund. Hur den slutade? Överlägsen skytteligaseger framför näsan på ett engelskt fotbollförbund.

Och epilogen? Suarez skallade in 1-0 mot England, såg Rooney kvittera - och slet sig loss för att skicka iväg ett våldsamt skott i nättaket.

Uruguays dröm lever, Englands är död. Firandet? Suarez kunde inte hålla tillbaka tårarna, pekade mot läktaren, blickade mot en enda människa bland de tusentals som tittade. Jodå - hon satt där i den brasilianska arenan. Den här gången hade de korsat Atlanten tillsammans.
 

Den vrålande volleyträffen

Australien leds av sin mest framgångsrike tränare genom tiderna. Ändå är ”Ange” Postecoglou ganska okänd bland fotbollsfantasterna, och när ”Socceroos” slogs tillbaka av Chile i första matchen förväntade sig många en enkel trepoängare för Holland. Det blev inte så. Visst roddes segern till slut i nederländsk hamn, men ända in i det sista stördes ”Oranje” av respektlösa, respektingivande australiensare.

Huvudpersonen? Honom känner vi till. Han är inte det minsta okänd.

Tim Cahill väntade in ett kilometerlångt inlägg, spände musklerna, sträckte vristen och hamrade in ett av världshistoriens vackraste volleymål. En Van Basten-träff mot Holland? En sjuhelsikes Van Basten-träff mot självaste Holland.
 

FEMomenala Frankrike

En för ingen, ingen för en. De franska musketörerna har på senare år döpt om sitt motto, fäktats mot sig själva snarare än mot fienderna - och inför VM skadade sig den skickligaste svärdsmannen som om tviveltornadon inte svept undan tillräckligt mycket förhoppningar. Men utan Franck Ribery är Frankrike ett fotbollslandslag som förvånansvärt höjer sig utom räckhåll för motståndet.

Karim Benzema gick i täten för lekstugan mot Schweiz, och ett tag skimrade 0-5 på resultattavlan innan schweizarna drog in två tröstmål.

Det sista Simon Bank sa till mig innan han lämnade redaktionen och drog till Rio (medan jag åkte hem till Väsby, vad sägs om kontrasterna?) är att Frankrike kan gå långt. Efter två omgångar finns ingen anledning att tro annat. I stället har vi anledning att tro att Frankrike kan gå hela vägen - helt enkelt för att en jobbar för alla och alla för en.
 

Messi river persiska muren

Å ena sidan saknas fortfarande den där lekfulla, livliga spelglädjen. Å andra avgör Lionel Messi äntligen fotbollsmatcher på den största internationella scenen. Efter att ha svept undan Bosnien väntade Iran för hans anfallsarmé, den som sägs kunna inta alla borgar och fästningar.

Så varför lyckades man inte göra det mot Iran?

Varför brakade Argentina rakt in i den persiska muren? För att iranierna byggt den med tro och trygghet, för att de bestämde sig för att gå ut i andra halvlek och försvara bäst genom att anfalla.

Länge såg det ut att hålla, men en stor liten pojke gick från matchliten till slutspelsstor. Messi fick sina millimeter, vrickade iväg bollen några centimeter och skickade in den från en sisådär tjugo meter. Läderkulan blev murbräckan, anföraren blev hjälten och de heroiska styrkorna fick kapitulera - nedslagna, men inte utslagna. Messi? Hans Argentina är vidare.
 

Domaren blåser Bosnien

Den drömmande, dundrande debutanten seglade över Atlanten med vind i seglen, med hopp i hjärtat, med en gryende nation i den raka ryggen. Bosnien/Herzegovina behövde inte skämmas efter 1-2 mot Argentina, men då var seger över Nigeria ett måste. Om inte? En poäng, då. Bara en poäng. Bara en dröm som inte dör ut, ett dunder som inte slutar dåna redan i andra omgången.

Äventyret borde inte ha tagit slut där. Det gjorde det ändå.

Edin Dzeko stack på djupet, satte bollen i nät - men blåstes av för offside. I stället tog Nigeria ledningen efter ännu ett omdiskuterat domslut. Och som i en sådan där saga som slutar olyckligt tryckte Dzeko iväg ett skott i stolpen på tilläggstid. Verklighetens skoningslösa knytnäve knockade hela den bosniska nationen. Det var en orättvis smäll, men varför skulle fotbollen vara rättvis om inte världen är det?
 

2, 2, 2, 2

På förhand såg Spanien mot Chile mot Holland lite hetare ut. Eller så tisslade vi om Uruguay och England, tasslade om Italien och den där dödsgruppen med sitt triangeldrama.

Grupp G hamnade lite i skuggan - men inför slutomgången lyser rampljuset starkast just precis här.

Tyskland och Ghana bjöd på ursinnig underhållning, Portugal och USA på thriller och drama, båda matcherna slutade 2-2 - och plötsligt står vi och undrar vad som egentligen väntar härnäst. Alla lagen kan gå vidare, men det viskas redan om en broderlig poängdelning som skickar hem Portugal och Ghana. Jurgen Klinsmann basar över USA. Han är en tysk legendar. Han ska möta Tyskland. Oavgjort? Det känns egentligen redan avgjort att det blir oavgjort.
 

Viva L’Algerie

Vi dillade om ett Belgien som skulle trollbinda världen med sin hand full av gnistrande guldkorn. Vi pillade på den ryska ytan och hittade en förbundskapten som med benhård disciplin skulle baxa Ryssland till åttondel som en slags uppvärmning för nästa VM. Vi glömde Sydkorea, men det gjorde inte så mycket. Vi glömde Algeriet - det gjorde egentligen väldigt mycket.

Flertalet franskfostrade fotbollsfötter har dribblat sig fram till ett utmärkt utgångsläge, och när allt ställs på sin spets sitter Algeriet i förarsätet.

I går spelade man ut Sydkorea, klättrade upp på andra plats, blickade mot den ryska landgränsen redo att plundra motståndarnationen på poäng. Inför slutspelet kallade jag algerierna för alkemister som kan smida en gyllene vilja genom innerlig övertygelse. Kan det räcka hela vägen till en mirakulös medalj? Inte för att jag tror det - men någonstans känns det som att de själva tror just det.