Frändén: Ronaldos tårar det enda äkta
Snygg, rik och bra – och alldeles för grinig.
Cristiano Ronaldo har tagit några fajter på vägen, men i kväll stod han där till slut med sin andra guldboll och sin första riktiga näsknäpp på Lionel Messi.
Och på en gala där talen var för långa, skämten för dåliga och dramaturgin för iscensatt blev portugisens tårar det enda riktigt äkta och bestående intrycket.
Men vi backar bandet några timmar. Det stod sedan flera veckor klart att årets Ballon d'Or skulle delas ut till någon i trion Cristiano Ronaldo, Leo Messi och Franck Ribéry – hade det varit en film hade vi kallat spektaklet ”Den onde, den gode och den fule” – och redan vid 15-tiden hade flera internationella tidningar utsett portugisen till segrare. Morgondagens förstasida av tidningen France Football, som delar ut priset tillsammas med Fifa, hade hamnat i orätta händer och ryktesspridningen var igång.
En skadesäsong och dramatisk 0–7-förlust mot Bayern München i Champions League hade gjort Leo Messis givna förstatjing på guldbollen ytterst tveksam, samtidigt som Franck Ribéry hade vunnit varenda titel som kommit hans väg.
Skuggats av Messi
Cristiano Ronaldo har några alldeles spektakulära fotbollsår bakom sig, men han har inte backats upp av något lag som fått de stora titlarna att trilla in.
Real Madrid har, under Ronaldos era, ofta lidit i det oslagbara Barcelonas skugga och Ronaldo själv har skuggats av den lille store Lionel Messi.
Och medan Messi har fått närmast religiös status i Katalonien har Cristiano Ronaldo haft det kämpigare i den spanska huvudstaden.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på Santiago Bernabéu-stadion och hört hemmapubliken skrika okvädesord till sin nummer sju.
”Spring för guds skulle inte för mycket Cristiano, du kan ju förstöra frisyren!” var en ganska typisk kommentar från den vita och fotbollskräsna hemmapubliken i Madrid under hans första säsonger i klubben.
”De är bara avundsjuka för att jag är snygg, rik och bra”, svarade portugisen i en redan klassisk efter match-intervju för ett par säsonger sedan, ett uttalande där han förmodligen både ringade in och förstärkte anledningen till att han har så svårt att bli ovillkorligt älskad av fotbollsvärlden.
Snygg, rik och bra och – framför allt – alldels för medveten om det. Och dessutom lipar han för ofta.
Visste redan att han vunnit
Inför Sveriges två playoff-möten med Portugal i höstas spreds alternativa avatarer och sociala forum-kampanjer med bilder på en gråtande Cristiano Ronaldo. De gick i korta drag ut på att vi hoppades få se Cristiano Ronaldo grina igen, för det är som bekant något filmare och förlorare ägnar sig åt.
I kväll hann portugisen inte ens upp på podiet innan han började hulka hejdlöst och då hade det bara börjat.
– Det var väldigt känslosamt, när jag såg min mamma gråta började jag också. Jag kunde inte kontrollera det, berättade han för l'Équipe TV några minuter senare.
Då visste han ändå om att han hade vunnit det här priset på förhand.
I år hade Cristiano Ronaldo inte gjort det lätt för sig. Han hade inte vunnit några titlar alls med sitt Real Madrid, och det räcker mycket sällan till några guldbollar, men han hade krossat allt målskyttesmotstånd i världen. Han hade kanske varit sedvanligt snygg och med all säkerhet ännu rikare än tidigare, men framför allt hade han varit bisarrt bra.
Fantastiskt målsnitt
Cristiano Ronaldo stängde fotbollsåret med 69 mål på 59 officiella matcher, ett snitt på 1.25 mål per match, samt en ansenlig skörd av målgivande passningar.
Framför allt hade han inte haft några sämre perioder alls i den vita tröjan. Och dessvärre, för svenskt vidkommande, inte heller några i den röda diton.
Jag har sett Cristiano Ronaldo på nära håll ganska många gånger och aldrig har jag sett hans professionalitet rubbas en millimeter. Han har varit glad, tillmötesgående, sur och förbannad, men aldrig okontrollerat känslosam. Ikväll rämnade den väggen med besked inför hela fotbollsvärlden. Och aldrig har vi väl tyckt om honom så mycket.