Ha EM-fest blir svårt – men svårt nödvändigt
Frändén summerar sportåret 2015
Frankrike ska lägga ett av landets värsta år bakom sig och rusta för fotbollsfest.
Det kommer både att bli svårt och svårt nödvändigt.
När EM-finalen spelas på Stade de France kommer det att ha gått nästan på dagen åtta månader sedan terrorister sprängde sig på tre olika ställen utanför arenan.
Då stod Frankrikes och Tysklands landslag på varsin planhalva. Vid en titt på slutspelsträdet är det högst troligt att ett av lagen står där den 10 juli igen.
Frankrike har tilldelats en omkörningsfil i Uefas rätt uppenbara försök att blidka hemmapubliken med en enkel grupp och trolig gågata i både åttondel och kvartsfinal. I semifinalen kan man springa på tyskarna igen, om de håller för favorittrycket och blir etta i sin grupp.
Vad ställer då Didier Deschamps ut för lag på Stade de France i öppningsmatchen mot Rumänien den 10 juni? Av allt att döma en samling världsstjärnor som matchas i engelska, spanska och italienska topplag varje vecka.
Lloris lär stå i mål
Det finns justeringar och beslut att verkställa under våren, en Sagna som ska ut eller in ur startelvan och en Schneiderlin som kan offras i den mördande mittfältskonkurrensen. Men det är framför allt i de två extremerna som Frankrikes förbundskapten har vakanser att fylla.
På mållinjen står sannolikt Hugo Lloris som vanligt, han är Deschamps ständige förstekeeper och allt som oftast hans lagkapten, trots den motvilliga uppsynen på presskonferenser. Lloris gör sällan en dålig match, men han har inte direkt återuppfunnit målvaktsrollen som Manuel Neuer och är så att säga inte någon karismatisk reinkarnation av Fabien Barthez.
Håller Griezmann och Giroud?
Längst fram i ledet ropar Karim Benzemas plats på en ersättare och här behöver Deschamps inte leta länge för att hitta pretendenter.
Däremot behöver han sovra i ett ganska jämntjockt utbut.
Antoine Griezmann och Olivier Giroud vet var motståndarmålet befinner sig just nu, men håller formen och kunnandet mot världens bästa motstånd?
Hittar Alexandre Lacazette tillbaka till formen och hans hovleverantör Nabil Fekir tillbaka från skadan, för att Frankrikes största talangfabrik Olympique Lyonnais ska ha något i landslagsväg att erbjuda i sommar? André-Pierre Gignac har åkt till Mexiko och cykelsparkat El Tigre till ligaledning, men hur många trivsel-taco-kilon har han lagt på sig på vägen?
Kunnandet och kvalitén finns
När Didier Deschamps hittat svar på frågorna kan han kasta in en pånyttfödd Hatem Ben Arfa och en yvig Anthony Martial som jokrar i truppen och sommaren borde inte bli alltför kort för Les Bleus.
När de sportsliga besluten är fattade ska man återerövra en hemmapublik vars kärlek till landslaget satts på hårda prov de senaste åren.
Frankrike har kunnandet och kvalitén att göra ett värdigt hemma-EM.
Didier Deschamps har mentaliteten och materialet att ta sig an turneringens favoriter och slå dem. Frågan är om fransmännen är redo att bära sitt landslag mot fornstora höjder.
2015 – det här var...
...Årets svensk.
Sarah Sjöström.
Två VM-guld, två världsrekord och några silver- och bronsmedaljer. Sarah Sjöström är 22 år gammal och har själv tappat räkningen på medaljerna men jag hoppas att hon tittar på sitt välförtjänta Bragdguld då och då och inser vilka enorma prestationer hon skämmer bort oss med i snart sagt varje mästerskap.
...Årets grej.
”Det får räcka nu, med att slänga bort pengar på några flator”, tyckte ordföranden för den italienska amatörfotbollen, Felice Belloli, i våras. De båda finallagen i italienska cupen, Brescia och Tavagnacco, svarade med att bojkotta matchen i protest. Sen klev Francesco Totti in i matchen och konstaterade på sin hemsida att ”respekten för damernas fotboll måste vara precis lika stor som den för männens eftersom vi alla är en del av samma familj”. Lite som Zlatan Ibrahimovic fast tvärtom.
...Årets nej.
Franska fotbollsföbundets nej till Karim Benzema. Frankrikes störste fotbollsspelare får inte vara med i hemma-EM efter misstanke om inblandning i utpressning av lagkamrat medelst sexvideo. Om det inte hade varit så beklämmande hade det nästan varit lite roligt.
...Årets stjärna.
Serena Williams.
Tre grand slam-titlar i år, varav bara finalen i Franska öppna gick till tre set. Då hade Serena spelat semifinalen med feber i kroppen och utan att röra sig från baslinjen, annat än i absolut nödfall. Williams är en stjärna i ordets alla bemärkelser utom möjligen den rent astronomiska.
...Årets förlorare.
Engelska aktiemarknaden. Förväntningarna på hemma-VM i rugby var gigantiska, men istället för att uppfylla dem åkte England som första hemmanation någonsin ur turneringen redan i gruppspelet. Konsekvenserna blev inte bara sportsliga, enligt en undersökning av London Business School påverkar idrottsliga misslyckanden även aktiemarknaden. Förlusterna ska ha landat på upp till tre miljarder pund i uteblivna investeringar.
...Årets genombrott.
Leicester City. ”Han är snart 70 år och har ingen vinnarmentalitet”, konstaterade José Mourinho 2009, då Claudio Ranieri tränade Roma och var 57 år gammal. Den 14 december i år slog Ranieris Leicester Mourinhos Chelsea och befäste den osannolika förstaplatsen i Premier League, 20 poäng före regerande mästarna.
...Årets lag.
Ungdomslagen. Svårt att säga något annat efter EM-guld av U21-herrarna och U19-damerna. Vuxensverige försvarade sig bort från VM i Kanada och fick förlita sig helt på Zlatan Ibrahimovic för att nå EM i Frankrike, men the kids är i alla fall alright.