”Vi fick ett par dagars snabbkurs i att använda vapen”

Den andre kom tillbaka från fronten.

Ahmed Najem må ha kompenserat med svart helskägg, men han är ändå en ganska spenslig kille med drag som gör att han ser yngre ut än sina 20 år.

För ett år sedan var han en ambitiös och skötsam student som läste till elektroingenjör. I dag är han soldat, en av rebellkrigarna som störtat en förtryckarregim och befriat Libyen.

Allt har förändrats, men något har ändå förblivit sig likt. Ahmed Najem är och förblir passionerad Al-Ahly-supporter.

– Min pappa och storebror började ta med mig på matcherna när jag var sju, åtta år. Det var i slutet av 1990-talet. Jag hann precis falla för klubben innan Gaddafi stängde ner den.

Genom uppväxten var Najem en supporter utan lag. Ska han berätta fotbollsminnen från sina tidiga tonår så har han inga spektakulära storsegrar att välja bland – i stället får han berätta om någon extra intensiv inläggsövning.

– Många av spelarna fortsatte att träna tillsammans, så vi gick och tittade på de passen. Ibland var vi flera tusen.

Al-Ahly fick inte tillstånd att återbildas förrän 2005. Men när comebacken väl var ett faktum så var suget enormt. Det var inte ovanligt att det kom 50 000 åskådare till matcherna.

– Inför ett derby mot Al-Nasr lånade jag och mina kompisar min pappas bil. Det var så mycket folk att vi tvingades parkera flera kilometer från arenan. Och när vi sedan kom ut efter matchen kunde vi inte hitta bilen igen. Jag vet inte om den var stulen eller flyttad eller något. Men det var värt det. Ahly vann. 
 

H östen 2011 är Benghazi en stad som präglas av en alldeles unik atmosfär.

Man njuter av den nyvunna friheten och känner stolthet över kampen, samtidigt som man sörjer de döda.

Kvarteren runt Maydan al-Hurriya – Frihetstorget – har förvandlats till en sorts revolutionscentrum.

Fasaderna syns knappt bakom alla röd-svart-gröna flaggor, allt politiskt klotter och alla affischer som hängts upp för att hedra de som stupat i fält.

Det var här allt började i mitten av februari. Den arabiska våren nådde Libyen, och för första gången gick det att skönja slutet av ett totalitärt mörker som legat över landet i mer än 40 år.

Benghazi var upprorets centrum, Al-Ahly revolutionärernas samlingspunkt.

Klubben slog upp ett stort tält på Frihetstorget. Först kom man dit för att prata, sedan för att laga mat till soldaterna, därefter för att ge blod till de sårade.

Ahmed Najem gjorde allt det där, men en dag i mars gick hans liv in i ett ännu mer avgörande skede.

– Det var faktiskt Al-Ahly som organiserade allt. De samlade ihop oss medlemmar och förklarade att klubben för tillfället inte längre var en idrottsförening, utan en organiserad del av kampen för ett fritt Libyen. Och så undrade de vilka av oss som ville ta värvning i rebellarmén.

Kriget låg egentligen inte närmare till hands för Ahmed Najem än det hade gjort för dig eller mig. Han kommer från en akademikerfamilj – pappan är lärare, flera av syskonen läkare eller ingenjörer – och hade inte använt ett gevär i hela sitt liv.

– Vi fick ett par dagars snabbkurs i att använda vapen, men det var allt. Jag var bara en ung kille med gevär. De jag skulle slåss mot var yrkesmilitärer i stridsvagnar.

På kvällen den 18 mars började Benghazi vibrera av rykten. Alla visste att det stora slaget om staden närmade sig, och nu verkade tiden vara inne.

Gaddafis armé var nästan framme, hette det. En kolonn som var uppemot tio mil lång. Nästan 30 000 man. Tungt beväpnade. Stridsvagnar och artilleri.

Ahmed Najem gick förbi en tv, fastnade i funderingar kring sitt liv och oro för morgondagen.

– På tv:n höll Gaddafi tal om att Benghazi skulle jämnas med marken, att man inte skulle se något annat än havet när man kom resande västerifrån. Jag tror att alla i hela Benghazi förberedde sig på att dö den kvällen. Det pratades om FN, men allt jag kunde göra var att lägga mitt liv i Allahs händer.

Vi tar bilen ut mot stadsgränsen. Husen blir alltmer perforerade av skotthål, och Ahmed Najem pekar mot en vägbro.

– Där stod vi. Vi gömde oss hela morgonen, hela förmiddagen. Vi väntade, väntade – och när Gaddafis första stridsvagnar kom fram till bron så anföll vi med allt vi hade. Hade vi inte lyckats hålla bron hade de krossat oss på några timmar. Då hade allt varit förlorat. Benghazi, revolutionen, framtiden, våra liv... Men efter 15 minuters eldstrid så svängde stridsvagnarna på sina sittbrunnar och började retirera.

Slaget var vunnet och bara några timmar senare vann de libyska rebellerna i praktiken också hela kriget. Gaddafis trupper höll på att återsamla sig ett par mil utanför staden då ett par jetplan skar genom luften och skickade iväg sina missiler mot stridsvagnarna nedanför.

FN-koalitionen hade inlett sin ”Operation Odyssey Dawn”. Styrkeförhållandena i Libyen hade svängt totalt.
 

K nappt ett halvår senare står resterna av utbrända pansarvagnar och andra stridsfordon fortfarande kvar. ”Gaddafi, här har du en blomma från Benghazi”, har någon klottrat på ett av stridsvagnsskeletten.

– Det finns så mycket hat mot honom här. Alla har sett vad han har gjort med oss, med våra vänner och släktingar. Och vår fotbollsklubb. Jag överdriver inte om jag säger att väldigt många av frontsoldaterna från Benghazi är Al-Ahly-killar.

Plötsligt smäller det till alldeles bakom ryggen på mig. Ahmed Najems storebror har följt med som chaufför, och fyrar av en skottserie för att demonstrera sin Kalasjnikov.

Jag hoppar en halvmeter upp i luften, bröderna skrattar.

– För ett år sedan var vi precis likadana. Första gångerna jag skulle skjuta med geväret skakade händerna på mig, det kändes som om det var jag själv som skulle dö om jag pressade in avtryckaren.

Den här veckan är Ahmed Najem hemma på permission, och ska passa på att undersöka ett krånglande knä för att få besked om han kommer att kunna spela fotboll igen.

Han har börjat förbereda sig på att återgå till vardagen – hoppas kunna vara tillbaka i skolbänken till nästa terminsstart – utan att vara säker på att vara i livet när den återvänder.

Veckan efter ska han tillbaka ut i fält. Gaddafi-trogna styrkor håller fortfarande tre av Libyens viktigare städer, och tyrannen själv förblir på fri fot.

– Numera vet vi ju att vi kommer att vinna. Frågan är bara när. Och vilka av oss som kommer att behöva offra livet längs vägen.

Det finns en bildsekvens som redan blivit klassisk i Benghazi. När rebellerna intog Gaddafi-basen Bab al-Azizia i Tripoli var det några av dem som slog huvudet av en staty som föreställde diktatorn. De hade Al-Ahly-tröjor på sig.

– Jag känner de killarna väl. De brukade stå bredvid mig på läktarna, och nu är de med i regementet som min grupp växlar med. Ordern kom när min grupp var hemma. Hade det varit en annan vecka hade det varit jag som hade fått åka till Tripoli.

Hade du velat göra det?

– Givetvis. Vilken känsla det måste ha varit att inta Bab al-Azizia. Men min tur kommer. Kanske blir det vi som fångar Gaddafi till slut. Jag ska ha med mig Ahly-tröjan i beredskap. 

Vi väntade, väntade – och när Gaddafis första stridsvagnar kom fram till bron så anföll vi med allt vi hade.