The Lads of the Rings

helskärm

Midgård eller Maracana?

Sportbladets Nemrud Kurt, medveten om att det är insidan som räknas, listar de nio spelare i VM som har någon form av koppling till de nio karaktärerna i Sagan om ringen-filmerna.

Midgård eller Maracana... Äh, varför välja?

Legolas - Arjen Robben

Det spelar ingen roll hur mycket nytta han gör, hur många strider han räddar, hur många motståndare han sänker. I slutändan står han alltid i skuggan av de andra.

Medan hela världen dillar om Neymar och Messi har Robben bräckt alla motståndarmurar. Medan Midgård trycker på betydelsen av en djärv Frodo och en urstark Aragorn har Legolas kastat sig fram på flanken för att uträtta stordåd.

Snabb och avig, pricksäker och teknisk. Utgår ofta från kanten och trots att han är extremt enformig vet fienderna inte hur man får stopp på honom.

Möjligen är Legolas lite mer sympatisk än Robben, men det är väl den enda väsentliga skillnaden?

Aragorn - Lionel Messi

Visst, Messi har inte Aragorns pondus och är inte i närheten av lika många brudblickar på sig - men när det förgångna ekar i nutiden är sanningen så där skoningslös som nästan bara den kan vara. Och då är seger det enda som räknas.

För att bli ihågkommen som sin generations störste måste den här majestätiske figuren sporras snarare än tyngas av det förflutna. Och när allt ställs på sin spets finns inget utrymme för misstag, för bristande mod, för spökande traditioner som fortsätter knacka på axeln tills de fått sin vilja igenom.

Kungen måste vinna, annars blir han inget annat än historiens slav.  Vi vet vad han är kapabel till, vi vet att han är ättling till odödliga härskare. Nu måste han bevisa det framför allas ögon och framför allseende-ögat.

Frodo - Neymar

Den lille pojken hann knappt bli man förrän uppdragsmanteln sveptes över hans axlar. Och den vägde verkligen tungt. Ut och visa vägen, fånga den där förbannade dagen och förgör all ondska som trängt in i vardagen. Ödet valde honom och nu har han inget val.

Frodos färd mot Domedagsberget går att jämföra med Neymars vandring mot straffpunkten när Chile stod för motståndet. Hur klarade han egentligen av det? Hur lyckades han ta sig dit med benen i behåll?

Knappt har vi hunnit analysera och fyllas av beundran förrän det är dags för nästa etapp. Nu ska pojken bli man. Nu ska han gå ur askan i elden ("throw it in the fire!"). Han har världens öde i sina händer - och nu ska han fullfölja uppdraget som han föddes för.

Sam - Philipp Lahm

Den lojale följeslagaren sätter laget före jaget, men visar också prov på flexibilitet när det verkligen gäller.

Levde lite under tvång i begynnelsen - Lahm fick spela innermittfältare och Sam utsågs till någon form av livvakt i ett vidunderligt äventyr - men när anpassningsperioden flutit förbi har de vuxit med uppgiften. Båda hanterar situationen med bravur, ingen av dem tänker vika ner sig förrän målet är uppnått.

Frågetecken dock kring hur bra de kan simma och vilken fot man egentligen helst använder för att sparka Gollum eller bollen.

Merry och Pippin - Dani Alves och Marcelo

Blir aldrig riktigt klok på de här två. Å ena sidan charmiga busfrön som dansar runt på träningar och fyrverkerifester, som är tillställningarnas underhållare utan någon förkärlek för förpliktelser eller ansvar.

I nästa sekund förvandlas den oskiljaktiga duon från ifrågasatt till högpresterande och vilt fäktande mot fienderna.

Fartfyllda, kontroversiella - men med ett bankande, bultande hjärta som stärker tesen om att hjärnan alltid är förloraren i den mentala maktkampen.

Vem bryr sig egentligen om att de inte har intelligensen när de har all världens impulser?

Gandalf - Mario Yepes

Med Andrea Pirlo utslagen finns ingen självklar ledarfigur för något av sällskapen att luta sig tillbaka mot. Förutom ett lag, förutom en man.

Den här grånande generalen visar att gammal är äldst, har fyllt minst tusen år och vägrar klippa (och raka) sig för att se någorlunda anständig ut. Visserligen lång och ståtlig, men det är ju insidan som räknas och inställningen som gör skillnad.

Dirigent och pådrivare i ett. Visar vägen tack vare sin rutin och verkar hela tiden ha en tendens att återuppstå från de döda. När allt går åt skogen behöver han bara kalla på sina örnar - och helt plötsligt svävar James Rodriguez och Juan Cuadrado mot stjärnhimlen med sylvassa klor och väldiga vingar.

Gimli - Ezequiel Lavezzi

Känner sig hela tiden missförstådd och underskattad. Kort, kompakt och kraftfull - men hamnar ändå alltid i skuggan av de andra, oavsett om slagfältet heter Parc de Princes eller Pellenor.

Saken blir inte bättre av att centralfigurerna i sällskapet hellre skrattar gott åt hans frenesi än att hylla mödan han lägger ner på grovjobbet. Om de är medvetna om hans roll som skarans klippa? Om de är medvetna.

Han själv skakar på huvudet ena stunden, men kämpar ner motståndarna i andra. Lojal och löpstark, har antingen ett tiotal tatueringar eller en skäggväxt som ingen kommer i närheten av.

Vid sidan av striderna gillar han det goda livet med mycket mat och musik.

Boromir - Bryan Ruiz

Just när jag satt och funderade över vilken fransman - Pogba, Cabaye, Benzema - som förtjänade sin plats i brödraskapet slogs jag av en annan tanke.

Nu kommer inte Bryan Ruiz från ett gigantiskt, glimrande Gondor, men visst känns det som att han är fanbärare för en slags nationell stolthet som kännetecknar hela hans folkgrupp.

Där stannar i och för sig likheterna. Medan Ruiz och hans costaricaner lever rent - "pura vida" - tar Boromir till alla medel för fosterlandets bästa. Där den ene ser guldbucklan som en ofattbar bonus talar den andre om självklarheten att guldringen hör hemma i hans land.

Så - den största skillnaden? Verklighetsförankring. Verkligen.