Så blev de en enad nation
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-11
Spanska spelarna gick från fiender till vänner
JOHANNESBURG. De var fienderna som blev vänner,
tvivlarna som började tro.
En enda match kvar nu, sedan är förvandlingen komplett.
I?kväll kan de eviga förlorarna för alltid skriva in sig bland världshistoriens allra bästa fotbollslag.
Tre av spelarna i den spanska truppen är redan världsmästare.
De har varit i Afrika och skrivit historia förr.
För drygt elva år sedan vann ett spanskt fotbollslandslag ett VM för allra första gången, U20-turneringen i Nigeria.
Iker Casillas, Xavi och Carlos Marchena var tre av banbrytarna, tre av dem som orkade gå hela den långa vägen fram till priset som ingen spanjor tidigare lyft.
– Det är samma kontinent, men annars går det inte att jämföra Sydafrika i?dag med Nigeria 1999. Jag förstår inte hur vi överlevde. Det fanns ingen elektricitet. Och det var 40 grader varmt, men för att inte bli bitna av malariamyggorna var vi ändå tvungna att sova med träningsoverallerna på. Och i poolerna fanns det krokodiler...
Xavi skrattar åt den sista överdriften, men fortsätter sin berättelse.
– Folk var extremt fattiga. När vi slängde ifrån oss tomma vattenflaskor på träningarna kastade dem sig över dem för att kunna sälja dem vidare.
Upplevelsen i Nigeria svetsade samman de spanska laget. Killar som tidigare varit misstänksamma mot varandra – konkurrenter från den spanska ligans argaste rivaler – blev både goda vänner och respekterade vinnare.
– Iker var precis som han är nu, lika ansvarstagande... Och redan då var Marchena så klok att jag kallade honom för El Padre, Fadern. Och det finns en länk mellan då och nu; känslan av hur bra vi trivs ihop drömmen om att vi vill uträtta något stort tillsammans. Det var ett genombrott.
Allra bästa vänner
Försvararna Álvaro Arbeloa och Raúl Albiol har blivit allra bästa vänner. De två firade nyår ihop, och bor nära varandra i Madrid. De har till och med samma synfel, och en gång när Arbeloa tappade en lins tog Albiol ut sin och lånade ut den till Arbeloa. Själv såg han suddigt under hela andra halvlek. När Albiol nu skadade sig svårt på träning häromveckan avbröt Arbeloa också passet för att följa med sin kamrat till sjukhuset.
Umgås över gränserna
När spanjorerna i?går?kväll höll presskonferens inför finalen skickade de fram lagets två kaptener till podiet, Iker Casillas och Xavi.
Den ena har tagit över som den allra största spelarsymbolen för Real Madrid. Den andra är FC Barcelonas katalanska hjärta.
Alla som har följt det spanska landslagets misslyckanden genom årtiondena förstår vad det betyder att de här två spelarna gemensamt representerar laget utåt, att de uppriktigt och innerligt gillar varandra.
– Som Madrileño kanske jag känner mig mer spansk än folk från andra delar av landet. Jag har spelat i alla landslag från U15 och uppåt; det är en del av mig. Och jag är säker på att Xavi – en fantastiskt god vän och katalan – känner precis likadant. Han vill också desperat gärna vinna saker för Spanien.
Med några få undantag är det faktiskt fortfarande så att katalanerna äter vid ett bord i landslagsrestaurangen, medan killarna från Madrid sitter vid ett annat, baskerna vid ett tredje och andalusierna vid ett fjärde.
Numera är det dock mest bara en fråga om gammal vana, snarare än det regionalpolitiska problem det tidigare varit. När måltiden är över blandas spelarna upp, gör saker tillsammans, umgås kors-och-tvärs. Xavi förklarar:
– Vi har en fantastisk vänskap i omklädningsrummet, och som förstekapten är Iker den som verkligen sett till att fostra fram den. Han älskar ett skämt, samtidigt som han är en väldigt ödmjuk och normal kille. Han ser till att truppen gör saker ihop, och det är underbart att ha honom som kapten. Ett verkligt privilegium.
För några månader sedan publicerades ”Los Secredos de La Roja” (”De rödas hemligheter”), en bok som kikat in bakom kulisserna runt det spanska EM-äventyret 2008. Iker Casillas har skrivit förordet.
– Jag har en fast tro på att bra lag byggs inifrån och ut. Jag kan försäkra er om att 51 procent – mer än hälften – av fotbollslandslagets framgångar kommer från kamratskaperna och de goda relationerna vi har. Vi har spelare med tillräcklig talang för att uppnå stora saker, men vad som kommer ut på planen är en direkt konsekvens av enigheten vi har utanför den.
Skämt under matcherna
Mittbacksparet Carles Puyol och Gerard Piqué trivs så bra tillsammans att de till och med drar skämt mitt under VM-matcherna. ”Det är så roligt att spela med honom att man bara måste skratta ibland. Om någon halkar så säger den andra något, kommer med en kommentar, drar ett skämt. Men mest ifall vi leder”, säger Puyol.
Hängde på Capedevilas rum
Längre in i sitt förord skriver Casillas om ”fina dagar, fina nätter och fina konversationer” som stärkt det spanska laget.
Mycket av det han syftar på har sitt ursprung på rum 422 på hotell Milderer Hof i österrikiska Neustift.
Av oklar anledning fick Joan Capdevila det särklassigt största rummet när laget checkade in på sin EM-bas för två somrar sedan. Sviten var stor som en hel lägenhet; fyra rum och sex sängar. Efter varje match samlades minst ett dussin av spelarna där; spelade kort, lyssnade på musik, analyserade matchen, pratade om livet...
– Vi pratade väldigt mycket om sånt som oroade oss. Alla tyckte vi att det var jobbigt att vara borta från våra familjer så länge, så vi hjälpte varandra så gott det gick. Jag minns det med värme, säger målvaktsreserven Pepe Reina.
Mot slutet av EM-turneringen hade så många passerat in och ut ur Capdevilas rum att batterierna i det elektroniska låset tog slut och behövde bytas ut. Ändå var det långt ifrån den enda samlingspunkten. Grabbarna som gillade att spela tv-spel hängde på Fernando Torres rum 327, och kvällen före varje matchdag samlades sex spelare på Reinas rum för att gå igenom en ritual med en energidryck.
– Det var en förevändning för att ena oss ännu mer, om nu det ens var möjligt. Medan vi drack vår Cola Cao pratade vi om matchen, om våra liv och lärde känna varandra ännu bättre, berättar Reina.
Under månaden som de spanska spelarna nu tillbringat i sydafrikanska Potchefstroom har umgämget dem emellan fortsatt vara lika intensivt.
De spelar pingis (Busquets är bäst), Playstation (Navas dominerar), kort (Reina styr pokern, medan Casillas är bäst i den spanska specialiteten pocha). Carles Puyol organiserar det gemensamma VM-tipset, och förbundskaptenen Vicente del Bosque kunde inte vara nöjdare.
– Goda relationer är nyckeln till varje triumf. Är stämningen bra är det så mycket lättare att vinna.
Villa och Torres vänner
I teorin konkurrerar Fernando Torres och David Villa i någon mån om samma anfallsplatser. I praktiken har tiden i landslaget gjort dem till vänner för livet. De debuterade för U21-landslaget samma dag, och numera äter de alltid lunch tillsammans. Villa döpte till och med sin andra dotter efter Torres fru.
Besök av drottningen
Minuterna efter semifinalvinsten över Tyskland kom den 71-åriga drottningen Sofía ner i det spanska omklädningsrummet för att gratulera.
Besöket filmades, och det är näst intill rörande att se hur de segerrusiga spelarna uppträder. Först reser de sig mangrant för en stående ovation – sedan försöker de febrilt att smygstäda undan den röra som alltid uppstår i ett omklädningsrum.
Sergio Ramos tassar fram bakom drottningens rygg och sopar undan en bunt smutsiga strumpor. Iker Casillas skyfflar undan ett par leriga bollskor. Gerard Piqué ser till att snabbt få på sig en tröja på överkroppen.
Var och en av spelarna är sedan noga med att bocka djupt och vördnadsfullt när det är deras tur att ta drottningen i hand, välartat och väluppfostrat.
Inför turneringen senast dammade tidningen El País av den gamle försvarskämpen Rafael Alkorta – tre VM för Spanien på 1990-talet – för att ge sin syn på dagens landslag och deras styrka. Han visste vilken dimension han ville betona.
– Jag får intrycket att de är normala killar allihop. I dagens fotboll är det sällsynt att hitta såna grabbar, för det är gott om egon, tatueringar och smycken därute. Men trots att vi har flera av världens bästa spelare i laget är det ändå fullt av vanliga människor.
Xavi förstår vad Alkorta menar, och håller med:
– Jag tror att det spanska folket kan identifiera sig med landslaget numera, då vi är en grupp väldigt normala, väldigt hårt arbetande människor som älskar sporten. Vi lever för fotboll, och oavsett vilken klubb vi spelar för gör vi vårt allra bästa för den här tröjan.
Under EM 2008 gjorde David Villa fyra mål i turneringens tidiga matcher, men därefter blev han skadad och kunde inte själv försvara sin skytteligaledning. Han fick förlita sig på att hans lagkamrater gjorde det åt honom. Puyol lovade honom att huvudkonkurrenten Lukas Podolski inte skulle göra några mål i finalen. Marchena försäkrade att han skulle markera honom extra noga.
44 år utan titel
När den förre förbundskaptenen Luis Aragonés samlade landslaget inför EM 2008 dundrade han omedelbart fast sin egen utgångspremiss.
– Om vi inte vinner EM så är jag en dålig tränare. Så bra är ni.
Han pratade utifrån en bakgrund där det gått 44 år utan att Spanien vunnit ett endaste dyft på seniornivå, och han valde sina ord precis just därför.
Aragonés hade märkt att den där gamla förklaringen om interna slitningar var bortblåst, han hade sett sina spelare vinna titlar på juniornivå. Därför var han fullt och fast övertygad om att den återstående förklaringen till alla misslyckanden var mental.
Han hade rätt.
– Tidigare skrämdes vi av lag som Brasilien, Argentina och Tyskland. Inte längre. Aragonés fick oss att tro på oss själva, att vi kunde mäta oss med vilket landslag som helst med vår egen spelstil, som går ut på att ha bollen och dominera matcherna, säger Xavi.
Carles Puyol har pratat om finalsegern i Wien som en befrielse, och att han därefter har lärt sig att spela fotboll utan rädsla och ångest. Xavi förstår precis vad han menar.
– Vårt problem har varit att vi alltid har tittat på andra, men Aragonés befriade oss från all vår rädsla och alla våra komplex. Nu är det vi som har vår egen stil, som andra beundrar.
Några minuter före halv nio i?kväll kommer det spanska landslaget att bilda en ring någonstans vid mittcirkeln på Soccer City i Johannesburg. Katalanerna kommer att vara flest, men det kommer att vara en lagkapten från Madrid som hörs mest, och där kommer även att finnas basker, andalusier, kanarier och asturier.
Tillsammans kommer de att göra som de alltid gör, vråla ”Ganar, ganar y ganar!”, ”Vinna, vinna och vinna!”.
Och den här gången kommer de själva att tro på det de skriker.