Bank: Vill Blågult till VM får de ta bakvägen
SOFIA. Fotboll var en enkel sport. Tjugotvå spelare körde i 90 minuter, sedan hade Sverige slagit Bulgarien.
Men då var då och nu är nu.
Sviten sprack, en skräpmatch senare ska det här laget till Vitryssland och spela för livet.
Jag vet inte om det handlade om en svajig förbundskaptensmage, om den här gammaldags öststatsmiljön med löparbanor och flagnande färg, eller om det bara var ren och skär realism som smög sig på.
Men plötsligt började jag vackla en smula.
Vi har ju inte haft någon anledning att göra det med det här landslaget. De har förfört oss som en gammal ungdomskärlek, fått oss att lita på att det ju är så här det alltid varit och alltid borde vara. Ordning och reda, lutherska arbetsideal med halvplansexplosioner vid regnbågens slut. Harmoni i gruppen, avslappnade axlar, tryggheten i att veta vem man är och varför man är det.
Kanske hade det gått för fort?
Defensiva dödssynder
Möjligen hade vi glömt bort att ett lag där Marcus Berg drömchippar in lobbmål mot Holland och Ola Toivonen sprättar upp en slutsekundsbit av himlen mot Frankrike… trots allt fortfarande är ett fotbollslag med Marcus Berg och Ola Toivonen som sina ordinarie anfallare.
Att Sverige har slagit Frankrike gör inte Sverige till Frankrike, om ni förstår hur jag menar.
Jo, det var en oro som smög sig på på vägen hit, genom högsommarvärmen, bredgatan fram, förbi museimontrarna med Stoitjkov-memorabilia, uppför trapporna till ett ekande tomt Levski-stadion.
Hade vi redan fått den sortens landslag som åker till Östeuropa och baxar hem beställningssegrar i ett rakbladsskarpt kvalläge?
Nej, vi hade visst inte det.
Sverige kom till Levski-stadion med en magsjuk, orkeslös förbundskapten och ett lag som till en början inte såg ut som ett, som radade upp missade målchanser och defensiva dödssynder.
Jag hade pratat om att de inte fick bli bekväma, men var det inte precis det vi såg prov på i början? Bulgarien överraskade med en rörligare anfallstyp (Ivelin Popov) istället för långskånken Galabinov, det blev en ostrukturerad matchbild, och i gliporna fanns svenska spelare som var mer sugna på att se luckorna framåt än att göra jobbet hemåt.
Vi hade en Emil Forsberg som blev hängande här, en Jimmy Durmaz som låg tio meter fel där, en backlinje och en målvakt som fladdrade runt på bulgariska inläggsmissiler. Framför allt gick det redan tidigt att sätta frågetecken för om Albin Ekdal verkligen var redo för spel – han var en sekund sen in i pressen mest hela tiden.
Inte van eller säker straffskytt
Istället för metodik: förvirring.
Bulgarien tryckte upp vänsterbacken Petar Zanev tokhögt, rusade framåt när de fick chansen, och så satte de dit chanserna de fick. Tjong, så hade Manolev nickat in 1–0 i öppet mål och ordnat en uppförsbacke. Pang, så hade Kostadinov kommit loss på en Popov-frispark och nickat dit 2–1 och en uppförsbacke till.
Sverige hängde ändå kvar i sadeln på den rusande tjuren, Mikael Lustig krigade in en hörna, Marcus Berg klassnickade in ett tidigt Lustig-inlägg, Emil Forsberg – han är inte en särskilt van eller säker straffskytt, det bara känns så – hann missa en straff, men i paus kändes det ändå som att det återstod en halvlek att ordna till allt på.
Efter att ha förlorat den fysiska kampen, famlat i inläggsspelet, slarvat i hemjobbet och haft förtvivlat svårt att sätta Berg och Toivonen i vettigt arbete längst fram var det bara att göra om, göra rätt.
Och ja, det blev bättre. Mycket bättre till och med. De första tjugo minuterna av andra halvlek etablerade Sverige sitt anfallsspel högt, och på det allt mer kompakta spelfältet kunde de vinna och vinna tillbaka bollen snabbt. Durmaz vandrade inåt och överbelastade, Emil Forsberg fick mer boll, vi fick se en del kombinationer runt Toivonen och Berg.
I normala fall hade väl Mini-Foppa fått in ett av sina två kanonskott, men nu studsade de på Plamen Iliev i bulgarmålet.
Vill de till VM får de nog ta bakvägen dit
Bulgarien hade väntat i 24 år och sju matcher på att göra mål på Sverige, men när nu korken lämnat flaskan tänkte de dricka sig lyckliga på allt som fanns i. Det vore synd att säga att det dundrade från läktarna här, publiken åt sina nötter, rökte sina cigaretter, tittade upp mot en lysande halvmåne eller runt mot de glesbefolkade sektionerna runt om – men de började i alla fall tro på sitt landslag, och så har det verkligen inte alltid varit.
Och när Jakob Johansson tappade fel boll i fel läge vid fel tidpunkt gjorde Bulgarien allting rätt. En snabb passning, ett hundraprocentsavslut av Ivajlo Chochev, 3–2, och tio minuter kvar att rädda det som räddas kunde.
Men de kunde inte.
Harmoni, lagspel, metodik, effektivitet och slutsekundsmirakel hade tagit Sverige till det här drömläget – men en nattsvart kväll i Sofia rasslade dominobrickorna omkull, en efter en.
De gjorde varken målen de borde eller jobbet de måste. Att de borde vunnit ändå, sett till chanser och matchbild, betyder ingenting. Om de vill till VM får de nog ta bakvägen dit, via en andraplats som ironiskt nog kom lite närmare tack vare Hollands 0–4-haveri i Paris.
Bästa laget har bästa läget nu, för Sverige återstår att slåss om andraplatsen med ett deprimerat Holland och ett begränsat Bulgarien.
Landslaget åker till Vitryssland nu, med luften pysande ur landslagsballongen.
Marginalerna för misstag har de inte med sig den här gången.
Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och hela VM-kvalet på Eurosport Player