En dussinmatch blir oförglömlig – bäst genom tiderna
Uppdaterad 2024-06-20 | Publicerad 2024-06-19
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
KÖLN. Sett till kvaliteten antar jag att det här var en tvåplusmatch – men kvalitet är sannerligen inte fotbollens enda valuta.
Såhär långt in i EM har väl spelstandarden varit helt okej.
Men sett till inramning? Bästa mästerskapet genom tiderna.
Följ alla matcher från fotbolls-EM i Sportbladets målservice
Jag antar att du behövde vara här, för jag vet inte riktigt vad som gick genom rutan och hela vägen hem.
Nedkokat till hårdfakta var det ju inget speciellt med detta. Skottland-Schweiz, 1-1. En oförlöst match mellan två rätt begränsade lag.
Men på plats och ställe...? Infernaliskt. Igen.
Vi är inne på sjätte EM-dagen, och en viktig sak vågar jag faktiskt hamra fast redan nu: Det har aldrig tidigare spelats ett bättre läktarmästerskap än detta, en stor turnering med lika konsekvent fantastisk inramning, enorma följen och öronbedövande ljudvolym.
Alla matcher är knockouter hittills. Alla matcher har förhöjts av och förstärkts av fullpackade, färgstarka, furiösa läktare.
No fillers, only killers. Det har faktiskt varit remarkabelt, historiskt.
I alla fall vad gäller de senaste 20 åren är jag trygg med att skriva utifrån egen erfarenhet, de 20 år som föregick dessa tycker jag mig också ha bra koll på – och sedan är vi tillbaka i tider då den här typen av läktarkultur inte alls var lika internationellt utbredd som idag.
Inget har varit som detta.
Ett VM blir alltid annorlunda eftersom så många deltagarnationer inte har geografisk möjlighet att få stora följen på plats, och EM-turneringarna har länge påverkats av att ha delats upp på flera mer eller mindre svåråtkomliga värdnationer.
I någorlunda närtid är det enda egentligt jämförbara mästerskapet Frankrike 2016, och det lyfte aldrig som detta.
Den här gången har allt fallit på plats för den perfekta stadionstormen. Tyskland är den sundaste av Europas stora fotbollsnationer, arenorna står här sedan generationer och var landet är beläget geografiskt behöver inte jag förklara för er. Runt om i Europa har ressuget byggts upp under en svit av pandemi- och skurkstatsmästerskap, samtidigt som den kontinentala läktarkulturen både vuxit och stärkts.
I sig inget oväntat – inget som inte gick att förutse – men likafullt något som är ett sant privilegium att uppleva på plats och något som ger hela mästerskapet sin flavör.
Skulle du försöka sälja in en oavgjord gruppspelsmatch mellan Schweiz och Skottland på enbart sportsliga grunder skulle du behöva anstränga dig rätt hårt. Men med de här läktarna och de här supportrarna förvandlas det ordinära till det omistliga, en dussinmatch blir något oförglömligt.
Den skotska supporterinvasionen vet ni redan allt om – och deras ljudtoppar var på väg att blåsa bort spiran på Kölnerdomen – men även schweizarna har rest hit i tiotusental och i stora stycken var det faktiskt de som hördes allra mest. Koordinerade av trummor har de lättare att synka sången, att organisera kortsidan – och vill ni hitta en metafor för själva matchen där någonstans så säger jag inte emot.
Skottarna vill ju så förbenat, förtvivlat mycket, men har ofta väldigt svårt att kanalisera kraften i någon form av effektivitet.
En del handlar säkert om anspänningsnivå, en annan om taktisk struktur och teknisk skicklighet. Tiderna förändras, men fortfarande kommer det skotska landslaget till match med ett helt knippe spelare som knappt kan göra tre på foten, och under inledningen av matchen gick var och varannan femmeterspassning åtta meter fel.
Ändå tog de ledningen.
Det gick faktiskt att hitta en riktig lyckad Billy Gilmour-skarv där under omställningen, men annars fanns det något typiskt i att skottarnas efterlängtade EM-mål kom till efter tre nickdueller, ett rejält felsteg och ett självmålsflippper.
Orent var det, men vad brydde sig 25 000 hysteriska kamikazekiltar om det?
Medvind framåt, men när allt kommer kring har det ju ändå sina nackdelar om bortemot halva laget inte mäktar med att slå en ordentlig passning.
25 minuter in på matchen behandlade Tony Ralston från Celtic bollen på sämsta tänkbara sätt, medan Xherdan Shaqiri hanterade den på bästa möjliga sätt. En vidunderlig vänsterböj ner i närmsta krysset.
Var är det han spelar, nu igen...? Ah, Chicago Fire. Se där.
Observationen har gjorts förut, men medan Shaqiri sett till begåvning haft en ganska ordinär klubblagskarriär är han konsekvent en mirakelman i landslaget.
Mål i sex raka mästerskap nu, ett bättre facit än både Cristiano Ronaldo och prick alla andra européer. En evig förmåga att lyfta Schweiz ur den där ganska anonyma jämntjockheten de annars tenderar att fastna i.
Shaqiri hade sin klass, Schweiz sin ordning, Skottland sitt kämpakaos.
Ju längre matchen pågick, desto mer gångbar blev den sistnämnda valutan. In med bollen i mixern bara, stångas och bufflas och utnyttja fördelarna med brittisk fotboll så som den brukade vara.
Grant Hanley i stolpen, Andy Robertson parallellt med mållinjen, Scott McTominay i nyllet på någon schweizare.
Det räckte inte riktigt hela vägen – det gör sällan det för Skottland – men det var ändå ett stort steg mot att återupprätta lite tartanmönstrad stolthet efter det undergivna premiärhaveriet.
1-1 blev det.
Kanske inget för historieböckerna, ändå häpnadsväckande minnesvärt.
