Niva: Finns det någon väg framåt, Wenger?
MÜNCHEN. Fem insläppta mål, och Arsenal ska mest bara vara väldigt lyckliga över att det inte blev fler.
Det är hit vi har kommit nu, Arsène Wenger.
Finns det verkligen någon väg framåt, någon väg härifrån?
Jag har själv väldigt svårt att se hur den i så fall ska se ut.
Niva: ”En klasskillnad svår att sätta ord på”Och där sprang stackars Kieran Gibbs runt med en neongrön bindel om armen.
Där yrade han omkring som ett enda skräckslaget positionsmisstag och förkroppsligade hur stort avståndet har tillåtits att växa mellan Arsenal och Bayern München.
Kieran Gibbs har ju hunnit bli 27 år gammal nu. En någorlunda erfaren vänsterback med tio landskamper för England, men ändå den där valpiga och ofärdiga typen av spelare som inte klarar av att lära sig av sina misstag och brister.
Skulle bära arvet vidare
Han blir inte så värst mycket bättre än såhär, en medioker Premier League-försvarare i mängden.
Och ikväll spelade alltså stolta, anrika Arsenal FC en knapp halvlek i en Champions League-åttondel med honom som lagkapten. Ikväll var det han som skulle bära vidare arvet från Eddie Hapgood, Joe Mercer, Tony Adams och Patrick Vieira.
Gibbs omedelbara motståndare på kanten? Philipp Lahm, kapten för FC Bayern München. Mer än 20 år i klubben. 7 ligatitlar, 6 tyska cuper. Champions League-vinnare. Världsmästare.
Mindre än fem minuter efter att Kieran Gibbs fått bindeln forsade Lahm obehindrat förbi honom på kanten, och vred in inlägget som Robert Lewandowski nickade i nät.
Dammluckorna var öppna. Efter mindre än en kvart som Champions League-kapten hade Kieran Gibbs basat över ett försvar som förvandlat 1-1 till 1-4.
Egentligen var det ju inte hans fel mer än någon annans. Hade det inte varit för den där statusmarkören på överarmen hade det varit rimligare att rikta de anklagande blickarna åt andra håll.
Såg ut som ett konstprojekt
Arsenals egen världsmästare? Mesut Özil återigen sådär ointresserad att man undrar ifall han deltar i någon typ av konstprojekt. Deras sydamerikanska dubbelchamp? Alexis Sanchez rev, slet och stökade in reduceringen, men ägnade ännu mer energi åt att gestikulera ilsket åt sina lagkamrater. Deras bollvinnare? Så vitt jag kunde se hade Francis Coquelin prick noll vunna tacklingar.
Och deras chefsideolog? Ja, när allt kommer kring är det ju ofrånkomligen Arsene Wenger som fört klubb och lag till punkten där de nu spelar Champions League med Kieran Gibbs som lagkapten, där de blir överkörda och utklassade utan att vi ens blir förvånade.
Finns det överhuvudtaget någon väg härifrån, någon väg framåt? Precis som så många andra har jag väldigt svårt att se den.
Egentligen är ju inte Bayern München någon orimlig måttstock att utgå ifrån för Arsenal. För ett drygt årtionde sedan var de klubbar med ungefär samma globala status och likartade utmaningar.
Båda hade nyss flyttat till en ny arena, båda var i behov av att kombinera traditioner med nytänk. Den 15 februari 2017 är det här vi står.
FC Bayern München har cementerat sin position som en av världsfotbollens dominanter. De har nu vunnit 16 raka hemmamatcher i Champions League, och här på Allianz Arena har det varit fullsatt på varenda hemmamatch i mer än tio års tid.
Totalt och fullständigt ras
Och Arsenal?
De förlorade med 5-1, och ska vara väldigt glada för det. De har fallit förr och de kommer såklart att falla igen – men även om de föll med prick samma siffror på prick samma arena så sent som förra säsongen har jag svårt att påminna mig om när de senast föll såhär totalt och fullständigt.
Det här var ett haveri, en förlisning med inslag av myteri.
I slutminuterna fick Alex Oxlade-Chamberlain någon typ av sammanbrott när inte Mesut Özil och de andra visade minsta tillstymmelse till vilja att erövra bollen. Några minuter dessförinnan hade engelsmannen själv bjudit FC Bayern på det femte, förnedrande målet.
Kieran Gibbs klappade uppmuntrande med händerna efter att den sista bollen gått in. Det var i alla fall mer än många andra gulklädda gjorde.