Bohman: Peking ett av de allra bästa lagen
Sportbladets Per Bohmans fem punkter efter Norrköping-Hammarby.
1. Bajen Kamikaze-pressade och blitzade
Jag fattar: trötta krigsmetaforer i fotbollsreferat borde förstås vara bannlysta. Men jag är en enkel man med enkla referenser.
– Jag skulle vara glad om defensiven såg stabil ut, sa Jakob Michelsen inför matchen.
Dansken är förståndig och försökt bygga det här laget utifrån defensiva principer. Hammarby utgick från en låg försvarsställning, men chockade emellanåt Norrköping med stötvis kamikaze-press från Björn Paulsen (en rivig Philip Haglund!), Arnor Smarason, Kennedy Bakircioglu och Pa Dibba. Samtidigt försökte Bajen blitza hemmalaget genom att sticka in en massa bollar bakom Andreas Johansson. Dibba verkade sätta en ära i att skava Andreas Johanssons hälar, trycka honom i ryggen, utmana veteranen i djupled och störa hans rytm. Ingen dum taktik, men...
2. Norrköping är Norrköping
... Norrköping är trots allt Norrköping.
Visst var Hammarby vid enstaka tillfällen framgångsrika i sin press, men ett lag anfört av Daniel Sjölund och Andreas Johansson ger liksom inte upp sina ambitioner bara för att de tappar bollen ett par gånger i uppspelsfasen.
Peking är ett så pass färdigt lag att de utan vidare kan variera sitt passningsspel. Kant-kaninerna Niklas Bärkroth och Niclas Eliasson förvirrade genom att ömson centrera och ömsom sticka i djupled. Trion i centrallinjen – Andreas Johansson, Daniel Sjölund och Kalle Holmberg – länkade i sin tur modigt samman varandra och därmed kunde Norrköping etablera ett vägvinnande passningsspel bakom ett Hammarby-mittfält som kom på halvdistans.
3. Serge såg ut som en junior
Med defensiva sköldarna Gershon Koffie och Johan Persson småskadade kastades nyförvärvet Serge-Junior Ngouali Martinsson in på den balanserade innermittfältsrollen.
Serge-Junior är en förtjusande spelartyp: låg tyngdpunkt, behagligt bekväm med bollen och med sin mobila svängradie väldigt svår att pressa till misstag.
Men mot Peking såg Serge ut som en junior. De defensiva uppgifterna blev honom övermäktiga – 25-åringen lämnades ensam framför sin backlinje när Paulsen och Kennedy inte kom hem – och han var inblandad i den första halvlekens båda baklängesmål.
Först fick han av något oförklarligt skäl bevaka den tre meter längre och mycket duglige huvudspelaren Sebastian Andersson på en hörna. Därefter alldeles för passiv när Filip Dagerstål fick pensionärslägga över bollen på favoritfoten och pricka in 2–0 via stolpen. Det blev till slut en treenighet av defensiva misstag: med en kvart kvar av matchen tappade Serge-Junior – som är känd för att aldrig tappa boll – ... boll, slet tag i Kalle Holmberg och fick ett rött kort i ansiktet.
4. Drömmige Dagerstål
Filip Dagerstål är den typen av extremt talangfull spelare som kanske riskerat sin utveckling genom att vara för lojalt mångsidig. Vänsterback, högerback, mittback eller innermittfältare: Dagerstål behärskar allt. Men likt skafferiets köksmaskin kan en alltför ombytlig fotbollsspelare lätt kännas ointressant om den inte tillåts renodla ett användningsområde.
Nu spelas 20-åringen in ordentligt som central mittfältare och det är välgörande för IFK Norrköping. Daniel Sjölund må vara ett passningsgeni, men hans ganska skröpliga fysik behöver kompenseras av Dagerståls löpmeter, tyngd i duellspelet och balanserande närvaro. När Norrköpingspojken dessutom kombinerar det med ett vasst passningsspel och skott (!) är det en mycket bra allsvensk fotbollsspelare.
5. Norrköping är – förstås – ett av seriens bästa lag
Dags att känna sig orolig som hammarbyare?
Nä, inte än. 1–2 borta mot IFK Norrköping är förstås en örfil, men det är inte oväntat. Nye tränaren Jakob Michelsens idéer är alls inte oävna, men han behöver tid att implementera tänket i sin spelartrupp. Tålamod är nyckelordet. För Hammarbyspelarna jobbade lojalt för varandra, gav inte upp och det finns potential den här gruppen.
Peking?
Naturligtvis ett av allsvenskans allra bästa lag. Bredden kanske saknas i truppen, men det finns spets så det räcker och blir över i startelvan.