Laul: Fel läge att nobba landslaget

Klart att det inte är något nytt att nobba träningslandskamper; det gjorde Henke Larsson, det gjorde Fredrik Ljungberg.

Det är tidpunkten.

Och sättet.

En ny förbundskapten har precis tillträtt. Han ska spela in ett nytt system och ett delvis nytt lag. Det ska Erik Hamrén göra genom ett antal träningsmatcher mellan januari och september då kvalet till EM 2012 börjar. Men det får alltså bli utan Sveriges bästa spelare eftersom det inte ”ger honom något” att delta i ”oviktiga” fajter.

Ni som inte protesterar här – och då vänder jag mig även till Hamrén själv, landslagschefen Lasse Richt och förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell: ni köper att tiden fram till september bara har ett enda värde: att prova nya spelare.

Spela ihop laget

Det handlar alltså inte om att bygga en vinnarkänsla, skapa ett samspelt lag, hitta en fungerande taktik?

Inte alls? Bra.

Då kan Kim Källström, Olof Mellberg, Johan Elmander med flera också ge fan i det fram till september så kör vi då i stället.

Publiken kan stanna hemma, TV strunta i att sända matcherna och Sportbladet lägga ner sin bevakning.

Så ses vi september allihopa, nöjda och glada.

Under tiden släpps det fram lite nytt blod som ändå får värma bänken när de gamla är tillbaka.

Eller också kan vi fundera på om tidpunkten och sättet egentligen är både demonstrativt och egoistiskt.

Demonstrativt mot Erik Hamrén, egoistiskt i förhållande till sina lagkamrater.

Jag har mer förståelse för att Fredrik Ljungberg stod över massa matcher på sin tid; han kunde rabbla taktiken i sömnen, han och Lagerbäck kände varandra sedan U21, han var en del av en samspelt startelva. Då kom Henke Larsson billigare undan men det var ändå lite samma grej: han var en del av taktiken, Lagerbäck, laget.

Ett finger i nyllet

Det är ett annat läge nu.

Något nytt ska byggas.

Genom att basunera ut sitt beslut att det inte blir några träningslandskamper innan han ens hunnit ta en kopp kaffe med Erik Hamrén är ett finger rakt i nyllet på nya förbundskaptenen.

Säga ”det ger mig inget” är att se ner på sina lagkamrater.

Kan man kanske tycka att Erik Hamrén redan nu borde sätta ner foten och säga att ”då kör vi utan Zlatan även i kvalet”? Men i ett litet fotbollsland som Sverige har förbundskaptenen inte riktigt råd med det.

Jag tycker också att vi ska ta med en annan fråga in i framtiden:

Vill Zlatan egentligen komma tillbaka till landslaget ens för ett kvalspel?