Pia Sundhage var med senast Sverige vann EM – nu ska hon göra det igen
Publicerad 2012-09-02
Från EM-guldet 1984 till OS-guldet 2012
Ska Sverige nå världseliten låter det lämpligt med någon som har vunnit två raka OS.
Ska Sverige vinna EM på hemmaplan kan det behövas någon som har avgjort en EM-final.
En enda person i världen passar in på båda kraven.
På våren 1984 gjorde Pia Sundhage två mål och tog Sverige till final i tidernas första dam-EM i fotboll. I dubbelmötet med England nickade hon in enda målet på hemmaplan och avgjorde bortareturen från straffpunkten.
Efter medaljceremonin stödde 24-åringen fortfarande händerna mot knäna när Sveriges radio stack fram en mikrofon.
– Man har sprungit härnere i 70 minuter på en ganska dålig plan och vinner på straffar. Det är som att allt faller ifrån en, man är så trött, men det är en underbar känsla, sa Pia.
Två decennier senare hade varken Sundhage eller Sverige tagit något mer guld på landslagsnivå. Anfallaren hade snörat av sig dobbskorna och flugit till Kina för att assistera förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors. Deras VM 2007 hade slutat i kvartsfinalen, därefter hade de lämnat sina uppdrag.
Den senhösten hade Pia Sundhage egentligen inget jobb, inga klara mål, ingen erfarenhet av huvudansvar för ett landslag. Men slitet strax under radarn hade stärkt hennes renommé.
Ett par säsonger tidigare hade Pia Sundhage blivit årets tränare i amerikanska ligan med Boston Breakers. Hon fick scouta åt OS-truppen och tränade sedan USA:s lagkapten Kristine Lilly hemma i Örebro. Allt sammantaget räckte för att den amerikanska general managern Cheryl Bailey under vintern 2007 skulle bjuda över till Home Depot Center utanför Los Angeles.
Inledde med en sång
Pia hade ett kontrakt att skriva under och sitt första landslag att hälsa på.
Amerikanerna hade året innan blivit trea på VM och sökte en ny riktning. För att ingjuta mod och sminka över den bristande engelskan sjöng Pia Sundhage Bob Dylans ”The times they are a-changin’” för dem.
Sedan förändrade hon.
Truppen till OS i Peking var inte överraskande, men dess mentalitet var ny. Amerikanerna var inte lika ivriga på att driva upp tempot genom matcherna. I finalen insåg de att brassarna var favoriter men gladdes åt det. Med hård bevakning av Marta och sparade krafter i förlängningen skrällde de till sig OS-guldet.
Pia Sundhage bjöds in till Vita Huset och erbjöds hålla föreläsningar. Hon avböjde allt och drog hem till Örebro.
Levde tätt tillsammans
Åren som följde levde det amerikanska landslagsspelarna tillsammans, som i en klubb. På helger spelade de ligamatcher, sedan återvände de till Los Angeles och Pia.
2011 tog de VM-silver i Tyskland och kom hem till en inhemsk liga i upplösning. Trots att många spelare stod klubblösa stannade de hos Sundhage i USA. Hon arrangerade träningsmatcher mot pojklag och hoppades att Abby Wambach, Carli Lloyd, Hope Solo och de andra veteranerna skulle vara tempostarka nog för att försvara OS-guldet 2012.
Det gick smidigt. Med rena knockout-taktiken, fjärran från underhundsmentaliteten från Peking, sprang USA över Japan i OS-finalen. Pia Sundhage tog sin tredje tunga medalj på sitt femte år i USA och var sedan redo att dra vidare.
Avslutade med en sång
Avskedet skedde på Sahlen’s stadium i Rochester i går. Hon samlade sina spelare inför mötet med Costa Rica och berättade att hon ämnar lämna för att ta över Sverige. Sedan spreds informationen, så medan 13 000 åskådare satte sig till rätta tog svenskan mikrofonen därnere på gräset.
Under sina fem år, någonstans mellan OS-gulden och VM-silvret, har engelskan blivit flytande, men för det känslosamma avskedet passade ändå en beprövad metod.
Pia öppnade munnen och sjöng ett par rader av Dylan: ”if not for you my sky would fall, rain would gather too, without your love I’d be nowhere at all”.