Månsson: Äckligt, men på rätt väg

Svenska cupen har länge avfärdats som ett komplement – den föreställningen måste bort

UPPSALA. Det var äckligt på Lötens IP i går.

En stenhård konstgräsplan, ett par plusgrader och så mycket fukt i luften att både min telefon och dator la av.

Ändå blir jag mer och mer övertygad om att svenska cupen är på rätt väg.

Som sig bör tidigt på säsongen: jag är stelfrusen när jag skriver det här.

För min del började tävlingsåret på en rå och kall pressläktare bestående av fyra köksstolar på en idrottsplats av genomsnittlig division 5-klass. Jag är fortfarande förbluffad över hur arrangörerna lyckades få in över 3000 åskådare på en kort- och en långsida på Lötens IP.

Men det var det alltså: 3295 för att vara exakt, och rätt bra tryck från läktarna.

I paus värmde jag mig i "mediabilen", en husvagn så sliten att den måste ha hämtats på soptippen just innan matchstart. Där inne satt SVT:s team och kommenterade, det såg rätt märkligt ut.

Konstgräsplanen var stenhård, bollen studsade så att närkamperna mest handlade om att tajma bollen bäst –  det gjorde allt som oftast hemmalaget – när den kom ner.

Jämn match

Nåväl, allt det där är förutsättningar, och sådana gäller det att hantera.

Sirius ska inte skämmas för någonting.

Det var en jämn match som kunde ha slutat hur som helst.

När Pelle Olsson summerade sin första tävlingsmatch i nya klubben pratade han om Sirius framgångsvåg, om hur de surfade vidare från fjolåret som gav tjugoen vinster, fem oavgjorda, noll förluster och 79-16 i målskillnad i division 1.

Till en början en början var det mycket riktigt Sirius som styrde.

Johan Arneng, 34, överglänste sina gamla lagkompisar på mittfältet och hittade ofta finurliga uppspel på rörliga, löpvilliga medspelare som inte verkade bry sig det minsta om att det var allsvenskt motstånd.

Ändå gjorde Djurgården det första målet, Erton Fejzullahu petade in en Adde Johansson-retur efter 36 minuter och Djurgårdens supportrar firade så att staketet bakom mål gav vika.

(Det lär i och för sig inte ha krävts särskilt mycket).

I andra halvlek vände Sirius och det kändes ungefär lika ologiskt som ledningsmålet: när målen föll hade Djurgården kommandot. Hade Alexander Faltsetas gjort 2-0 på sitt öppna läge minuten efter paus hade han förmodligen stängt matchen.

Drömmål i krysset

Men det här var Sirius dag, vilket blev övertydligt när den gamle Djurgården-dödaren (minns ni den allsvenska premiären 2007?) Joakim Runnemo dundrade in en boll i krysset från 25 meter som om han vore Cristiano Ronaldos Uppsala-kusin. Efter den knocken hämtade Djurgården aldrig sig riktigt, även de skapade ett visst tryck på slutet med bland annat två bra Erton-chanser.

Fejzullahu missade dubbelt upp, men levererade en träffsäker analys efter matchen:

Det blev lite "halvt". Djurgården kunde inte bestämma sig för att bygga upp spelet metodiskt eller gå hårt på omställningar, vilket resulterade i ett mellanläge där spelarna hade svårt att ta rätt beslut.

– Det blev ingenting av någonting, konstaterade Erton.

Andra året med den nya cupvarianten är igång.

Det är fortfarande glest åskådare på sina håll, och matcherna som jag sett i det här stadiet har inte varit sprakande – Malmös kross av Degerfors undantaget – men jag gillar upplägget.

Svenska cupen har länge avfärdats som ett komplement till serien, en bonus om det skulle gå bra, och den föreställningen måste bort om det ska bli intressant.

Ett fast system med gruppspel i mars, final på nationalarenan i maj och Europakval redan till hösten är ingen garanti för en cupsuccé, men det är åtminstone ett gott försök.

Fjolårets final slutade med en smutsig publikskandal, men jag minns hellre läktarfesten på Friends arena som föregått den.

Jag tror och hoppas att lagen som tar sig dit i år skapar en ny.