Leifby: Ett djärvt drag, TV4
Publicerad 2019-06-28
Det enda målet som inte behöver VAR-granskas i VM är Hanna Marklunds skelleftemål.
VM i fotboll surrar vidare som en stinn humla och när ”ängagängen” nu är bortsilade har vi fått se flera riktigt bra och underhållande matcher i slutspelet.
Bäst är förstås 21-matcherna, för att de spelas just 21, och om det går till förlängning och straffar i huvudstaden hinner det bli midnatt i Paris.
Sveriges åttondel mot Kanada var en klanglös föreställning i första halvlek men i andra fräste det till.
1–0-målet var kandisocker på pinne paketerad i strut.
Blackstenius fick syn på Asllani med boll, började sin löpning klart offside men sprang sig ur den genom att löpa snett framåt, lite dämpat, för att hamna på rätt sida i precis rätt tid.
Löpningen, passningen och avslutet var en uppvisning i fart, samordning, uppsikt, insikt och teknologi.
Som att se Ayrton Senna i en hårnålskurva.
Perfektion.
I de trakterna befann sig även den relativt nykomponerade duon Lasse Granqvist och Hanna Marklund.
Jag vet inte vem på TV4 som kläckte idén, men det var ett djärvt drag att komponera Sveriges mest omtyckta, erfarna och fortsatt starkt vitale kommentator med den i sammanhanget oprövade Hanna Marklund.
De sattes i jord lagom till VM förra sommaren och har verkligen slagit ut under det här mästerskapet.
Ett kalibrerat par
Lasse Granqvist väger sina ord på en digital minivåg, det gjorde han aldrig tidigare, och han är ytterst sparsam med Granqvist-galenskapen som höll på att göra honom till en karikatyr på sig själv.
Nu är han nätt och noggrann med meningar, konjunktiv och pluskvamperfekt, och med sin inbyggda kommentatorschoke kan han styra intensiteten i referatet utifrån sekvenser och sting i matchen.
Bredvid sig har han en grammatisk jordfräs i Hanna Marklund.
En bra kommentatorsduo behöver förstås bra, händelserika matcher för att expediera tittaren fullt ut och Sverige–Kanada var en sådan match.
Marklund synade Janine Beckies straff och hänvisade till en straffspark i Algarve Cup som de flesta knappt vet vad det är, än mindre brytt sig om att titta på eller analysera.
Hon och Granqvist är kalibrerade nu, och Marklunds chosefria, okomplicerade och kunniga sätt att komma med instick är befriande i en värld där de allra flesta spelar allan-ballan och ser matcherna som sin egen skådeplats.
Bryr sig inte
Som andra experter får Marklund också kritik från visst håll men könsförakt blir aldrig så tydligt som i tv-sport-sammanhang.
Marklund verkar inte bry sig, hon har ännu inte böjt ett verb i detta världsmästerskap och Åliden-dialekten är så bred att när man hör Marklund prata presspel känns som att man har åkt tåg i tre dar, kört bil en bit, vandrat genom en skog, vadat över en älv och där, mitt ute i obygden, hittat en gammal farmor som man inte sett på 36 år.
Hanna säger ”hos’na” i stället för ”henne” och om någon springer fort så är det bra ”fart iiin’a”.
Dialekterna berikar det svenska språket som bara skulle kännas torftigt utan den här variationen, de lokala målen håller oss alerta och lär oss saker om världen och livet.
Jag blir varm i kroppen när jag tänker på L-G Janssons knickedick-tugg, Jonas Claessons bonnsmåländska, Anders Anderssons potatisåkerskånska, Glenn Strömbergs Veiron-vers och Jonas Kruses smörjgropsvärmländska.
– Javeeesst, som Svennis skulle ha sagt.
Den som klagar på en dialekt har inget intellekt.