Dramadrottningarna från Kamratgården
Kalmar FF verkar inte ha en chans att överleva i allsvenskan, precis som de knappt hade en chans att ta en poäng i Göteborg.
Men de tog den.
De är allsvenska en natt till. Och sen?
Hur blir man lycklig?
Förlåt, men när höstmörkret öppnar gapet om Gamla Ullevi och allsvenskan börjar häva sig upp på katafalken så känns det som att Kamraterna från Göteborg hittat en alldeles särskilt livscoach-lösning på den saken.
Vinna? Det är – som det heter i finlitteraturen – banalt.
Det är ännu mer himlastormande att förlora sig hela vägen fram till katastrofens rand, för att sedan rädda livet. IFK Göteborg testade det i fjol, när Adam Carlén räddade kontraktet i säsongens sista sekund. De gör verkligen sitt bästa i år också, dramadrottningarna från Kamratgården.
Tränare? Sparkad. Klubbledning? Verklighetsfrånvänd. Succéspelare? Såld. Istället har de bytt ut mer än halva elvan och hela ledarstaben. Och fortsatt sitta djupt i skiten. Eller stå. Ett par tusen har stått på den här läktaren och andra, de har investerat i något som inte gett mer än minsta lilla (en Hammarby-vinst borta, en derbyförlösning mot Gais) tillbaka.
Istället: hundra poäng tappade i slutsekunderna, fortsatt kamp för överlevnad. Slå mig hårt i ansiktet, så jag får känna att jag lever.
Är hjälten Götet behöver
2024 skulle de säkra kontraktet här, hemma mot ett havererat Kalmar FF, och de gjorde det med den fotboll Stefan Billborn tvingats till, snarare än den han vill spela. De försökte inte spela runt KFF, de gjorde sitt bästa för att springa rakt igenom dem. Fullt tryck från kommandobryggan, dunk-dunk i 90 minuter, och samma sak på planen.
Kalmar kröp hem i 5-4-1, före paus skiftade lagen hyfsade tiominutersperioder. Blåvitt vann boll högt, tryckte sig fram till inlägg eller distansskott. KFF hade svårt att hinna upp från sitt låga försvar, blev långt och tandlöst i presspelet. Enda undantagen var ett par moment där Alex Gersbach, Simon Skrabb och Melker Hallberg satte ihop kombinationer på högerkanten, men det var det lilla.
De gick in i 2024 för att utveckla ett progressivt fotbollsspel, de tappade både tränare, poäng och riktning. Allt de haft i höst är Dino Islamovics anfallstyngd, allt de hade i kväll var Melker Hallbergs högerfot.
Det är inte mycket att hänga sina allsvenska drömmar på.
Nu fick de Romário och Skrabb skadade, Gojani och Ring avstängda, och en minimal chans att klara sig undan direkt nedflyttning, en chans som kan vara förlorad redan under söndagen.
IFK Göteborg har gett upp alla ambitioner som inte handlar om överlevnad, för länge sedan. Gustav Norlin är hjälten Götet behöver, inte den de förtjänar, så att säga. Men så ser bilden av den här hösten ut; publiken här hade hellre jublat åt ett färdigt grundspel, men i väntan på det så får de titta på när Norlin skriker rakt ut efter ett vunnet inkast på mittplan.
Precis före paus kombinerade Anders Trondsen och Ramon Pascal Lundqvist fint, Trondsen slog ett inlägg och Kolbeinn Thordarson – bäst på planen, eftersom han klarar att kombinera aggressivitet och konstruktivitet – skallade bollen i nät.
Träbein 0, Kolbeinn 1.
Känslomaximerande
Thordarson var den som gjorde målet, han var också den som oavbrutet tecknade åt resten av laget att ligga kvar högt i press, att inte släppa på gasen, att ta kampen. När IFK Göteborg är närmast någon form av vettig identitet är det spelare som han, Adam Carlén och Gustav Svensson som de har att hålla i handen.
För andra säsongen i rad så hinner de inte fundera på hur de ska komma ikapp Malmö FF (fniss) eftersom de är fullt upptagna med att rädda livet.
Vad har de att ta med sig från 2024? Laurs Skjellerup, möjligen, som gör så mycket fina saker – och som hade ett halvdussin nästanlägen att döda matchen.
Det gjorde han inte.
IFK borde vunnit, de hade mängder av möjligheter att navigera sig bort från slutminutspaniken. Men med en kvart kvar böjde Melker Hallberg in en frispark i första krysset i stället, och så hade Blåvitt tappat poäng mot ett bottengäng igen.
1–1, ingen vann. Kalmar FF står med ett och ett halvt ben i superettan, IFK får vänta en bit in i november innan de kan andas ut, den här säsongen också.
Det är kanske känslomaximerande att leva på det där sättet, säkrat-kontrakt-pyttipanna smakar säker också gott.
Men det är svårt att bygga en framgångsrik fotbollsverksamhet med de förutsättningarna.