”Man måste ha som mål att bli bäst i världen”

Alla vill prata med Labinot Harbuzi. För Sportbladet berättar han om succén & sin beundran för Zlatan

MALMÖ. Han växte upp i Rosengård, blev proffs i Holland och drömmer om att vinna Champions League med Real Madrid.

Zlatan Ibrahimovic?

Nej, Malmö FF:s Labinot Harbuzi.

– Jag vill bli bäst i världen. Den målsättningen måste man ha, säger 23-åringen.

Labinot Harbuzi slår sig ner på Café Gustav Adolf med ett glas lingondricka och lägger mobiltelefonen på bordet. Efter en minut trillar det första textmeddelandet in. Förmodligen är det en reporter som vill något. Nyfikenheten på Malmös offensive mittfältare har aldrig varit större.

– Senaste tiden har jag blivit intervjuad två gånger om dagen, säger ”Labbe”.

Är det framgångens baksida?

– Ja, man ska inte vara duktig, säger han och skrattar.

23-åringen har alltid varit en glädjespridare i omklädningsrummet, och nu har munterheten spridit sig till läkarna på Swedbank Stadion. Labinot – som är en symbol för MFF-fansens framtidstro – gillar uppmärksamhet och har inga problem med att träffa journalister, men det är inte riskfritt.

Zlatan blev sårad när Sportbladet 2003 publicerade en skämtsam kontaktannons. Malmös nästa stora stjärna har ett ärr i pannan som påminner honom om Patrick Ekwall.

Japp, indirekt var det TV4-profilen som orsakade såret. Labinot skulle gästa ”Ekwall vs Lundh” och tog sig till Sturup för att flyga till studion i Stockholm. Väl på flygplatsen ringde mobilen och det var inte bara Labinot som reagerade på signalen.

En byggnadsarbetare vände sig om – med en järnplåt på ena axeln. Det var hardcoreversionen av ”Plankan”.

– När jag tittade ner för att ta upp telefonen fick jag plåten i huvudet. Han bad om ursäkt och frågade hur det gick. ”Det är lugnt”, sa jag. Det gjorde inte ont, men när jag gått 20 meter kände jag hur blodet började rinna. Då förstod jag att det var allvarligt, så i stället för att medverka i programmet fick jag åka till Lunds universitetssjukhus och sy.

Lärde sig fotbollsspelaren Labinot Harbuzi något av händelsen?

– Ja, att alltid hålla blicken uppe. Tappar du fokus en sekund så smäller det.

Hur förklarar du årets succé?

– Det handlar om självförtroende och att ha en tränare som tror på en. Då är det lättare att prestera. Jag vet hur duktig jag är som fotbollsspelare och är inte jätteförvånad.

Vad ser du när du blickar framåt? U21-EM?

Robert Laul skrev nyligen i Sportbladet att han vill se Sverige bygga spelet kring dig.

– Det läste jag. Det var... Det var...

...det bästa han har skrivit?

– Nej, men jag läste artikeln med ett leende på läpparna. Det var jättefina ord. Truppen tas ut den 23 maj. Jag kan bara vänta och se.

Du kanske blickar ännu längre, mot

Sydafrika och VM 2010.

– Det är klart att det finns sådana tankar. För fyra–fem månader sedan var jag inte aktuell för U21-landslaget. Nu anser många att jag ska vara med i slutspelet. Det går snabbt inom fotbollen. Fortsätter jag säsongen på samma sätt vet man aldrig var det slutar.

När ska du bli proffs igen?

– Kontraktet går ut vid årsskiftet, men jag har ingen brådska och trivs hemma i Malmö. Det är en lugn och trygg miljö. Jag har mina vänner och min familj här och spelar för den klubb jag drömde om som liten. Samtidigt vill jag bli ekonomiskt oberoende och den möjligheten finns inte i Sverige.

Du har redan tjänat en och annan miljon. Hur viktig är lönen?

– När jag flyttade hem till Malmö (2006) sket jag i pengarna och valde en nystart. Jag tänkte mer på att utvecklas – och utvecklas jag kommer pengarna. Jag vill tjäna så mycket som möjligt. En dröm är att jag ska kunna ge mina barn och barnbarn en bra grund att stå på.

Labinot Harbuzi var bara 15 år när han förverkligade den proffsdröm som alla unga fotbollsspelare delar. Han gjorde succé under elitlägret i Halmstad, fick en plats i pojklandslaget och gjorde mål i debuten, en dubbellandskamp mot Finland.

Det var i den vevan fotbollsmagasinet FourFourTwo beskrev honom som en större talang än Kaká.

– Vi förlorade inte en match och slog favorittippade Göteborg med 4–0. De hade ett jättebra lag med (Pontus) Wernbloom och de där, men vi var bättre. Skåne hade nio eller tio spelare i All Star-laget och jag var en av dem. Det var stort, men det var i landskampen de flesta klubbarna fick upp ögonen för mig. 18–20 klubbar hörde av sig på kort tid. Det fanns ingen möjlighet att åka och provträna med alla. Jag fick välja.

Supertalangen visade upp sig för Arsenal, Ajax och Feyenoord, som vann dragkampen. I januari 2002 gick flyttlasset till Rotterdam.

– Feyenoord var den klubb som visade störst intresse och försökte hitta en lösning så att hela familjen kunde följa med. Arsenal, Ajax och (Manchester) United ville att jag skulle flytta ensam, men det kändes aldrig aktuellt. Att som 15-åring bli placerad hos en familj... Då hade jag inte kunnat ha fötterna på bordet när jag kollar på tv.

Sådana tankar störde mig.

Är inte det ett tecken på mognad, att inse att man är för omogen för att flytta ensam?

– Jo, när jag var 15 kunde jag knappt knyta skorna. Att då flytta till ett främmande land och sätta sig i en lägenhet med främmande människor utan att kunna språket... Inte en möjlighet. I stället blev det en nystart för hela familjen. Det är inte ofta man får en sådan chans, men några veckor före flytten ångrade jag mig. Jag ville inte flytta, kände för mycket tryck. Jag sa det till pappa, men allt var påskrivet och då gick det inte att backa ur. Det var tufft i början.

Vad betydde familjen då?

– Oerhört mycket. Det var bara dem jag kunde vända mig till. Familjen var en stor anledning till att jag klarade mig.

Det var inte första flytten som förändrade livet för familjen Harbuzi. Den första gick 1985, då Labinots föräldrar, Ismet och Sinavera, sökte en bättre vardag än den de hade hemma i Pejë i Kosovo.

– Till sina föräldrar sa de att de skulle på semester till Turkiet. Då var det inga problem att åka. Sedan hörde de inte av sig på ett tag, kom till Sverige och sa att de tänkte stanna. Förutsättningarna var inte de bästa där nere. Det är de fortfarande inte.

Att deras första barn skulle ägna sig åt idrott var lika självklart som att Guds son skulle få en hyfsat tung roll i bibeln.

– Det var inget svårt val. Mamma spelade handboll på elitnivå i forna Jugoslavien. Pappa var duktig i pingis och fotboll och blev tränare för Croatia. När jag var tre-fyra år följde jag alltid med honom till träningarna. Folk säger att jag är väldigt lik honom i spelstilen, nästan en kopia. Skillnaden är att han var snabbare.

Snabbare!?

– Ja, han var en riktigt ettrig jävel. Det fanns inget som kunde stoppa honom.

Precis som Zlatan växte du upp i Rosengård.

– Fotbollen är jättestor där. Tidiga morgnar och på skolraster kan man se 50–60 ungdomar spela på en asfaltsplan. De ser ju att folk från Rosengård har lyckats.

Hur är det när du åker dit, som stjärna i MFF?

– Småungar skriker efter en och vill hälsa. Ofta brukar jag spela med dem. Jag glömmer inte mina rötter. Mina föräldrar och de flesta av mina vänner bor i Rosengård, så jag är där ofta.

Vad har du för relation till Zlatan?

– Vi har ingen daglig kontakt men ses och brukar snacka när han är hemma.

Vilken är den vanligaste fördomen om spelare med invandrarbakgrund?

– Att man är lite kaxig, lite divig och har ett hett temperament. Det där med temperamentet kan jag köpa. Det kommer från mitt ursprung. Vi är ett temperamentsfullt folk.

I våras blev du vansinnig på en bloggare, vilket ledde till en polisanmälan om olaga hot.

– Jag blev tvungen att säga till. Som supporter ska man inte hänga ut spelare och söka bovar när det går sämre. Det händer för ofta inom svensk fotboll. Det är annorlunda i Feyenoord, där det sitter 40 000 personer på läktarna oavsett om laget spelar bra eller dåligt. Det är sådant stöd som behövs.

Lek med tanken att Sverige och Kosovo skulle mötas. Vilka skulle du hålla på?

– Det känns som att jag har två hemländer. Jag pratar svenska bättre än albanska men åker dit så ofta jag kan för att träffa släkten. Det hade varit blandade känslor. Jag hade fått sitta med två tröjor.

Du har hunnit med mycket under dina 23 år.

– Det kan man säga. Jag har flyttat runt, fått erfarenhet och utvecklats som människa. Egentligen har jag upplevt för mycket. Ibland känner jag mig för mogen för min ålder.

Vad har du för mål och drömmar i dag?

– Att bli en världsspelare. Jag vill vara en stor profil, att folk utomlands ska veta vem jag är.

Drömklubben?

– Real Madrid.

Så att du kan spela fram Zlatan?

– Det hoppas jag. Jag tror att han lämnar Inter, men för vilken klubb? Jag hoppas på Real.