”Jag bryr mig inte ett piss om vad de skriver”

Ekdal om kritiken hemifrån: ”Att vara 20 år och spela i ett bottenlag i Serie A, det är fan inte dåligt”

SIENA. Första vintern sov han i Ciro Ferraras lägenhet, med mössan på. Andra vintern spelar han i Serie A varje vecka och gör mål på San Siro.

Tyckte ni att det blivit tyst om Albin Ekdal?

Då har ni helt enkelt lyssnat för dåligt.

helskärm

Två dagar före målet mot Inter:

Jag står på Piazza Salimbeni i Siena och låter blicken dra ett varv runt torget.

Småbutiker, rea-skyltade fönster, damer med handväskor och paraplyer, en kranbil som plockar ner julgransbelysningen.

Albin Ekdal har sagt ”vi ses halvett” och han känns inte som typen som ska komma sent.

Jag köper tidningarna medan jag väntar, bläddrar efter betygen från 1–5-förlusten mot Fiorentina. Gazzetta dello Sport ger Ekdal 5,5 och konstaterar att han kom in ”a frittata servita”, ”till en serverad omelett”.

– Så vad skriver dom?

Klockan är 12.29. Väluppfostrad pojke, Ekdal.

Det har gått ett och ett halv år sedan han lämnade Stockholm, allsvenskan och BP. En artonåring med a-kontrakt i en av världens största klubbar.

Mamma Malin åkte ner och kollade lägenheter ihop med Gianluca Pessotto, de tittade på fjorton innan de fastnade för en som ägs av Ciro Ferrara, Juventus tränare.

– Jag har inte kvar den, men jag tror att jag kan få den igen när jag kommer tillbaka, ­säger Albin.

– Det var sexton grader i lägenheten förra vintern, jag sov med mössa hela december.

Vi svänger in på en anspråkslös restaurang på en tvärgata. Farbröder i tweedkavaj äter lunch som om de målade kapell med gaffeln. En pojke och en flicka kivas vid ett bord och i köket står en tant på hundra år och svettas under ett hårnät.

”Det var skittufft i Juventus”

Albin äter pasta och kyckling, han säger att det viktigaste han lärt sig i Italien är hur det här jobbet fungerar.

– Alltså, de första veckorna i Juventus … det var ju skittufft. Jag åkte ner två dagar ­före träningslägret, morsan följde med för att packa in mig i lägenheten. Sen var jag ensam i en och en halv månad. Det var tufft där uppe i bergen, att vara helt ensam utan att kunna prata med någon och veta att ­polarna är hemma och har skitkul på sommaren. Men sen kom jag in i det. Efter ett par månader var jag inne i tänket.

Serie A har hamnat i mediezkugga i Sverige. Finns det en allmän bild av Ekdals äventyr så är det att han kom till Juventus men slussades ut till ett lag som nu ligger sist.

Visst. Men låt oss köra en enkel frågesport för att sätta in Albin Ekdal i ett perspektiv:

Hur många lika unga spelare har spelat lika mycket i Serie A i år? Hur många 20-åringar är stjärnor?

Ni räknar upp Balotelli, Pato och Simon Kjaer? Jodå. Ni säger Santon och Jovetic? Alldeles riktigt. Men sen då?

Rätt svar: En enda mittfältare född efter 1988 har fått mer speltid än Ekdal: Andrea Poli i Sampdoria.

– Jag läser svenska sidor på nätet, när folk sågar alla svenskproffs som inte är bäst. Ingen verkar tycka att det är kul att man spelar i Serie A. Jag bryr mig inte ett piss om vad man skriver, för jag vet att det gått bra. Folk i Italien vet att det går bra. Att vara 20 år och spela i ett bottenlag i Serie A, det är fan inte dåligt.

Albin fingrar på sin iPhone. Det är roligt att prata med honom. På planen ger han ett extremt moget intryck, som om han redan spelat ett liv. Utanför skulle jag snarare kalla honom trygg. ­Eller tydlig.

Kunnat bli Handels

Man färgas av sin uppväxt, och en Ekdal är… ja, en Ekdal är inte samma som en Mutumba.

Du hade kunnat ha det rätt bra utan fotbollen. Resa jorden runt, gå på Handels, få en hyfsat lägenhet i inner­stan …

– Jo. Jag har ju tänkt på det också. Alla andra grabbar i BP – det var mycket invandrare som hängde med varandra och bara spelade fotboll. Jag umgicks inte med någon som spelade fotboll. Mina polare var intresserade, men ingen spelade. En del av dem hade varit bra på tennis eller golf när de var små, men sen slutade de eftersom det sociala var viktigare.

Varför valde du fotbollen?

– Jag kände bara… det var liksom ödet. Hela min uppväxt så spelade jag fotboll. Farsan och brorsan hängde med överallt och jag fick pris som matchens lirare i vilken turnering som helst. Det kändes som att det bara var att köra på. Så tycker jag ju att det är skitkul också.

Han hamnade i Juventus som artonåring, debuterade mot Napoli, gjorde det bra när han fick hoppa in. Han spelade i primaveralaget, hängde med Sissoko och Trezeguet på krogen, lärde sig vad ”lo Stile Juve” innebär.

I somras var båda parter överens om att en utlåning var den bästa lösningen.

– I slutänden var det Siena eller Bari jag kunde välja mellan.

Du kunde alltså varit i Bari! Haft det varmare och spelat i ett succélag?

– Jo, men den italienska agenten som hjälper mig sa att det kan vara tufft att komma dit som ung. Språket är annorlunda där, det är lite mer som Napoli, lite kaos.

Och ingen kunde veta att de skulle slåss i toppen och att Siena skulle ligga sist.

– Nej, alla sa att Siena var bra och lugnt. Det lät perfekt. Och jag är inte missnöjd med att vara här. Ledningen kunde kanske värvat bättre, vi tappade fyra startspelare och fick in kanske två. Det är mycket deras fel att det inte gått bra.

Du har bara spelat i BP och Juve förut, två storklubbar på sitt sätt.

– Siena känns mindre än BP. Träningsanläggningen, omklädningsrummen, allt runt om… det är strul med lönerna. Det är tur att jag kom till Juventus först, hade jag kommit hit direkt hade jag blivit lite knäckt. Nu trodde jag inget annat. Jag ser det här året som ett år för att träna, spela, och komma tillbaka som en bättre spelare.

Under samtalets gång hinner Albin med att såga friskt, liksom i förbigående. Olika spelare är ”värdelösa” eller ”idioter”, och när vi kommer in på Juventus primaveralag har han ett tydligt budskap att skicka hem till andra svenska talanger: Släpp respekten.

Men det är väl ett intressant lag? Med lill-Giovinco, Boniperti junior, Ariaudo…?

– Många skulle kunna bli nåt, men jag är inte säker på att alla blir det. Ibland när jag spelade där kunde jag tänka på hur det var i BP, med dem som är lika gamla där. Det känns nästan som att många där är minst lika vassa.

Verkligen?

– Ja, ta Miko (Albornoz) till exempel. Han skulle vara bland de bättre i primavera, lätt.

Men en sån som Ariaudo…

– Ja, han är bra. Han är 89:a. Men ta Micke Almebäck, han är tio gånger bättre. Ofta är det bara för att spelarna här är italienare som man tror att de är så jävla bra.

Skadas i vänster ljumske

De svenska talangerna gjorde det bra på egen hand i somras, i U21-EM. En skadad vänsterljumske stoppade Albin, och han plågas fortfarande av den.

– Det är jävligt jobbigt. Många träningar kan jag inte springa hundraprocentigt. Det värker när jag passar, när jag skjuter, när jag springer.

Efter matchen snackade han därför ljumskar med Martin Jörgensen, Fiorentinas danske gentleman.

– Robert Kindt, vår naprapat, var i Udinese när Jörgensen var där och han hade ungefär samma problem som jag. Han hade fått hjälp av nån svensk.

Jan Ekstrand?

– Ja, precis.

Går det att operera?

– Det var det jag pratade med Jörgensen om. Han hade opererat sig och varit tillbaka efter tre veckor. Vi får se efter säsongen, om jag fortfarande har ont så får vi kontakta den där Ekstrand. Då kan det vara läge att titta på någon lösning.

Sedan väntar framtiden.

”Ska konkurrera i Juventus”

Juventus-ledningen har förklarat att Albin Ekdal fortfarande är en del av deras planer, tidningarna spekulerar i att han kan vara på väg tillbaka till Turin redan i januari. Och han har fått fin feedback från Alessio Secco (Juventus sportchef).

Vad tänker du själv, på sikt?

– Alltså, mitt mål är att konkurrera på allvar om en startplats i Juventus. Sen får vi se efter det här året, känner jag att det inte är realistiskt får jag väl ta ett år till i en annan klubb.

Vad vet du om dina kvalitéer?

– Jag vet att de är tillräckliga för att spela bra mot ett bra Serie A-lag. Ta mot Juventus, i andra halvlek så tog jag bollen av de flesta, passade och dribblade förbi många. Har jag en bra dag kan jag göra det. Sen gäller det att vara så där bra oftare.

Vad är din talang?

– Min talang är att jag är mångsidig. Ganska bra på allting.

Det låter inte så sexigt.

– Jo … men det är nog så. Jag är inte riktigt dålig på någonting. Jag är rätt säker passningsspelare, och jag är rätt smart som spelare. Sen måste jag bli bättre på allt. Men jag är rätt snabb också, ska du veta.

Trots att Siena ligger sist, trots att de är ett lag som tappar 3–2 till 3–4 de sista två minuterna mot Inter, så trivs Albin Ekdal, även om han har svårt för att bo i en småstad. Det finns för lite att se, för lite att göra.

Vad är det som är roligt då?

– Med det här? Fotboll är kul, och det är mitt jobb. Jag hade nog inte varit så bra på att plugga, det har jag aldrig varit. Jag var inte som Zlatan, att jag sa att jag skulle bli proffs i Inter när jag blir stor, men jag kände någonstans…

– Alltså: jag gick ut med medelbra betyg, men jag visste på nåt sätt att jag inte skulle behöva det där. Jag visste ju att jag skulle bli proffs.