Bank: De har visat världen att sagor fortfarande finns
LISSABON. Har ni undrat hur det känns att skriva världens bästa bok och se manus brinna upp?
Vänta några år.
Sedan kan ni fråga Diego Simeone.
Det finns finaler som är enklare att sammanfatta med ett namn än med tiotusen ord.
Real Madrid–Atlético Madrid 4–1.
Ett namn skriver vi i vitt: Décima. Den tionde. Titeln och pokalen som världens stoltaste fotbollsklubb jagat i tolv sekellånga år och investerat tio miljarder i spelarköp för att nå.
Ett annat namn skriver vi i rött:
Schwarzenbeck.
Sedan 1974 har Atlético Madrid haft ett spöke med sig in på planen när de spelat stora matcher. Det var då de hade en europacupstitel nerpackad och klar efter ett 1–0-mål av klubbsjälen Luis Aragonés, och det var då som Bayern Münchens Katsche Schwarzenbeck skickade iväg ett fladderskott från 25 meter i förlängningens sista sekund, och såg det smita in vid vänstra stolpen.
Det målet har varit den här klubbens arv och börda, det är det målet som Diego Simeone lagt hela sin kraft på att tvätta bort.
För Atleti reste sig inte då. Och Atleti reste sig inte nu.
Tro, tur och mod
Jag vet inte om det varit en riktig känsla, men de senaste dagarna här i Lissabon har det känts som att gatorna varit mer röda än vita. När Diego Simeone började spela proffsfotboll som tonåring sa han att en spelare behöver tre saker för att lyckas; tro, tur och mod. Som tränare har han gett en klubb modet åter och ett folk tron på att ingenting längre är omöjligt.
Och sedan var det Real Madrids tur.
Innan matchen ens börjat kom en Madrid-ikon in med bucklan. Luis Figo var den här Lissabon-finalens ambassadör. Han rättade till kostymen, lyfte pokalen mot läktarna, och tog emot jubel från i alla fall en sida av arenan.
Real Madrid är den sortens klubb, för den sortens ikoner.
Samtidigt hade Atlético Madrid gått ner i katakomberna för att påminna varandra om att de är något annat.
De är ett lag med en assisterande tränare som en gång stod på mållinjen i långt hippiehår, hårband och svarta byxor när Figo skulle slå en straff.
Germán Burgos räddade den där straffen med ansiktet.
Atleti är den sortens klubb, för den sortens ikoner.
Inte mycket spel alls, till en början
Precis som i ligafinalen mot Barcelona fick de se sin anfallsledare och skyttekung halta av innan matchens ens startat. Det blev inget spel för Diego Costa, och till en början blev det inte särskilt mycket till spel alls.
Atlético Madrid tvingades spela utan sitt bästa huvud, och Real Madrid fick spela utan sin bästa hjärna.
Precis som i höstderbyt kom de till start utan Xabi Alonso, spelaren som Carlo Ancelotti döpt till El Profesor, och precis som då passade det Atleti alldeles utmärkt.
Real Madrid fick inte igång sitt centrala spel, Khedira tappade konstant boll i den där dödstriangeln mellan Gabi-Tiago-droppande anfallare, och världens dyraste fotbollslag klarade inte att mata Ronaldo och Bale med boll.
Deras spel blev låst. Atletis spel blev vad det är. Matchen hackade, och efter en halvtimme antecknade jag två ord:
”Misstag avgör”.
Två minuter senare gav Tiago bort bollen till Bale, som missade sitt avslut. Fyra minuter senare fick Atleti hörna.
På Camp Nou vann de ligan utan Diego Costa och Arda Turan genom att Diego Godín nickade in en hörna. På Estádio da Luz kopplade de greppet om Champions League genom att Diego Godín nickade in en hörna när Iker Casillas armar fladdrade i tomheten.
Mod, tro – och tur?
De har knäckt koden
Atlético vet hur man besegrar oddsen i en fotbollsvärld där de rikaste vinner nittio procent av gångerna. De har knäckt koden genom att behärska de tio procenten bättre än något lag någonsin gjort.
De arbetar hårdast. De organiserar sin defensiv bäst. De klarar det enkla lagspelet som måste till efter bollvinst. De har strategiska superspelare som Gabi (bäst på planen) och Tiago. Och de är bäst av alla på fasta situationer.
När matchuret stod på 92 minuter och 46 sekunder hade de skrivit sin historia klart. Schwarzenbeck-spöket var besegrat, Real Madrid bortmanövrerat.
”Ja, vi kan”
Madrids fans hade ägnat hela andra halvlek åt att skandera ”si se puede” (”Ja, vi kan”), Ancelotti hade ägnat den åt att skicka in Isco som en andra spelmotor bredvid fenomenet Modric och…
…och ni skulle varit här.
Ni skulle hört en rödvit läktare studsa upp och ner som om de hängde i osynliga trådar från Diego Simeones viftande dirigenthänder. Fyrtio år vägde ingenting när klockan stod på 92 minuter och 46 sekunder.
En sekund senare väckte Sergio Ramos liv i en hel värld av Schwarzenbecks och madridistas.
Medan en vit svan lyfte på kistlocket och klev ut vände sig Diego Simeone omedelbart mot Atleti-läktaren för att få den att sjunga igen, men alla hans fula ankungar förstod att deras saga redan tagit slut. De hade skrivit den ända till sista punkten, men nu stod den i ljusan kritvit låga och de orkade helt enkelt inte skriva om den en gång till.
När Di María sprang fram bollen till Gareth Bale efter 110 minuter var det efter att Tiago fattat sitt första felbeslut på hela matchen.
Det kan dröja 40 år till nästa chans
Hur känns det att skriva världens bästa bok och se manus brinna upp?
Vi väntar med att ställa den frågan.
Atlético Madrid har visat världen att sagor fortfarande finns, men när den här matchen satte punkt var det med en vit tröja med nummer sju liggandes mitt i deras straffområde.
Gabi, Tiago, Miranda och de andra kom ända hit, Atleti kanske får vänta fyrtio år till på nästa chans. När Real Madrid lyfte bucklan de jagat stod de bredvid och såg på, med tröjor dyngsura av svett.
Det syntes inte utifrån, men på insidan av kragarna stod det ”Luis Aragonés” broderat i guld.