Månsson: Hammarby gjorde allt rätt – både på och utanför plan

Jag vet inte vilken match som Per-Ola Ljung tittade på i går, men om vi såg samma så har Örebro-tränaren just slagit superettanrekord i att ställa orimliga krav.

I mina ögon gjorde Hammarby allt rätt både på och utanför plan.

Det här var klubbens bästa dag sedan Kennedy blev klar.

Peo Ljung är inte Jan Björklund (även om de är lite lika till utseendet) men det var till vår utbildningsminister som jag associerade när jag såg Örebros tränare på presskonferensen efter 1–2-förlusten på Söderstadion.

Ljung gjorde som Folkpartiledaren gör allra helst.

Ljung ställde krav.

På de andra.

När jag just hade sett en alldeles utmärkt Hammarbyinsats hade Ljung sett ”en av de sämsta fotbollsmatcherna som vi har spelat på länge”.

När jag hade sett ett hemmalag som spelat snabb och effektiv djupledsfotboll hade Ljung sett ”väldigt lite passningsspel och kombinationer”.

När jag hade sett ett kreativt och spelglatt gäng hade Ljung sett ett lag som han ”hoppas har större ambitioner”.

Dessutom skämdes han en aning över matchens kvalitet.

Nåja.

Kanske var det bara en irriterad förlorare som uttryckte sin frustration, eller så var det ett taktiskt utspel för att sätta press åt något håll – här kan jag bara gissa – men jag delar i alla fall inte analysen.

Ja, förutom att normalt starka Örebro – jag håller fortfarande dem som seriefavorit –  underpresterade.

”Det var jackpot”

Om vi håller oss till det faktamäs­siga så slutade skotten 15–8 och hörnorna 7–2 till Hammarby vilket ger en fingervisning om hur det såg ut. Spontant kan jag komma på sex-sju så kallade hundra­procentiga hemmachanser: målskyttarna Schuler och Sundin hade till exempel två rena frilägen vardera utöver sina fullträffar. Och spel­övertaget berodde minst lika mycket på att passningarna och kombina­tionerna satt som att Hammarby var ”direkta och kampinriktade” – det ena utesluter inte det andra.

Nej, det här var en dag när allting stämde för Hammarby.

Det var en dag när solen sken över Söder och det berodde inte bara på att den, solen alltså, faktiskt hade vågat sig fram till sist.

Det var en dag när den på förhand största konkurrenten spelades ut totalt, det var en dag när den gamle målvaktshjälten Ronnie Hellström sjöng så glatt och falskt i paus att hela ståplatsläktaren stämde in.

– Det var jackpot, som Kennedy Bakircioglü konstaterade efteråt.

Men det största solskenet var förstås den lille Hammarbysupportern Robin Alshammar, 8, som gick in på planen hand i hand med idolen Bakircioglü – och därefter eldade igång Söderstadion på samma sätt som Ronnie, 64, skulle göra en halvlek senare.

Robin – en cool kille

Robin har alltså bara levt i åtta år, men har kämpat mot döden flera gånger på grund av sina sjukdomar och att se glädjen hos honom värmde mer än allt annat.

Han var även en cool liten kille, visade det sig när jag försökte mig på en ”närvarointervju” i spelargången.

Var det kul, frågade jag.

– Ja.

Hur var det att träffa Kennedy?

 – Kul.

Vad sa han till dig?

 – Inget.

Så kan man också riva av en gammal kvällstidningsreporter.