Fagerlund: Kanske spelar det inte roll hur man vinner – så länge man vinner
LONDON. Trea i Premier League, med ett spel som klickar allt bättre.
Antonio Contes filosofi lär inte hyllas lika mycket som Pep Guardiolas eller Mikel Artetas.
Kanske spelar det inte roll hur man vinner, så länge man vinner.
Ett tag fanns ett tydligt mönster i Tottenhams insatser. Slumrande start utan värst mycket boll, följt av en tillplattning av motståndarna mot slutet.
Vinsten borta mot Brighton (1–0 efter ett tidigt mål av Harry Kane) stämde inte riktigt in på detta återkommande tema. Inte mötet hemma mot Everton heller, där Kane än en gång ledde segertåget.
Det sprakade nämligen om Spurs under första kvarten denna krispiga oktoberkväll i London. Antonio Conte ville inte riskera Dejan Kulusevskis ljumske, men återgick till 3–4–3 med Richarlison i stället för mittfältaren Yves Bissouma. Everton stod djupt i en fembackslinje defensivt (vänsteryttern Dwight McNeil föll ned) och agerade mur framför målvakten Jordan Pickford från minut ett.
Ligans mest tvåfotade
Frank Lampard rörde inte en min längs sidlinjen men måste ha lidit inombords över Seamus Colemans 34-åriga kropp och lagets oförmåga att bygga uppspel. Tottenhams höga press var alldeles för aggressiv och Neal Maupay är knappast en anfallare som vinner luftdueller mot Eric Dier. Dessutom stod Coleman mot två av Premier Leagues kanske mest tvåfotade spelare på högerkanten, Son Heung-Min och Ivan Perisic, vilket inte gjorde hans jobb enklare.
Anledningen till Lampards försiktiga taktik grundade sig antagligen i att tränaren inte tänkte upprepa gamla misstag. Förra säsongen höll Everton en vågad, hög linje på Tottenham Stadium – och straffades bakåt fem gånger om.
En mer pragmatisk läggning såg inte heller ut att gå vägen, men ju längre tiden gick hände något. Mellan Spurs inledande och avslutande tryck under första halvleken, gavs bortalaget två jättemöjligheter. Ena gången larmade Demarai Gray, som slet sig loss från Bentancur, bollen över ribban. Sedan gjorde Onana detsamma efter en miss av mittfältaren Pierre-Emile Höjbjerg.
Tottenham landade på totalt tio avslut (Everton godkända fyra) och med ett xG (antal förväntade mål) på 0.57 kontra bortalagets 0.54. Att Everton, vars syresättning blev knapp så fort Harry Kane och gänget höll i bollen, utan tvekan var med i matchen efter halvtid framstod nästan som förunderligt.
Pickford inte flytet på sin sida
Inledningsvis kändes andra halvlek som en repris av den första. Spurs matade på offensivt och Pickford, ohotad etta inför VM, tvingades till den ena vassa räddningen efter den andra. Målvakten hade dock inte flytet på sin sida helt och hållet. En halvsekunds tappad koncentration var tillräckligt för att Kane skulle få med sig en straff som han själv dundrade in i sin 400:e match i Tottenham-tröjan. Trots att Pickfords fingertoppar så när fick fäste om bollen (nävarna drämdes ursinnigt i gräset efteråt).
En skada på Richarlison öppnade för ett formationsbyte då Bissouma äntrade planen. Det påverkade inte matchbilden märkbart, tvärtom lyfte det Tottenham då övertaget blev större centralt (3–5–2 är troligtvis att föredra så länge rörliga Kulusevski saknas). Everton såg redan besegrat ut och inte helt oväntat utökade Höjbjerg siffrorna till 2–0 några minuter från slutet.
När Tottenham förlorar poäng dyker kritikerna omedelbart upp. Antonio Conte är en pragmatiker, en raritet bland storklubbar nuförtiden. ”De spelar som Stoke!”, som Peter Crouch utbrast för några veckor sedan.
Italienarens lag kommer inte hyllas lika mycket för sitt spel som Man City eller Arsenal, i alla fall inte förrän det klickar ännu bättre. Men de är taktiskt skickliga, hänger med i toppen och har tillräckligt med kvalitet (även om skador på både Kulusevski och Richarlison rimligtvis oroar) för att slå vem som helst på en bra dag. Oavsett vilket tema matchen följer. Kanske spelar det inte så stor roll hur man vinner – så länge man vinner.
